En viktig fråga infann sig efter en artikel om överläkaren och professorn som nyligen sparkats som verksamhetschef för Norra Stockholms psykiatri. Ärendet tycks vara illa skött och professorns patienter får i växeln veta att hon har slutat, trots att hon fortfarande är anställd inom landstinget och har ansvar för sina egna patienter. Som läsare får man klart för sig att professorn gjort ett gott och viktigt arbete, "helt i linje med dagens politiska mål och patienternas och närståendes krav och förväntningar", enligt professorn. Artikeln slutar med frågan: Så varför avsatte man dig, tror du? Svar: "Om jag det visste. Kanske handlar det om makt, manlig makt. Att visa en stark kvinna att det inte finns utrymme för vidare diskussioner."
Det är en vanlig genre i dagens journalistik att man får möta en person med enbart hennes egna utsagor. I detta fall var det markerat med vinjetten "Stockholmaren". Den intervjuade framstår som enda källan. Som läsare förväntas man ta parti för den intervjuade. Men hur ska man kunna göra det när en viktig fråga inte besvaras? Varför tillfrågades inte arbetsgivaren om skälet till att professorn sagts upp som verksamhetschef?
Reportern Awiwa Keller svarar att DN tidigare berättat om saken.
Ja, den 15 april skrev Awiwa Keller att "skälet till att verksamhetschefen fick avgå var att hon inte var villig att anpassa verksamheten efter de nya kraven. Krav som bland annat innebär att kliniken strikt måste hålla sig inom den av landstinget beslutade budgeten, något som hon inte hade gjort under flera år. Landstingspolitikernas hårdare nypor innebär att behandlingen måste vara kort, kostnadseffektiv och ge mätbara resultat. Något som många inom den psykiatriska vården motsätter sig."
Den gången var det bara landstingets version som kom fram. Nu, en vecka senare, får den sparkade verksamhetschefen komma till tals. Men nu förutsätts läsarna komma ihåg vad som skrivits tidigare. Nu nämns inget om budgeten utan bara att verksamhetschefen varit lojal och ansvarstagande och inte ifrågasatt den nya ersättningsmodellen. Bara den insatta kan förstå att hon inte tror att budgeten skulle vara orsak till avskedandet. Det är dess värre inte ovanligt att journalister som är inne i ett skeende glömmer att läsarna inte är det.
Journalisterna ska ge oss underlag att ta ställning och att förstå omvärlden. Ibland blir man dock inte så mycket klokare som läsare. I går ringde ett par läsare redan på morgonen och hade synpunkter på DN:s recension av Lars Noréns dagbok. Den ene menade att recensenten väl måste betraktas som part i målet, och var det så lämpligt? Den andra förstod inte så mycket mer än att det såg ut att vara ett försvar för recensenten som tyckte illa om Norén.
Recensenten var Leif Zern och han var en av de hårdaste kritikerna av Norén efter 7:3 föreställningarna, där fångar med uttalade nazistsympatier medverkade. En av dessa, Tony Olsson, fälldes sedan för mord i Malexander. Inte minst i DN avkrävdes också Norén ett visst ansvar. Den bakgrunden har inte alla läsare klart för sig nu, när Noréns dagbok kommer ut.
Flera på DN:s kulturredaktion, och även andra i den svenska offentligheten, blir hårt åtgångna av Norén i dagboken. Därför hade det sett bättre ut om man valt en oberoende litteraturkritiker som recensent. Det tyckte också flera medarbetare på kulturredaktionen.
Men DN:s kulturchef Maria Schottenius håller inte med. Hon säger att hon ville ha en person som var insatt i teater, och i Noréns verk och gärning.
- Hur skulle det se ut om inte Sveriges ledande teaterkritiker skulle kunna skriva om Lars Norén när han ger ut sina dagböcker? DN är inte något statligt verk utan en tidning, vars främsta uppgift är att publicera bra och välskrivna texter. Det är intressantare för våra läsare att veta vad Dagens Nyheters Leif Zern tycker om boken än att vi för att verka opartiska ska försöka fiska fram någon som är garanterat utanför. Leif Zern redovisar dessutom klart i sin artikel att han är angripen av Norén, säger Maria Schottenius.