"Vad har hänt," undrar en läsare. "För första gången sedan valet har jag hittat en artikel i DN som berömmer något som en borgerlig regim uträttat. En blänkare på första sidan med rubriken 'Konkurrens kapade kön till musikskolan' i DN den 30 januari och en utförlig artikel av Karin Warne."
Utropet ovan kom från Lars H Eriksson som fortsätter:
"Det gängse mönstret är ju att ett förslag eller beslut av DN-journalister illustreras med en person eller en familj (ofta ganska udda) som bittert sägs missgynnas av detsamma (även om 90 procent av de berörda gynnas). Sedan följer ett skarpt uttalande av någon från oppositionen, oftast (v), som alltid är emot allting. Varpå, om utrymme finns, en företrädare för alliansen lite velet får några rader att bekänna sina synder och missgrepp. Journalisten pyser av upprörd medkänsla."
Lars H Eriksson menar att reportrar borde varudeklareras med en faktaruta till läsarens tjänst:
"Jag (reportern) tycker inte om det här förslaget/den här företeelsen etcetera därför att...
I stället borde det vara så här... Därför att...
Varför inte också en politisk deklaration om vederbörande hör hemma på någon politisk extremkant."
Och varför i så fall bara om personen hör hemma på någon politisk extremkant, blir min motfråga? Nej, redan i dag är det väldigt mycket egojournalistik i medierna. Journalistens tyckanden verkar ha blivit allt viktigare, men jag är inte säker på att allmänheten tycker det. Att ytterligare förstärka detta tror jag inte är rätt väg att gå. Nej, lösningen måste ligga i att värna om den sakliga nyhetsrapporteringen, fördjupningen och granskningen.
Varje journalist måste hela tiden göra urval. Vad är det som bestämmer vilka val hon eller han gör? Det går inte att komma ifrån att journalisten har en egen världsbild. Men den måste paras med kunskap och professionalitet. Ibland kan både kunskapen och professionaliteten brista. Men urvalet ska inte göras utifrån personligt tyckande utan ifrån vad man bedömt vara relevant, viktigt och vad man tror att läsarna vill ha svar på för frågor. Detta är sannerligen inte detsamma som vad man själv tycker.
Men visst ligger det något i vad Lars H Eriksson skriver om nyhetsdramaturgin, fast det gäller inte bara DN utan medierna i allmänhet. Man rapporterar om ett förslag och lyfter fram så kallade ömmande fall utan att man som läsare, tittare eller lyssnare får klart för sig om detta fall är relevant eller kritiskt granskat.
Den gångna veckan kom en artikel som borde ha glatt Lars H Eriksson. Den 6 februari var rubriken på ekonomisidan: "Svenska staten sparar miljarder när fler är friska."
Socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson får stort utrymme när hon gläds åt att ohälsan minskat och att tillgången på jobb ökat. På slutet får Ylva Johansson (s) säga att regeringen går så hårt åt de sjukskrivna att det finns folk som inte längre vågar eller har råd att vara sjukskrivna. Det fall man lyft fram är inte en drabbad utan ett företag, SJ, som minskat sjukskrivningen med en tredjedel bland annat genom förebyggande arbete. Läsarna får veta att de färre sjukskrivningarna beror på debatten som lett till satsning på rehabilitering av sjuka.
Några läsare efterlyser dock en distinktion mellan begreppet frisk och inte sjukskriven. Advokat Ulla Djerf är en av dem:
"Måste göra DN:s journalister uppmärksamma på att det är till stor del de många sjuka som nekas sjukpenning som bidrar till att kostnaderna minskar. I mitt yrke möter jag alltför ofta människor som är dokumenterat och synbart sjuka, men som nekas sjukpenning av Försäkringskassan. Det verkar som den debatten dog ut och att regeringen nu fått fullt genomslag även i DN för sin nedmontering av det svenska välfärdssamhället.
Jag anser det vara Sveriges största morgontidnings plikt att upplysa sina läsare att vi i dagens Sverige inte har allmän sjukförsäkring längre. Att det inte alls är självklart att man får sjukpenningersättning när man blir sjuk.
De sjuka får betala skattelättnader för den avundsvärda del av befolkningen som är frisk och kan arbeta."
DN:s läsare är många och de har olika synpunkter, ungefär som regering och opposition.