Kära läsare. Nu när jag ska sluta är det lämpligt med en liten rekapitulation av hur den här tiden har varit. Det är bäst att jag intervjuar mig själv, ett beprövat sätt att få rätt frågor och svar. Frågaren är LÖ, Lilian Öhrström, och det är Läso, Läsarombudsmannen, som svarar.
LÖ: Men är du inte litet tjatig nu med detta om att du ska sluta?
Läso: Det där var väl mer ett påstående än en fråga! Men visst, kanske är det fråga om separationsångest. Men det viktigt att läsarna får veta att de inte kan vända sig till mig längre.
LÖ: Vem ska de vända sig till då? Får du en efterträdare?
Läso: Jag förhörde mig om det innan jag sade upp mig och fick ett jakande svar. Så det har jag utgått ifrån. Men först efter sommaren kommer läsare att få svar på sina frågor och det blir i en ny form har chefredaktören Thorbjörn Larsson sagt. Det vore tråkigt om efterträdaren inte får en egen krönika, tycker jag.
LÖ: Varför slutar du egentligen?
Läso: För ett år sedan erbjöds alla anställda på DN olika former av pensioner eller avgångsvederlag och jag tog det senare. Jag såg chansen att komma ut i friheten. De senaste fem åren har jag suttit ganska fastlåst vid telefonen, datorn och redaktionen. Nu hoppas jag kunna resa ut och hålla föredrag, påta i trädgården, skriva sådant jag länge tänkt på, få mer tid med mina tre barnbarn och njuta av livet.
LÖ: Menar du att det varit tråkiga år som läsarombudsman?
Läso: Nej, absolut inte. Läsarna är visserligen ibland på vresigt humör men många har humor också. DN har så många läsare med stor kunskap och inte sällan händer det att dessa vet mer än den som skrivit en artikel. Jag har också lärt mig att de ser annorlunda på tidningen än redaktionen gör. Det som för redaktionen kan tyckas självklart, är inte det när man är utanför.
LÖ: Du har lärt dig mycket, säger du. Men har redaktonen lärt sig också?
Läso: Det hoppas och tror jag. Flera medarbetare har sagt att de tycker att läsarnas reaktioner är lärorika och att de helst vill undvika att hamna i min spalt på lördagarna. Många gånger har reportrar kommit till mig och frågat om hur de ska hantera problem när de skriver artiklar.
LÖ: Men du har ju sagt att du inte lägger dig i redaktionens arbete i förväg. Om du ger råd är du ju direkt inblandad i något som läsarna sedan kanske kritiserar?
Läso: Det är sant. Jag har undvikit att vara med på andra möten än utvärderingsmöten. Men jag tycker inte längre att den frågan är så självklar. Det handlar om självständighet kontra möjligheter att påverka. Det är en fråga som vi kommer att diskutera på den internationella läsarombudsmannakonferensen i Stockholm nästa vecka. (Kom på debatten i Bonnierhuset, Torsgatan 21 klockan lördag 10.30-12.30!) Det är bra om läsarna uppfattar sin ombudsman som en självständig person som inte hamnar i försvarsposition gentemot dem. Men det hade varit bra att få vara med om förändringen av till exempel vädersidan innan den genomfördes. Då hade man kanske kunnat undvika en del uppenbara misstag.
LÖ: Vad är det läsarna haft mest synpunkter på under de fem åren du varit läsarombudsman?
Läso: Spontant skulle jag säga vädret och korsorden. Det har genererat flest mejl. Det är också ofta synpunkter på brottsutredningar där medierna gärna ser en misstänkt som skyldig. Det är väldigt lätt att hitta saker som talar emot en misstänkt. Typexemplet är den förste gripne efter mordet på utrikesministern Anna Lindh, men det har också hänt senare. Utrikesbevakningen engagerar många och där kan läsarna inte bli nog mätta på information. Politik är också en fråga som engagerar. Sedan är det alltid läsare som upptäckt något på stan som det inte skrivs om i tidningen.
LÖ: Hur har redaktionen reagerat på dina krönikor i DN?
Läso: Övervägande positivt. Några har önskat min avgång. Det är klart att en del inte har blivit glada och tycker att det var irrelevant att kritisera just dem. Men jag har inte sett det som min uppgift att kritisera i första hand, utan att förklara och förstå. Jag har sett mig som läsare, men med tillgång till redaktionen.