DN träffar Emma några timmar efter att domen har kommit. "Nu kanske andra unga tjejer också vågar anmäla, även om de har druckit, känner killarna och har varit med dem förut." säger hon.
Mest känner hon lättnad, för att det är över. Även om hon hade hoppats att männen skulle dömas för våldtäkt hade hon inte vågat tro det. Rättsprocessen har fått henne att tvivla på flera av lagens väktare. Hos polisen kände hon sig som en arbetsuppgift i mängden.
Jag var nitton år och ledsen, men det kändes bara som att de ville få klart sitt förhör.
Rättegången var ur askan i elden.
Ena försvarsadvokaten läste upp en lista över olika killar. Sedan måste jag svara ja om jag hade haft sex med dem och hur många gånger. Det hade ingenting med den natten att göra. Han ville bara få mig att känna mig obetydlig, och det lyckades han med.
Att Emma har haft frivilligt sex med männen har många hållit emot henne i debatten om våldtäkterna, men att det skulle kunna leda till missförstånd utesluter hon.
En frisk kille vet när tjejen inte längre vill.
Våldtäkterna tvingade Emma att ompröva mycket i sitt liv. Även om hon säger sig inte ångra något, har hon ändrat en hel del.
Jag gör inte längre saker för någon annans skull. Förut, när någon ringde och bad mig följa med ut, gjorde jag det även om jag var trött efter jobbet.
Nu tänker jag mer på mig själv. Jag låter inte längre andra utnyttja mig.
Men det är skört. Om domen överklagas och det blir ännu en rättegång, vet hon inte hur hon ska orka.
Då skulle världen falla samman igen.