För hårda tag?

Mitt i fängelsebyggnaden finns ett vakttorn. Det ligger på ett andra våningsplan mitt i envåningshuset. Där kan vakterna se ut på avdelningarna och övervaka fångarna med kameror och mikrofoner. Höjer någon rösten för mycket går ljudlarmet.

Den nya bunkern är full av ny teknik. Sveriges modernaste fängelsebyggnad är uppförd i identiska exemplar på tre håll i landet: Kumla, Hall och Saltvik i Härnösand. Tillsammans utgör de ”superfängelset” – det snabba löfte som satte punkt för en stormig politisk debatt 2004 där moderatledaren Fredrik Reinfeldt krävde den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodströms avgång och kriminalvårdens chef tvingades bort.

I veckan invigdes landets tredje nya säkerhetsenhet, i Saltvik i Härnösand. Verksamheten där börjar först nästa år.

Den enda säkerhetsenhet som hittills tagit emot interner ligger i Kumlafängelset. Chefen för den är Annemarie Kosmowski.

Vi träffar henne och hennes kollega Stefan Engdahl innanför tre portar och dubbla staket. Då har vi ändå inte tagit oss igenom säkerhetskontrollen och är långt från den nya superbunkern. Den får ingen journalist eller utomstående se.

När Annemarie Kosmowski började arbeta här i januari 2004 fanns här varken inpasseringskontroll med röntgenapparater eller elstängsel. Några dagar senare, söndagskvällen den 18 januari, tog sig beväpnade män med hjälp av stegar över den sju meter höga muren kring den dåvarande säkerhetsavdelningen från utsidan. Tre interner fritogs.

- De stack så fort jag kom, skämtar Annemarie Kosmowski och konstaterar att olika vindar blåst i svensk kriminalvård sedan hon började arbeta i den på 90-talet.

- Säkerheten var inte mest i fokus då.

År 2004 gick det politik i frågan redan efter första rymningen. Dagen efter fritagningen från Kumla krävde Folkpartiets Johan Pehrson besked av justitieminister Thomas Bodström: Hur kunde detta hända? Kanske måste personal på anstalterna beväpnas, sade han.

I juni 2003 hade Lena Häll Eriksson tillträtt som generaldirektör för Kriminalvårdsstyrelsen.

Hon hade en lång erfarenhet av den offentliga sektorn, bland annat som statssekreterare och generaldirektör för Migrationsverket.

Innan hon tog jobbet hade hon en dialog med justitiedepartementet om vad som förväntades av henne, berättar hon i dag när vi träffar henne på SMHI i Norrköping, där hon är chef sedan i somras.

- Även om säkerheten ingår som en självklarhet i jobbet så var det inte uttryckt som ett område jag särskilt borde ta itu med.

Men fritagningen i januari 2004 ändrade på prioriteringarna. Lena Häll Eriksson tillsatte en utredning. Uppdraget: hitta sätt att höja säkerheten på anstalterna.

Den 27 juli var det dags igen. Fyra interner rymde från säkerhetsavdelningen på Hall med hjälp av insmugglade pistoler. Bland dem Tony Olsson, dömd till livstids fängelse för polismorden i Malexander 1999.

Den politiska stormen tilltog i styrka. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt krävde justitieministerns avgång. Thomas Bodström satt dock kvar och tillsatte tidigare rikspolischefen Björn Eriksson som särskild utredare. Uppdraget: hitta sätt att höja säkerheten på anstalterna.

Redan åtta dagar senare small det igen. Den 4 augusti backade en bil genom en port på Norrtäljeanstalten. Beväpnade män hjälpte tre fångar att fly.

Lena Häll Eriksson förstod att hennes dagar som generaldirektör var räknade när hon hörde Thomas Bodström svara på frågan om han hade fortsatt förtroende för henne.

”Man kan inte ha halvt förtroende för någon. Det handlar om noll eller hundra procent. Och förtroendet prövas ständigt”, sade justitieministern.

Dagen efter fritagningen i Norrtälje kom Thomas Bodströms utspel som skulle ta loven av kritiken: Ett nytt, rymningssäkert fängelse skulle byggas. Det kom snart att kallas superfängelset.

Den 23 september var det dags igen. Två intagna på anstalten i Mariefred tog en vårdare som gisslan och rymde.

Lena Häll Eriksson satt med sin ledningsgrupp på restaurang Gondolen i Stockholm och åt middag när telefonsamtalet kom. Hon förstod direkt att hon måste avgå, berättar hon.

- Även om inte Bodström avgick blev det ändå en seger för oppositionen att någon tvingades gå.

Men det var orättvist, tycker hon. Hennes företrädare Bertel Österdahl hade under flera års tid informerat regeringen om att mer resurser krävdes om inte säkerheten skulle försämras. Regeringen visste, men gjorde ingenting.

- Dessutom hade en arbetsgrupp hos oss tagit fram ett förslag om vad vi kallade psykiatrienheter, för intagna med svåra personlighetsstörningar. De skulle byggas på Kumla, Hall och några andra ställen. Det var enheter med färre celler på varje avdelning och med högre säkerhet.

Om de säkerhetsenheter som nu öppnas i Kumla, Hall och Saltvik säger hon:

- Egentligen är det de där psyk-enheterna – fast värre.

Enligt Thomas Bodström hade han länge föreslagit ett nytt säkerhetsfängelse, men inte fått gehör för det i budgetförhandlingarna i regeringen.

- Nu fick jag nya möjligheter att få igenom det.

Efter Häll Erikssons avgång gör Thomas Bodström plats på scenen för Lars Nylén. Han har kommit att symbolisera skiftet i den svenska kriminalpolitiken med säkerhet som främsta honnörsord.

Utvecklingen kan illustreras med antalet anställda som arbetar med säkerhet på Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping. Vid tiden för fritagningen på Kumla fanns det en – säkerhetschefen. I dag är de minst femton personer.

Dåvarande chefen för Rikskriminalpolisen hade gjort sig känd som en kritiker av kriminalvården och efterlyst tuffare säkerhetsrutiner på fängelserna. När han tillträdde började han genast skärpa dem.

- Det fanns så många hål i skutan att risken var att den skulle sjunka om vi inte tog itu med det omedelbart, minns han och säger att det slarvades på anstalterna: hål i staket lagades inte, larmsystem fungerade inte, batterier i kameror och trasiga glödlampor byttes inte.

- Murarna har blivit fler och längre. Men det är inte det enda som förändrats, säger han och berättar om nya personalutbildningsprogram, bättre utbildningar till de intagna och om hur kriminalvården byggde om tre gamla sanatorier till fängelser för att minska överbeläggningarna.

Antalet rymningar från svenska fängelser har minskat dramatiskt. År 2004 rymde 33 personer, år 2007 tio personer. Men det har kostat mycket pengar. Minskningen beräknades av en statlig utredning ha kostat 4–5 miljoner kronor per förhindrad rymning.

I takt med att säkerhetsenheterna öppnas och fångar flyttar in i cellerna, hörs nu flera röster som varnar för att säkerhetstänkandet gått för långt och hotar en human kriminalvård. En röst i den debatten är Håkan Juholt, socialdemokratisk riksdagsman som den senaste tiden besökt flera fängelser.

- En långsiktig kriminalpolitik kräver mer än fokus på hämnd och förvaring, högre murar, taggtråd och elstängsel, säger han. Uppgiften måste vara att öka den intagnes möjlighet till ett liv utan kriminalitet efter fängelsetiden.

Trenden mot hårdare tag har ökat och politikerna har hängt på, menar han.

- Mycket sällan hör man justitieministern eller statsministern tala om kriminalvårdens roll och ansvar.

Hörde man det mer när Bodström var justitieminister?

- Man har inte hört det på många år.

Juholt är en av dem som deltagit i möten med nystartade Socialdemokratiska nätverket för en human kriminalpolitik.

En annan är Thomas Bodström. Han menar att det är fel att ställa kraven på ökad säkerhet och försöken att återanpassa de intagna mot varandra.

- Du får aldrig säkerhet om du inte har ett bra innehåll, och aldrig ett bra innehåll om allt bara fokuserar kring säkerheten. De förutsätter varandra. Det är som den eviga diskussionen om topp och bredd i idrotten, säger han.

Norge och Danmark har inte satsat på säkerheten i samma utsträckning som Sverige, ändå har antalet rymningar minskat där också, enligt den statliga utredningen om kriminalvårdens effektivitet.

En intressant iakttagelse, kommenterar justitieminister Beatrice Ask (M).

- Beslutet om säkerhetsanstalterna gjordes ju av den förra rege-ringen efter ett antal rätt spektakulära rymningar och fritagningar. Det är otroligt viktigt att utvärdera det och ha en internationell utblick.

- Nu har vi tre enheter som väl uppfyller alla rimliga krav på teknisk säkerhet. Man får hoppas att vi nu kan arbeta mer med innehållet i kriminalvården, säger justitieministern.

Anställda i svensk kriminalvård ger i en enkätunderökning toppbetyg åt säkerhetsarbetet men bara 28 procent anser att Kriminalvården lever upp till målet att minska återfall i brott.

Men på den nya säkerhetsenheten på Kumla, som varit i bruk i tre månader, menar Stefan Engdahl att man förenar säkerhet med vård.

Den mest påfallande förändringen i hans arbete är inte säkerheten, kontrollrummet eller all ny teknik, utan tiden med de intagna.

- Nu arbetar vi inne hos dem. Det gjorde vi inte tidigare, då övervakade vi dem bara. Vi deltar i matlagning och finns på plats när de studerar eller arbetar. Vi känner av stämningarna. Märker vi några tecken på konflikter kan vi förebygga dem genom att flytta dit mer personal eller placera om en intagen.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut