- Det paradoxala är att jag tror att just det har bidragit till att stärka kungens ställning! Lärdomen från Sverige är att kungen kan framträda som ett symboliskt starkt överhuvud trots att han fråntagits all politisk makt.
Carl-Erik Grimstad själv fick närmast en chock när han för några år sedan började jämföra svenska och norska opinionsmätningar och upptäckte att 90-talets svenskar är mer kungatrogna än norrmännen. I norska ögon har Sverige sedan
unionsupplösningen setts som ett halvrepublikanskt näste med ett suspekt kungahus medan Norge stått enat bakom folkkära monarker. Att halka bakom Sverige i kungatrohet "var som att förlora en landskamp på Ullevål".
Och det var nog få som trodde på en ljus framtid för den svenska monarkin den där varma sommaren 1971 när riksdagsmännen möttes i Torekov. Sverige och Europa stod mitt uppe i en röd brytningstid av Vietnamprotester och strejker. Det svenska kungahuset hade inte mycket att charma allmänheten med; inga näpna småttingar eller vackra prinsessor som kunde förgylla Nobelfesterna. De söta Hagasessorna, som 50-talets småflickor kunde beundra på bokmärken, hade gift sig och flyttat från Slottet. Kung Gustaf VI Adolf var en respekterad men åldrig änkling. Den guldlockige lillprinsen Carl-Gustaf hade växt upp till en playboy som körde omkring i sportbil, något som definitivt inte gick hem på 70-talet.
Då var republiken närmare än den någonsin varit i Sverige.
Sju av Europas moderna demokratier är i dag kungadömen med statschefer som ärvt sitt ämbete.
Grundregeln för de kungahus som överlevt 1900-talet är att de accepterat det demokratiska genombrottet och anpassat sig till ett samhälle där de saknar verklig makt, allierat sig med framväxande välfärdsstater och samarbetat med socialdemokratiska regeringar.
Men trots detta vilade under de första efterkrigsdecennierna ännu en aura av nattståndet börds- och ståndssamhälle över Europas monarkier. Tydligast märktes det i de kungliga äktenskapsstrategierna som hämtats från en svunnen tid då allianser med andra furstehus var viktiga för kungar och nationer.
I Sverige tvingades den plikttrogne prins Bertil smussla med sin kärlek till den frånskilda mrs Craig.
Om han gift sig med sin älskade hade han tvingats avstå från prinstitel och arvsrätt som hans bröder och kusiner tidigare gjort när de gift sig ofrälse, och då hade den svenska tronföljden äventyrats.
I Norge sågs tronföljarens kärlek till den präktiga fröken Sonja Haraldsen som ett hot mot monarkin och det var först efter flera års väntan det kontroversiella äktenskapet fick grönt ljus revolutionsåret 1968.
I Storbritannien skakades monarkin när drottningens syster prinsessan Margaret 1955 övervägde äktenskap med sin stora kärlek Peter Townsend, något som kyrkan aldrig kunnat godkänna eftersom han var frånskild.
Men det har hänt mycket i Europas monarkier det senaste kvartsseklet. Kungahusen har sökt en ny roll, en ny plats i samhället, och i den processen sökt anpassa sig till nya krav.
- Det vi sett i utvecklingen av denna märkliga anakronistiska institution är att den gått från att vara nationsbyggande till att bli en institution vars logik mer liknar mediesamhällets logik, säger Grimstad.
Monarkin är historiskt knuten till nationalstatens framväxt och dess roll var ända in på 1900-talet bokstavligt nationsbyggande.
När Norge 1905 bröt sig loss från Sverige var de flesta av frigörelsekampens ledare republikaner, men de valde taktiskt att skaffa sig ett kungahus för att den nya staten skulle bli respektabel och internationellt erkänd av länder som England och Danmark. Den norska monarkin blev dock från början folklig och demokratiskt förankrad. Det nyvalda kungaparet, danskfödde Haakon och engelskfödda Maud, föstes ut till Holmenkollen för att huttrande stå och jubla åt sitt nya hemlands nationalsporter.
Men det var då. De institutioner som monarkin allierat sig med i sin roll som nationalsymbol är inte längre vad de varit. Sverige har avvecklat statskyrkan och Norge står på tröskeln till att göra det. Militären, som utbildat så många tronföljare och gett dem snygga uniformer att gifta sig i, omvandlas från nationellt försvar till internationell insatsstyrka. Man kan inte gärna påstå att norska och svenska Kfor-trupper på Balkan eller svenska EU-soldater i Kongo drar i fält "för kung och fosterland".
Inte ens idrottsrörelsen, som också varit en populär kunglig plattform, är längre nationell på samma sätt som förr. Den är kommersialiserad och globaliserad, och idrottshjältar "som tidigare skulle ha gett sin högra hand för att få delta i ett landslag", nobbar i dag landslaget för sina utländska klubblag.
Kvar står monarkin som den kanske sista institution som i dag har kvar en roll som symbolisk nationell identitetsskapare. Samtidigt har de senaste årens samhällsutveckling faktiskt skapat en nisch som ett kungahus med flinkt fotarbete och kloka mediestrateger kan muta in. Statsvetare i hela Europa har gång på gång pekat på att klyftan mellan folk och elit har växt de senaste 15 åren. Politiken professionaliseras, folkvalda fritidspolitiker ersätts av anonyma tjänstemän, de politiska partierna blir statliga organ mer än medborgarnas egna organisationer. I hela samhället, från politik till idrott, ter sig eliterna alltmer otillgängliga och svåra att ta sig in i.
Då kan en kung, drottning eller kronprinsessa som hittar rätt tonläge te sig som en mänsklig och tillgänglig landssymbol. Eller som Carl-Erik Grimstad säger:
- I ett sådant konglomerat av eliter har kungahusen en möjlighet att spela rollen som anti-elitistisk instans och tala i folkets namn.
Kung Carl-Gustafs "tsunamital" i januari 2005 ser han som ett framgångsrikt exempel på att den svenske monarken placerat sig just i den nischen:
- Det visade sig väldigt tydligt när han gick ut och talade på folkets vägnar innan den svenska regeringen hunnit få på sig galoscherna.
De kungliga äktenskapsstrategierna har i dag anpassats till kungahusens nya roll i en tid då deras överlevnad hänger på folkligt stöd i stället för på allianser med utländska furstehus och stöd från kyrkan och militären. Europas tronföljare gifter sig inte längre med mjälla oskulder från tyska furstehus. I dag väljer Danmarks, Norges, Belgiens, Spaniens och Hollands kronprinsar sina blivande drottningar ur medelklassen, bland yrkeskvinnor i 30-årsåldern med livserfarenhet i bagaget.
Och här blev den svenske kungen något av en pionjär när han 1976 gifte sig med Silvia Sommerlath. Det råder inget tvivel om att "det svenska experimentet" följdes med stort intresse av övriga europeiska kungahus, konstaterar Claus Björn, historiker vid Köpenhamns universitet.
- Och experimentet i Sverige har ju visat sig mycket lyckat som bidrag till monarkins fortsatta existens.
I själva verket hade den vackra OS-värdinnan Silvia Sommerlath de perfekta kvalifikationerna för att bli drottning i en modern medie-monarki - fotogenisk, språkkunnig, socialt kompetent och van att handskas med stora evenemang.
1976 tedde hon sig ändå som ett djärvt val. Men på 2000-talet gifter sig den spanske kronprinsen med en frånskild kvinna och den norske kronprinsen med en ensamstående mor med brokigt förflutet.
Fast när kronprins Haakon år 2001 tog Mette-Marit Tjessem HØiby till brud lutade Carl-Erik Grimstad åt att det norska kungahuset tagit ett steg för långt ut i dokusåpaträsket och riskerade att förlora den mystik som är dess liv och existensberättigande.
I dag konstaterar han att han misstog sig. Mette-Marit har gjort det norska kungahuset mer folkligt, mer icke-elitistiskt.
- Hon har blivit en symbol för landets ensamstående mammor. Det är bra för monarkin att ha en möjlighet att komma på talefot med dessa grupper. Det är mycket viktigare än att komma från en fin familj, säger Grimstad, men påpekar att monarkin samtidigt fortfarande är beroende av att upprätthålla sin traditionella auktoritet för att fylla sin roll. Den behöver pompan, prakten, traditionen, mystiken.
I dag syns inget reellt hot mot Europas monarkier. Och Sveriges 60-årsjubilerande kung tillhör enligt Carl-Erik Grimstads bedömning de monarker som lyckats bäst med att ta ta på sig uppgiften som symbolisk nationell ledargestalt i ett modernt medie- och underhållningssamhälle.
Detta trots att den svenska monarkin snarast gick in i efterkrigstiden med ett sämre utgångsläge än andra. Den hade ingen hjältegloria från andra världskriget, den var ingen symbol för nationell frigörelse som i Norge, för nationell enhet som i Belgien eller för försvar av demokratin som den blev i Spanien när kung Juan Carlos 1981 stoppade en militärkupp. Sedan mitten av 70-talet är Sverige bara några penndrag från republik.
Men kanske just på grund av sin brist på grundlagsfäst uppgift tvingades den svenska monarkin tidigt söka sig en ny roll. Det underlättades av att Sverige av en dynastisk slump 1973 fick en ung kung och 1976 en medievan drottning. Carl-Erik Grimstad har påpekat det betecknande i att det svenska hovet redan på 70-talet skaffade sig en presschef medan de norska och danska hoven väntade ytterligare några decennier med den medieanpassningen.
Några små moln kan ändå skönjas på den svenska kungahimlen. Sedan 1995 mäter SOM-institutet vid Göteborgs universitet årligen förtroendet för kungahuset. Och under 90-talet låg kungahusets förtroendebalans, skillnaden mellan andelen svenskar som litar på kungahuset och som inte gör det, år efter år på högt och positivt mellan 40 och 45 procent.
Men under 2000-talet har förtroendet sjunkit år efter år. 2004 gjorde det en djupdykning ner till 11 procent.
- Jag kan inte se någon annan rimlig tolkning än att det berodde på Bruneiaffären, säger docent Lennart Nilsson vid Göteborgs universitet.
Förtroendet steg igen året därpå, men bara upp till 16 procent trots det uppmärksammade tsunamitalet.
Samtidigt har kravet på republik fått ökat stöd. Sedan mitten av 70-talet har opinionsmätningarna stadigt visat att 10 procent av svenskarna vill ha republik medan 70 procent aktivt tar ställning för monarkin. Men 2005 fick kravet på republik plötsligt stöd av 16 procent av svenskarna.
- Det intressanta är att detta sker i två oberoende undersökningar vid samma tidpunkt 2005, och i praktiskt taget alla grupper - unga och gamla, män och kvinnor, moderater och vänsterpartister, säger Lennart Nilsson.
- Men i alla grupper är monarkisterna fortfarande fler än de som vill ha republik, tillägger han.
Som smolk i dagens kungliga glädjebägare är det inte mycket att bekymra sig över.