På Skolörtens demensboende i Hässelby finns alltid en undersköterska hos de boende på natten. ”Det skulle kännas hemskt att låsa och gå härifrån. Som att lämna en grupp tvååriga barn”, säger undersköterskan Else-Marie Gleisner.
Det doftar rent, växter med friska, gröna blad står längs fönstren och ur högtalarna strömmar visor från 50-talet. Birgit Sundell, 85, piggar upp stämningen genom att sprida vänligheter omkring sig och ibland ta sig en svängom.
Här på Skolörtens gruppboende avdelning 1 vårdas åtta demenssjuka äldre. Dagtid finns två tre undersköterskor på plats, nattetid en undersköterska, som vid behov kan få hjälp av en kollega från våningen under.
Resultatet från Socialstyrelsens inspektioner tycker de är nedslående.
– Det måste kännas hemskt för den personal som arbetar så. För alla vet att det inte är bra att lämna de boende, säger undersköterskan Eva Andersson.
– Birgit skulle exempelvis bli väldigt orolig om hon gick upp och inte hittade någon ur personalen. Det ropas ofta efter oss på natten, en del går runt och knackar på de andras dörrar. Andra kan gå in och lägga sig i sängen ovanpå någon annan, säger Else-Marie Gleisner.
Att förlita sig på olika typer av larm är inget alternativ, menar de.
– Larmen ger en falsk trygghet. För det första fungerar de inte alltid. Sedan är det inte säkert att de boende sätter ned fötterna på larmmattan. Han eller hon kanske hasar ned över sänggaveln i stället.
Else-Marie Gleisner menar att ingen skulle lämna en grupp 1,5- och 2-åringar ensamma. Allvarliga saker skulle kunna hända på kort tid. Detsamma gäller demenssjuka.
– De har ungefär samma kapacitet. Fast vi behandlar dem förstås inte som barn, utan som vuxna människor.
Varför vissa boenden fungerar bra och andra sämre har de en mängd svar på.
Det viktigaste är att personalen arbetar bra tillsammans och har samma syn på vad som ska göras. De delar på allt: tvätt, städning, bakning och vården av de boende. Sjuksköterskan Riitta Kärkkäinen säger att hon skulle önska att hennes egna anhöriga fick en plats här.
Ekonomin är inte avgörande, menar de. Äldrepengen är densamma för alla demensboenden i Stockholm.
– Men vi går väl inte med vinst direkt. Det skulle behövas ytterligare en patient per avdelning för att gå med överskott. Men på något sätt klarar vi det, säger Else-Marie Gleisner.