Medan jag varit borta har en ansenlig mängd brev och mejl kommit. I dag ägnar jag mig åt funderingar kring bilder och en annons. Flera läsare reagerade kraftigt mot kombinationen av en kritisk ledare om Göran Persson och en Arla-annons på motstående sida med texten: Dryg. Småfet. Och korkad. Detta var i DN den 8 augusti.
Några kommentarer ur breven: "Där tyckte ni att ni var roliga förstås." "Hur länge har ni planerat detta?" "Ni drar er visst inte för någonting."
Nu är det så att det redaktionella innehållet och annonserna planeras var och en för sig. Ledarredaktionen såg inte hur annonsen såg ut. Arla kan inte, lika lite som någon annan, beställa en annons som korresponderar med motstående sidas text. Annonsen ingår i DN:s annonstävling där olika reklambyråer utmanas om bästa helsidesannons och det är läsarna som röstar fram de bästa. Om en annons får många röster kommer den in igen. Leo Burnetts Arlaannons ser ut att ligga bra till i tävlingen, eftersom den varit inne flera gånger.
Men, invänder en läsare, om ni inte visste hur annonsen såg ut från början måste ni ju ha sett det någon gång. Det är riktigt och det har hänt att olyckliga krockar med annonser och redaktionellt innehåll lett till att annonsen fått byta plats eller lyfts ut ur tidningen. Jag frågar utgivaren Jan Wifstrand om han skulle ha lyft ut denna om han uppmärksammats på den och han svarar att det skulle han inte. Det är ju inte heller självklart att man associerar till vår statsminister när man ser denna annons för Arlas nya vispgrädde. Associationerna ligger i betraktarens öga.
En bild på den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder i DN den 19 augusti har också väckt ilskna reaktioner hos en del läsare. Återigen tyckte läsare att vi gjorde oss lustiga på ett osmakligt sätt. Bilden föreställde en man i färd med att klistra upp en jättelik valaffisch föreställande Schröder. Han bearbetade Schröders näsa med borsten, som gav flera läsare obehagliga associationer till Hitlers mustasch.
"Jag undrar vem som bestämde sig för detta skämt, för annat än som ett skämt kan jag inte uppfatta bilden, om det inte ska vara i kränkande syfte?" undrar Uwe Raffalski, en av flera som kräver en förklaring. Bilden var hämtad från Reuters. Bildredaktören Jytte Andersson som valde den förklarar att hon hade tre aktuella bilder att välja bland, två föreställde Schröder i en tv-debatt och de var tråkiga som bilder betraktade.
- Den här bilden var det mer fart i, förklarar Jytte Andersson. Jag hade ingen tanke på någon Hitlermustasch. På klappmötet, där man gemensamt går igenom nästa dags sidor, tyckte många att det var en kul och aktiv bild.
Bilderna får naturligtvis inte bli ett självändamål, de bör berätta något väsentligt som har samband med artikeln. Från den synpunkten var det en bra bild, men jag förstår att läsare undrar över budskapet.
När jag visar bilden för olika personer i DN-huset associerar två av tre direkt till Hitlermustaschen. Men den associationen var inte så självklar eftersom borsten satt uppe i näsan på Schröder.
- Om den suttit litet längre ned så borde den inte ha använts, förklarar DN:s chefredaktör Jan Wifstrand. Men som bilden såg ut i tidningen har jag inget att invända.
I söndags (21/8) kunde DN:s läsare ta del av ett fint porträtt av den folkkäre regissören, författaren, skådespelaren med mera Hans Alfredson. Några bilder bjöd motstånd hos många läsare, som så ofta när någon porträtteras i extrem närbild.
Bilderna var tagna i färg och gjordes om till svartvita bilder och behandlades så att de blev mycket skarpa och kontrastrika. AD:n Johan Rutherhagen förklarar:
- Vi tyckte om närbilderna som hade ett starkt uttryck. Vi ville ge mer fokus på hans uttryck och få mer djup i bilden genom att göra dem svartvita. Men bilderna har dragit i väg i trycket på ett sätt som vi inte tänkt oss.
Fotografen Ingvar Andersson blev förvånad när han såg sina bilder i tidningen.
- Jag undrade varför det var så hårt och svart. Dessutom tyckte jag att det blev litet för mycket med två sådana extrema närbilder. Jag gissar att det är ett utslag av en allmän tendens nu att det ska vara svartvitt och hårt. Själv har jag inget emot svartvitt, men jag tillhör inte den skolan som vill ha de där skarpa kontrasterna. Jag försöker leverera bra bilder som fyller kraven för trycktekniken, säger Ingvar Andersson.
En del bildredaktörer tycker att folk är överkänsliga när det gäller närbilder som avslöjar skäggstubb, rynkor och andra detaljer. Så ser ju människor ut.
Jag tycker inte att människor måste bli bildsköna i tidningen, andra saker kan vara viktigare. Men i verkligheten ser vi inte varandra med lupp eller närmare än på integritetsavstånd (utom när man kysser någon förstås, men om man då har ögonen öppna förvandlas den andre snarast till en otydligare person där ögon och andra detaljer flyter ihop). Jag har förgäves sökt Hans Alfredson för att höra hur han själv uppfattade de extrema svartvita närbilderna.