I fallet med den 31-åriga kvinnan ställs två lagar mot varandra. Frågan lyder: Är en avstängning av respiratorn att betrakta som aktiv dödshjälp eller inte?
Fallet med den 31-åriga totalförlamade kvinna som vädjar till Socialstyrelsen att få slippa den livsuppehållande behandlingen ställer en fråga på sin spets:
Vad är att betrakta som aktiv dödshjälp och vad är det inte?
Aktiv dödshjälp är förbjuden i Sverige och i dag är det inte heller det diskussionen gäller. Snarare är det innebörden av begreppet som diskuteras.
– Om vi stänger av kvinnans respirator – kommer det att stå emot det som kallas aktiv dödshjälp? Vi är absolut emot det, men vi ska inte heller behandla någon som inte vill bli behandlad. Får vi vårda den här patienten mot hennes vilja?
Det undrar Eva Boëthius, verksamhetschef och överläkare på Danderydsgereatriken. Hon är glad över att frågan ställs och påpekar att det är viktigt att den nu utreds.
Hälso- och sjukvårdslagen står mot brottsbalken; enligt förstnämnda har en patient rätt att bestämma när en behandling ska avbrytas, enligt den andra lagstiftningen kan en läkare åtalas för dödshjälp om denne stänger av respiratorn.
– Vi behöver stöd från Socialstyrelsen för att veta hur vi ska förhålla sig i fallet. Det finns ju andra patienter som inte heller vill ha den livsuppehållande behandling som vi satt igång.
– Det är en viktig principfråga, säger Eva Boëthius.
Dock är den långt ifrån ny.
Huruvida läkare ska avstå från att inleda eller avbryta redan inledande livsuppehållande behandling diskuterades av experter, sammankallade av Svenska Läkaresällskapet, 2006. Då framkom att en läkare alltid bör ”vara aktiv vad gäller såväl diagnostik som
behandling”, skriver Läkartidningen.
Dock påpekar delegationen tydligt att ”om en patient är beslutskapabel, välinformerad och införstådd med konsekvenserna av olika behandlingsalternativ ska läkaren respektera patientens önskan om att livsuppehållande behandling inte inleds och att redan inledd behandling avslutas”.
Vidare skriver man att ”detta gäller även i situationer då patienten inte befinner sig i livets slutskede och där behandling medicinskt sett skulle kunna gagna patienten”.
Sammanfattningsvis väljer man alltså att framhålla patientens rätt att ”avstå från potentiellt livsförlängande behandling”.