Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Lars Danielsson: Inte vårt ansvar att flyga hem svenskar

05:59. Exklusiv intervju med tidigare statssekreteraren med anledning av tsunamin i Thailand

En ny flodvåg skulle utlösa samma kaos som den förra.

I dag tar svenska staten ännu mindre ansvar för sina ­medborgare i utlandet än 2004.

Det hävdar Lars Danielsson, tjänstemannen som blev symbol för statens senfärdiga reaktion på tsunamikatastrofen. DN:s Björn af Kleen och Lars Lindqvist har träffat honom i Sydkoreas huvudstad Seoul, där han i dag är Sveriges ambassadör.

Han verkar lättad.

Han sitter i ett baksäte i en blank ambassadbil i Seoul.

Bredrandig kostym som stramar en aning.

Disigt solsken.

Det har gått tio år.

Tio år sedan katastrofen tvingade bort Lars Danielsson från regeringsmaktens hjärta, Göran Perssons kansli.

Han hamnade på Carl Bildts utrikesdepartement. Två år av ofrivillig sysslolöshet tog vid.

Han sökte tjänst efter tjänst. Men lögner, förkunnade Carl Bildt, är en svag merit för ambassadörs­utnämning.

Till slut, hösten 2008, blev Lars Danielsson generalkonsul i Hongkong.

Ett uppdrag, säger han, med ”ganska liten inkorg”.

– Och det var väl därför som han satte mig där ... De flesta av mina kolleger, när vi hade den årliga chefsrotationen, sökte fem sex tjänster. Jag sökte­ sexton. Med Hongkong som nummer sexton. För jag räknade ut att sätter jag det sist, så får jag det. Och mycket riktigt ...

Nu är Carl Bildts epok över. Lars Danielsson kan åter tala fritt.

– Det har varit ministerstyre i ordets ursprungliga bemärkelse. Jag har principiellt stora problem när ett politikområde definieras av en enda persons intresse och det var faktiskt så det blev under Carl Bildt: Moldavien, Ukraina, Vitryssland ...

– Han missade den stora förändring som sker här i Asien. Tillväxtmotorn. Alla andra med oss jämförbara länder har ökat sitt engagemang medan vi stängde i Filippinerna, stängde konsulatet i Kanton ... Med en annan utrikesminister hade vi kunnat ha bättre exportsiffror och därmed fler jobb i Sverige.

När den nordkoreanska diktatorn Kim Jong Il dog i december 2011 skulle Lars Danielsson låta sig intervjuas om läget i ”Aktuellt”. Han infor­merade UD, som tvingade honom att lämna återbud.

– Jag hade ju en diskussion, om man ska uttrycka det vänligt, med mina chefer om detta med medieframträdanden. Invändningen var att det skulle såra min tjänstbarhet i Sydkorea om jag uttalar mig i Sverige. Men i det fallet gällde­ det ju Nordkorea och min tjänstbarhet i Nordkorea struntar jag i om jag ska vara ärlig.

– Nu verkar det ändras rätt rejält. Margot och Annika Söder (kabinettssekreteraren) har en helt annan inställning vilket jag verkligen välkomnar. Varför har vi en utrikesförvaltning som kostar x antal miljarder per år? Jo, för att kunna hjälpa svenskar att förstå vilka förändringar som sker i utlandet.

Lars Danielsson är likt sin antagonist Carl Bildt uppvuxen i Halmstad.

Föräldrarna var folkskollärare. Folkpartister. På somrarna kuskade familjen runt Europa i husvagn på jakt efter kulturella sevärdheter. Efter socialhögskolans förvaltningslinje tjänade Lars Danielsson kommunalrådet i Laholm. Han bodde i ett hus på Hästtorget.

Ägt av Daniel Bildt.

Far till Carl.

– Jag har inget problem med Bildt personligen. Han har uppenbarligen ett problem med mig, trots att jag uppfattar mig som en relativt ­okontroversiell person. Så länge som han var min chef fanns en professionell skyldighet att uppföra sig, även om jag varken i Hongkong eller här Seoul har behövt umgås med honom dagligen.

– Han var förresten här för en månad sedan, efter att han lämnat som utrikesminister, för att prata på ett stort symposium om välfärd. Lite smålustigt.

När vi möter Lars Danielsson i Seoul har Göran Persson just åkt hem. Persson var i Seoul i egenskap av styrelseordförande för Scandi­navian Biogas. Danielsson hade arrangerat exklusiva möten med borgmästaren och miljö­ministern.

– Och jag sa just det till mina medarbetare: att jag blev påmind om hur skicklig han är på vissa saker. Ohyggligt bra på att fokusera, föra ett samtal dit han vill. Men också om de sidor jag inte tycker var så kul. Han är en impulsiv människa, mycket känslomässig.

Det finns knappt en bild av Göran Persson från åren vid makten då han inte flankeras av Lars Danielsson.

Formellt hade Danielsson ansvar för utrikesfrågor i statsrådsberedningen.

Som nybliven statsminister var Persson blyg i EU-sammanhang. Strök längs väggarna, sökte sina nordiska kollegers blickar.

Lars Danielsson förlöste honom, hoppas han.

– Jag kommer ihåg i början, det var liksom: jag kan ju inte prata med Kohl ... Jag kommer ju från Vingåker. Jag försökte säga: det är inte farligt. De är också människor. Som går i gång på precis samma saker som du.

Grismage?

Göran Persson introducerades till Helmut Kohls favoriträtt: den pfalziska delikatessen Saumagen.

– Precis! Och när han väl förstod att det som gjorde honom duktig som kommunpolitiker också kunde användas i utrikespolitiken började det funka bra. Plus när han förstod att det går med lite svengelska. Hans engelska är ju utmärkt i dag, men i början var han som de flesta svenskar lite rostig.

– Jag var ju en av få som inte var rädd för honom. Många var ju det. Inte så att de skakade, men så att det var obekvämt ... Vi hade ju ett sådant förhållande att jag kunde säga vad jag tyckte. Om jag tyckte att han var dum så sa jag det, men givetvis bara till honom.

– Vi satt här i förra veckan och pratade om allt annat än Korea. Jag menar ju att han har en fullständigt unik förståelse av politiken. Vad som krävs för att fatta beslut i en demokrati av Sveriges typ, där vi sällan har några givna majoriteter, utan måste bygga majoriteter. Men hans eftermäle hade varit ännu bättre om han hade kunnat polera ned sin ... bufflighet är egentligen fel ord. Det var väldigt ryckigt.

Ryckigt?

– Det ligger ju delvis i jobbet. The buck stops somewhere även i ett delegerat parlamentariskt system som det svenska. Men jag kunde tycka illa om hur han behandlade andra. Även om han har en väldigt god personkännedom så behöver man ju inte säga till alla idioter att de är idioter.

Lars Danielsson berömmer sig för det mot­satta personlighetsdraget: listig återhållsamhet. En kameleontisk egenskap.

– Om man kan nå resultat genom att undvika att slå någon korkskalle på käften, verbalt alltså, då gör jag det. Du måste kunna spela roller i det här jobbet, och det har jag aldrig haft svårt för.

Var det en faktor? I ett decennium hade Lars Danielsson varit den grå eminensen i stats­ministerns skugga. Han som städade upp. Som var anpasslig, flexibel. Så hamnar denna iskalla socialdemokratiska strateg med oklanderlig meritlista, denna maktens musa, själv i offentlighetens ljus. Och börjar göra fatala misstag. Plötsligt står han inte längre bredvid Göran Persson utanför framför honom.

På annandag jul 2004 hade Lars Danielsson enligt egen uppgift som vanligt på helger cyklat till Rosenbad för att jobba undan. Och på förmiddagen talat med Hans Dahlgren, motparten på UD. Som högste tjänsteman och jourhavande beslutsfattare hade Danielsson handlat enligt ­ansvarsprincipen; försäkrat sig om att det departe­ment med ordinarie ansvar även hade kontroll i kris.

Men Hans Dahlgren sade sig aldrig ha kontaktats av statsministerns högra hand. Dahlgren kunde presentera bevis i form avskrivna samtalslistor från sitt telefonbolag. Lars Danielssons nummer saknades. Han hade aldrig ringt. Den livsviktiga länken mellan Göran Persson och tjänstemannaapparaten Lars Danielsson tycktes glappa.

Hade Lars Danielsson över huvud taget cyklat till Rosenbad på annandag jul? Granskarna i Katastrof­kommissionen ifrågasatte detta. Danielsson hade inte dragit sitt passerkort, men hävdar själv att han blivit insläppt av en vakt. ”I det ögonblick jag tvivlar på att han var på jobbet, att han medvetet skulle ha ljugit eller vilselett, då är ju hans tid i Regeringskansliet slut, naturligtvis”, sade Göran Persson, bestört, till Erik Fichtelius, journalist på SVT.

De motstridiga uppgifterna utlöste en schism mellan Dahlgren och Danielsson, två av statsministerns mest betrodda tjänstemän. Striden plågade Persson. Han säger till Erik Fichtelius att konflikten är mandatperiodens jobbigaste inslag efter mordet på Anna Lindh. ”Jag ärvde Lars från Ingvar och Dahlgren jobbade för Palme, och de är båda mellan femtio och sextio, samma generation, och båda är kända för att vara ohyggligt nog­granna och arbetsamma och ha stor kompetens, så det är en mardrömslik situation.”

I dag har Hans Dahlgren den mäktiga tjänst på statsrådsberedningen som Lars Danielsson brukade ha, statsministerns statssekreterare med full insyn i utnämningsapparaten och den dagliga regeringsagendan; spindeln i nätet.

– Utan att låta överlägsen: been there, done that. 15 år i maktens centrum. Jag gillar ju att jobba och i så måtto är jag väldigt glad över det här jobbet i Seoul. Man får hela tiden göra nya saker. Man har en chaufför som kör runt en, bor i ett jättestort hus, har jag lust kan jag bjuda in 50 personer på middag utan att behöva laga all mat själv.

– Det här är förstås på en helt annan nivå än i regeringen. Jag kanske inte kan säga exakt vad jag vill. Men det är ju inte samma tryck som runt statsministern där 20 personer granskar varje steg. Här kan jag göra femtio misstag per dag utan att det kostar lika mycket.

Vad tycker du om utnämningen av Hans Dahlgren till statssekreterare?

Han grimaserar. Ett slags grin.

Tystnad.

Såret är inte läkt.

Det framgår också i Lars Danielssons självbiografi ”I skuggan av makten” från 2007, där han hävdar att Hans Dahlgren aldrig återhämtade sig efter mordet på Anna Lindh.

– Det stämmer fortfarande. Jag tycker att Hans har varit en annan människa sedan dess. Vilket jag har stor respekt för, det var en så totalt osanno­lik händelse.

Det här med var folk hamnar någonstans, ­säger Lars Danielsson, ”det är fan 80 procent tillfälligheter”.

– Det är en sak man lär sig i statsrådsberedningen: att bilda regering är ett besvärligt pussel. Jag pratade lite med Göran om det också: utnämningar är alltid ett lotteri. Problemet är att processen måste vara så sluten att det är svårt att kolla människor tillräckligt.

Hade du velat vara en del av Stefan Löfvens regering?

– Omöjligt att svara på. Men ställer du frågan: sitter du och grämer dig för att du inte blev minister? Så är svaret: definitivt nej. I 35 år har jag försökt gilla det jag gör. Det är ingen klyscha. Den inställningen har hjälpt mig mycket.

Lars Danielsson har varit sparsam med inter­vjuer sedan katastrofen. Senast avböjde han medverkan i Lottie Knutsons nya tsunamibok ”Nödrop” med motivet att katastrofens konsekvenser ”förstörde livet för honom själv och hans familj”. Förstasidor med ordet LÖGNARE, fotografer i trapphuset, repor i billacken, främmande som knuffas på busshållplatsen.

Lars Danielsson blev förste representant för regeringsmaktens nonchalans. Den vaksamma blicken, det strama leendet, den inskjutna ­hakan. Bilden av maktens bortvändhet när det verkligen gällde. Lottie Knutson, Fritidsresors kommunikationsdirektör, fick motsatt behandling: hon dubbades till landsmoder och tilldelades medalj av konungen.

Danielsson finner dramaturgin djupt orättvis.

– Det här med skurkar och hjältar blir ju alltid lite snett. Jag tycker inte, och det har inte med Lottie Knutson som person att göra, att Fritids­resor hanterade katastrofen särskilt kul. De var extremt snabba med att trycka över huvudansvaret på staten.

– Alltså räkningarna från Fritidsresor kom ju långt innan det första flygplanet ens var i luften. Vi fick ju enorma räkningar. Tredjedag jul kom de första kostnaderna: vi kan göra det här ... det kostar så och så mycket ... Ni ska betala. Och staten betalade ju alltihop till slut. Det kostade ju inte Fritidsresor ett skit.

En hårdragning av Lars Danielsson. Staten betalade 31,3 miljoner av den nota på 54,8 som de tre ledande reseföretagen skickade regeringen, enligt Katastrofkommissionen. Fritidsresor begärde 25 och fick 17 miljoner tillbaka.

Chauffören, en slank medelålders man, kör försiktigt mot Hankukuniversitetet och en lunch­panel om säkerhetspolitik. Danielsson är en samhällstillvänd ambassadör. Jämställdhetspolitik, skatte­satser, småföretagande. Under tre dygn i Seoul hör jag honom föreläsa med inlevelse. Han skiljer sig från företrädaren Lars Vargö, japanolog och Haikuöversättare. Tillsammans med sina nordiska kolleger deltog Danielsson i den senaste sydkoreanska valrörelsen; höll välfärdspolitiska brandtal för båda sidor. Han har skapat sig ett politiskt sammanhang på andra sidan jorden, ett slags ­socialdemokratisk satellit där han bestämmer.

– Jag utnyttjar den rörelsefrihet som finns i rollen, säger han.

Danielsson pekar högerut mot president­palatset med det korallblå taket, en kurvig öster­ländsk mansion.

– Ganska hermetiskt, presidenten har imperiala drag här. Det är ganska stumt, auktoritärt. Men hon har ett antal senior secretaries som ofta är mer inflytelserika än ministrar. Jag koncentrerar mig på dem, inte så att jag springer på cocktailpartyn, men varje kväll i den här stan äger det rum ett antal rätt intressanta middagar. Snacka om att staten och kapitalet går hand i hand: ­Korea är korporativismens högborg. Delvis har det tjänat landet rätt väl.

Danielsson ber chauffören stanna utanför Obama Hall, en beige betongbunker. Ett par trappor ned serverar han sig te, medicin mot en skrovlig hals. Han hade 80-talet svenska studenter över på mat och vin i går i residenset. De ville aldrig gå hem. Sviterna till trots är svensken fixstjärnan i panelen. Hans manus är reducerat till ett ihopvikt A4. Han orerar med ett finger utsträckt i auditoriet. Han ”erkänner villigt” att han lärt sig prata av Göran Persson. Crescendot är en försäkran om fortsatt europeisk närvaro.

– Vi kommer att vara här för er! Vi kommer följa er hela vägen fram till ett demokratiskt, fritt, pluralistiskt Korea! Vi säger det redan nu! Loud and clear! Vi kommer vara här för er!

Efteråt frågar han sig i väntan på hissen varför han egentligen gör sådant här. Sömniga akademiska paneler. Artiga longörer. Abstraktioner. Persson hade inte stått ut många minuter.

– Det är inte alltid skitdynamiskt, direkt. Diplo­matin är ofta väldigt långsam. Göran har inte riktigt sittfläsk. Eller sittfläsk har han ju, men det är inte riktigt rätt beskaffat. Men jag har ju hållit på med det här i 34 år och vet att det betyder någonting: hellre långsamt än att man skjuter ihjäl varandra. När det inte är så spännande, som i dag, tänker jag på vad jag ska göra i morgon.

I baksätet på väg tillbaka till ambassaden tar Lars Danielsson ett konferenssamtal från chefsgarnityret på Ikea. Det första varuhuset i Korea, världens mest omfångsrika, öppnar nu i december. ”Ett problembarn”, säger Lars Danielsson. Hur kan Ikea vara så respektlöst att man på hemsidan, och på kartor i det internationella sortimentet, kallar vattnet öster om Korea för­ ­Japanska havet? En okänslig påminnelse om grannlandets blodiga ockupation. Det självständiga Korea före­drar Östhavet. Svenska staten, som uppvaktats av den sydkoreanska ambassadören i Stockholm, saknar officiell hållning i namnfrågan.

– Call it what the heck you want! säger Lars Danielsson.

Men personligen vill han uppmana företaget till ödmjukhet.

– Ursäkten häromdagen var bra ... men ni måste komma ihåg att ursäkter enligt koreansk sed också kräver att ni ser ångerfulla ut, som om ni var på väg till en begravning ... Look the act! Möjligen var det några tillkortakommanden i det avseendet ... Men gjort är gjort antar jag.

Senare drar Ikea tillbaka kartan och ber de koreanska konsumenterna om ursäkt.

Även de oproportionerligt höga prisnivåerna har vållat Ikea problem. Fair Trade Commission har tagit notis om protester på sociala medier och initierat en granskning. I denna fråga manar Lars Danielsson cheferna till lugn. Symbolpolitik ska hanteras som symbolpolitik.

– Det är lite som när man i Sverige gör en KU-anmälan, whatever that is. När någon anmäler en minister till KU är det främst för att man vill åt rubriken. Anmälaren vet redan från början att den faktiska diskussionen inte kommer att leda till någon nämnvärd kritik. Det är politik alltså, dålig politik kan man tycka, men likväl politik. De vill visa: vi har agerat!

Han slår igen sitt mobilfodral i svart läder och vänder sig mot mig.

– Ah! Där gick jag möjligen lite väl långt ... Det är ju mina personliga uppfattningar som jag delger dem. Men Ikea är ju supernervösa för att det ska bli världens folkstorm. Hur de än ställer sig i den här namnfrågan har man ju ändan bak: japanerna, och det är förstås en mycket större marknad, är ju jätteglada.

Förmiddagen därpå, i hans avlånga hörnrum på ambassaden, ljust, ganska kylslaget, frågar jag på nytt Lars Danielsson om jämförelsen med konstitutionsutskottet. Är organet verkligen så tandlöst? Förhören av ministrar och ledande tjänstemän efter flodvågskatastrofen passerade knappast obemärkta genom offentligheten. Tvärtom direktsändes utfrågningarna i Sveriges Television i februari 2006.

Så här kunde det låta när Lars Danielsson grillades:

Ordförande Göran Lennmarker (M): Ska jag förstå det så att statssekreteraren inte förstod att en sju meter hög flodvåg som sveper fram där det finns 20 000 svenskar är en stor nationell katastrof?

Eller:

Ingvar Svensson (KD): Om jag får återvända till de här icke-samtalen med Hans Dahlgren. Det intressanta är: Hur kan du till kommissionen beskriva innehållet i ett samtal som aldrig ägt rum?

Har Danielsson redan glömt?

Det blev än värre.

I februari 2007, ett år efter KU, återupptog ­Katastrofkommissionen sin granskning.

Bakgrunden är att regeringen Reinfeldt uppmärksammats på 119 band med råkopior av all Regeringskansliets datatrafik mellan december 2004 och januari 2005.

Katastrofkommissionens huvudsekreterare Per Molander, en tung centralbyråkrat, kunde med hjälp av bevismaterialet äntligen bringa klarhet i Lars Danielssons ”verksamhet” julhelgen 2004. Rapporten sammanfattar hans insats som ”väsentligt mer perifer än Lars Danielsson har framställt det som i utfrågningarna”, som ”otillräcklig”. ”För detta måste han kritiseras”.

I boken ”I skuggan av makten” tillstår Lars Danielsson att ”en hel del psykiskt lidande” hade kunnat besparas om flygevakueringen och Räddningsverkets respons inletts 24 timmar tidigare.

– Vi på statsrådsberedningen har skuld, om man nu ska använda det uttrycket, men det handlade ju inte bara om huruvida Dahlgren och jag ringde varandra. Det var ju inte avgörande. Rättare sagt: det hade inte ett skit med saken att göra. Jag blev ju något slags ställföreträdare för skit som man egentligen väl ville slänga på Göran Persson. Göran kom man inte åt, han är ju väldigt bra på att ...

– I efterhand har ju 99 av 100 sagt till mig: det var ju faktiskt inte ni som var operativt an­svariga. Det var ju UD. Och det som irriterade människor var att Laila Freivalds inte visste vad en tsunami var. Den omedvetenheten finns inte kvar i dag.

Lars Danielsson dömer ut Laila Freivalds som utrikesminister.

– En mycket duglig justitieminister. Som försökte tillämpa samma metoder som utrikes­minister. Jag har aldrig sett en människa plugga så mycket inför varje framträdande. Det funkade inte riktigt.

Regeringens sena reaktion påverkade ”med all säkerhet” inte antalet döda, skriver Lars Danielsson i sin bok. Katastrofkommissionen gör en annan bedömning. Det ”kan inte uteslutas” att thailändska medborgare avled till följd av överbelastning på sjukhusen. Det kan inte ”med full säkerhet fastställas” om några svenskar dog till följd av den sena insatsen.

– Jag tror nästan ingen avled av sina skador.Det är klart att jag inser att varje dygns väntan var en frustration, säger Danielsson. Men det tragiska var ju att de som avled avled direkt.

Nu måste staten, säger ambassadören, upp­lysa om den konsulära katastroflagen, i kraft sedan augusti 2010.

– Låt oss säga att vi får en flodvåg i Thailand igen, du drabbas, ditt hotell blir förstört, du vill åka hem ... Om det händer, gud förbjude, ska inte staten skicka hem dig, utan reseföretagen. Eventuella kostnader är mellan dig och ditt försäkringsbolag.

– Det som är viktigt, också i det här jobbet som ambassadör, är att försöka nagla fast: vad är statens ansvar när något händer utomlands? Hur långt ska vi gå? Är det samhällets ansvar att utan kostnad för den enskilde transportera hem 13 000 svenskar från Thailand?

– Nej, svarar Lars Danielsson gång på gång i Seoul.

– Läser man lagstiftningen, som alltså skärptes 2010, är det klart och tydligt, det är inte samhällets ansvar. Om något är samhällets ansvar ­mycket mycket mindre än tidigare.

Grå skrapor utanför ambassadfönstrets åttonde våning.

Ett märkligt samhälle utanför: å ena sidan kosmopolitisk idyll med hotellträdgårdar med gyllene juldekorationer, shoppingkvarter som sprakar och kontinentens bästa kimchi. Å andra sidan ett konstant molande hot från norr.

Han berättar om en middag i residenset. En amerikansk general skroderade i trädgården.

– Just nu har vi 125 stycken artilleripjäser ­riktade mot oss. But don’t worry. Nothing will happen!

Lars Danielsson ler åt det absurda.

– Jag kan ju, även på det här fridsamma stället,­ få människor som kommer och undrar om vi kan skicka hem dem på vår bekostnad. Men det gör vi alltså inte. Det finns liksom inte ... Lagen tydliggör den enskildes ansvar i utlandet. Det ­tycker jag är bra. I dagens globaliserade värld, där många hundratusentals befinner sig utomlands, är det omöjligt att hålla sig med en apparat som tar hand om alla överallt. Staten kan inte vara en brandkår om det börjar brinna på andra sidan jorden. Det kostar för mycket.

Privatpersoner som drabbas av en katastrof utomlands är nu tvingade att ersätta staten för sjukvårdsinsats och transport.

Gäller även avlidna: biljetten för kistan hem belastar dödsboet.

Bakgrunden till lagen är att många svenskar med avlidna familjemedlemmar kränktes i samband med flodvågskatastrofen. Hand­läggare från utrikesdepartementet stack fram statliga lånehandlingar under julhelgen 2004: skriv på om ni vill ha skjuts hem.

I dag slipper handläggare avkräva drabbade en signatur. Men omhändertagna är likafullt återbetalningsskyldiga.

För få svenskar, säger Lars Danielsson, inser att detta blev det bestående juridiska resultatet av flodvågskatastrofen.

– Det råder en bristande kongruens mellan folkföreställning och lagstiftning i dag. Vilket alltid är farligt. Lagstiftningen ska ju helst spegla folkuppfattningen. Och därför är det viktigt att UD kommunicerar vad som gäller. För när ­verkligheten inträffar är fortfarande perceptionen bland människor: samhället, please take care of us!

Varför kan inte staten vara mer barmhärtig i nöd?

– Om vi skulle få det åtagandet krävs en resursförstärkning av utrikesförvaltningen, som jag inte tror vi har råd med. Och problemet blir att dra gränsen för när statens ansvar ska träda in: ska vågorna vara två eller fem meter höga? Det blir skitsvårt.

En kväll, det är varmt och doftar eukalyptus, följer vi Lars Danielsson till residenset, ett lummigt kvarter beläget i kullarna högt över staden.

Här bor nästan hälften av alla ambassadörer i landet.

Han ber chauffören stanna vid en bankomat. Tar fram sin tilltagna svarta börs och häver sig ur baksätet; kyparna på kvällens litteratursoaré skulle ha betalt i kontanter.

Jag frågar om han har ett socialt liv i kvarteret. Hänger han med diplomater?

Han svarar med ryggen mot bilen.

– Så lite som möjligt. En del är väldigt bra. Men några är inte min cup of tea. Ytliga. För mycket golf.

Känner du dig aldrig ensam?

– Det är klart. Jag arbetar mest när jag är här.

Lars Danielssons hustru, montessoripedagog, bor kvar i Stockholm. Han flyger hem var ­åttonde vecka med Finnair via Helsingfors, brukar uppgradera sig till business med egna medel (månadslön 84 300 kronor).

Lars Danielsson har tjänstgjort i Seoul sedan 2011. Han kan få förlängt ett år till.

Är du trött på att resa?

– Jag har inget emot det, faktiskt. Jag är svag för flygplatser. I mitt nästa liv ska jag bli flygplatschef, en stor apparat som nästan ändå alltid ­funkar.

Residenset är klätt i ljusrött tegel. Möbler av Carl Malmsten invändigt.

En tidig gäst, en brittisk översättare, över­räcker två tunna bokvolymer.

– You know ... If you ever have a minute over.

– For literature, I’ve always two!

Han sätter sig vid flygeln, en svart Weinbach, och spelar början på Gershwins ”Summertime”. Ena handen flyger viktlöst över den andra, huvudet böljar våglikt ovan tangenterna.

Han slutar tvärt. Det klingar falskt. Och vänder sig till en av sina medarbetare.

– We need to fix this.

Lars Danielsson

Gör: Sveriges ambassadör i Seoul, Sydkorea.

Född: 1953 i Halmstad.

Familj: Hustru, bosatt i Stockholm, och vuxna barn.

Karriär: Socialhögskolans förvaltningslinje; högerhand till kommunalrådet i Laholm; UD:s handläggarutbildning; tjänstgöring på Sveriges ambassad i Peking; svenska FN-delegationen i Genève och New York; tjänsteman på Ingvar Carlssons statsrådsberedning; statssekreterare hos Göran Persson med ansvar för EU- och utrikesfrågor; generalkonsul i Hongkong.

Fritid: Åker en del längdskidor i Sydkorea; surfade när han var utbytesstudent på high school i Huntington Beach i Kalifornien; spelar piano; har sjungit i kör.

Bakgrund

Katastrofkommissionen med ­Johan Hirschfeldt som ordförande och Per Molander som huvud­sekreterare granskade regeringens hantering av tsunamin i utredningarna ”Sverige och tsunamin” (2005) och ”Tsunamibanden” (2007).

Kommissionen pekade ut statsminister Göran Persson som ytterst ansvarig för Regeringskansliets ”tillkortakommanden i hanteringen av tsunamins konsekvenser”. Kommissionen identifierade en brist på ”organisation för att hantera allvarliga kriser” på Regeringskansliet.

Konsekvensen blev försening av insatser på plats i Thailand: ”Den ­första insatsen av personal för rekognoscering, stabsarbete och sjukvård hade kunnat göras två dygn tidigare än den faktiskt skedde.” Som följd kom ”tilltron till den svenska staten som yttersta garant för trygghet och säkerhet att skadas”.

Kommissionen konstaterade att många thailändska medborgare högst sannolikt fått försämrad vård tack vare överbelastning på sjukhusen och det ”kan inte uteslutas att thailändska medborgare har avlidit till följd av detta”.

Flera bedömare, inklusive tidigare finansminister Pär Nuder (S), menar att regeringens tillkortakommande och den omfattande kritik som följde i medierna – bidrog till Social­demokraternas valförlust 2006.

Katastrofkommissionen återupptog sin granskning när regeringen Reinfeldt hösten 2006 uppmärksammades på 119 band med råkopior av Regeringskansliets datatrafik.

Granskningen ledde till explicit kritik av statsministerns stats­sekreterare Lars Danielsson. Danielsson hävdade bland annat att han på annandagsmorgonen mottagit ett mejl från UD med informationsunderlag om katastrofen samt den förmiddagen kontaktat Hans Dahlgren, kabinettssekreterare på UD, som ska ha försäkrat Danielsson att läget var under kontroll.

Rapporten ”Tsunamibanden” ­visade att Lars Danielsson inte stod på sändlistan för det mejl han hävdade att han fått. Och Hans Dahlgren kunde med hjälp av s­amtalslistor från sitt telefonbolag visa att han inte mottagit samtal från Lars Danielsson.

Katastrofkommissionen konstaterade ett ”mönster i avvikelserna mellan de uppgifter som Danielsson lämnat till granskningsorganen och vad som vid närmare undersökning visar sig faktiskt eller med hög sannolikhet ha hänt”.

Lars Danielsson har inte ifråga­satt Hans Dahlgrens version av händelseförloppet, men sagt att han kan ha mottagit UD:s första utskick som sms snarare än mejl.

I tsunamin omkom 543 svenskar och omkring 1 500 skadades.