Äntligen tog någon av silkesvantarna
Sverige är ett land där vi väljer våra politiker genom att rösta på det parti och de politiker vi anser vara lämpliga att styra över oss. En annan aspekt som dock sällan framkommer i debatten är att hela det politiska etablissemanget tillsammans med medievärlden i Stockholm simmar i samma lilla ankdamm. Det faktum att alla dessa människor känner varandra är inget onaturligt eftersom de går på samma fester och umgås i samma kretsar. Problematiken med denna närhet och mentalitet är att ingen vill stöta sig med någon annan. En journalist som arbetar på en tidning i dag, kan jobba hos konkurrenten nästa vecka. Vilket gör att man som journalist undviker att sparka alltför hårt varken åt sidorna eller uppåt, du vill inte bränna dina broar igenom att vara alltför kritisk.
Jag vill också påstå att det politiska klimatet i Sverige är hämmat, eftersom politikerna i det stora hela är överens om hur landet ska styras. Man får aldrig förglömma att en elit tar hand om varandra, för även om man kritiserar varandra öppet, så håller man varandra bakom ryggen i kulisserna.
När jag såg på Aktuellt och läste tidningarna på nätet den 1 december insåg jag att en historisk händelse hade ägt rum. För första gången så hade en kommission äntligen tagit av silkeshandskarna och dragit in en knytnäve i ansiktet på regering och departement. Ett unikt tillfälle i svensk historia och så ser jag den opposition som fram till nu trummat till härtåg mot regeringen, ge sjutton i att skjuta på öppet mål!
Men min fråga till Lars och Fredrik är då, om inte oppositionen ställer regeringen till svars. Vem ska då göra det? För eftersom vi lever i en representativ demokrati där folkomröstningar endast är rådgivande och inte kan initieras av medborgare, så kan vi endast förlita oss på att våra representanter i riksdagen tillvaratar våra intressen. Tyvärr är det nog troligt att det kommer att storma i ankdammen ett par dagar. Sedan lugnar allt ned sig och allt återgår till det gamla vanliga igen. För i Sverige kan du som politiker göra vad som helst och sitta kvar!
Björn Wegner
Masshysteri utan like
Journalister, politiker och förståsigpåare har drabbats av en masshysteri utan tidigare skådad like.
Det kloka i att efter en naturkatastrof i Thailand ställa regeringen och dess tjänstemän till svars för svenska turisters lidande måste ifrågasättas. Alla som överväger att åka på semester i ett annat land gör någon form av riskbedömning. Man kan inte räkna med att svenska myndigheter ska bära ansvar för vad svenska medborgare kan råka ut för när de turistar. Det borde alla tågluffare, badortsresenärer och äventyrsresande förstå.
Eller ska tågluffaren som blir rånad i Berlin kräva Göran Perssons avgång? Ska anhöriga till den naturintresserade resenären som avlidit av sviterna efter att ha fått ett nedfallande träd i huvudet i Costa Ricas djungel kräva Laila Freivalds avgång?
Tsunamikatastrofen var skrämmande i sin omfattning och drabbade många svenska medborgare hårt och skoningslöst. De flesta människor i världen vet att livet ofta är hårt och oförutsägbart. Men hemma i Sverige är vi så vana att allt ska vara tryggt och relativt välorganiserat.
Dagen efter att den svenska statliga Katastrofkommissionen lagt fram sin tsunamirapport presenterar nyhetsmedierna fakta om den svenska sjukvården. Mellan 150 och 700 svenska patienter avlider varje år i svensk sjukvård till följd av misstag under den medicinska behandlingen.
Det kan alltså vara på det viset att ett större antal människor, än de svenskar som omkom i tsunamikatastrofen, varje år dör till följd av klanterier i den svenska sjukvården.
Vem ropar på vård- och omsorgsminister Ylva Johanssons avgång? Vem kräver folkhälso- och socialminister Morgan Johanssons avgång? Den mänskliga faktorn i form av taffliga kirurger går ju att påverka. Naturens krafter kan varken Göran Persson eller Laila Freivalds råda över.
Katastrofkommissionens rapport med yrkande på att ställa ministrar och tjänstemän till svars för konsekvenserna av tsunamikatastrofen är bara ytterligare ett bevis för att svenska folket har oerhört svårt att hantera allt som har med död och sorgebearbetning att göra.
Lars Jonsson
Stockholm
Läs om hjältarna Melén och Örneus
Jag uppmanar svenska folket att verkligen läsa Katastrofkommissionens rapport. Läs om hjältarna Melén och Örneus som insåg omfattningen tidigt och försökte vara flexibla för att få i gång en insats men som stoppades effektivt av regel- och hierarkitrogna personer som Christina Palm. Det är en skrämmande läsning om hur uselt myndigheterna fungerar om de inte får order uppifrån. Om hur otroligt rädda alla är för att orsaka en kostnad eller ta egna initiativ i stället för att lösa en uppgift. I stället för att dra i gång något i förtid väntar man hellre. Ungefär som att känna röklukt men vänta med att ringa brandkåren tills man ser lågorna slå ut genom taket.
Ge Melén befordran och Palm sparken!
Per EdströmÖstersund
Är det slutbluffat nu?
Katastrofkommissionens rapport klargör tydligt och i klarspråk att vår statsminister är den som hade ansvaret för vad som hände och inte hände med de svenska insatserna efter tsunamin. Trots "försökspudeln" som DN:s Barbro Hedvall mycket träffande kallar inrättandet av en krisanalysgrupp kan vi säkert räkna med att han som både bestämmer och bluffar (hsbb) redan börjat leta såväl nya syndabockar som mediebra pudlar. Eller gör han en hederlig och ärlig rannsakan av sig själv och låter oss se en statsminister med etik och stil? I så fall kanske han förstår att den förklaring han är skyldig riktas till oss medborgare och inte till PR-folk eller medier. Vår statsminister har nu chansen att visa helt andra sidor än den myspratande och inställsamma medieperson vi alltför länge fått vänja oss vid. Inte heller vill vi se en statsminister vi skall tycka synd om och som söker vår sympati för den roll han inte förstod att han hade.
Stig Carstensen
Persson är inte att lita på
Att Perssons Butik nu erkänner sitt ansvar, att de sålt felaktiga varor till svenska folket, gör att man ställer sig frågan - varför först nu? Varför medgav man inte sina brister då när det gällde?
Var man inte medveten om dem eller försökte man mörka så länge som möjligt?
Oavsett vilket har Persson med detta visat att han inte är en statschef vi kan lita på.
Bjarne Håkansson
Stockholm
Samarbetspartierna skulle få bekänna färg
En reflexion i anslutning till oppositionens förvånansvärt uppgivna inställning till frågan om misstroendevotum mot regeringen för dess handläggning av tsunamikatastrofen: I Finland, där jag bor, har alla partier utom vänsterpartiet utsett sina kandidater i det förestående presidentvalet. Alla dessa kampanjar och debatterar av hjärtans lust trots att alla vet att Tarja Halonen kommer att vinna en ny period, sannolikt redan i första men i vart fall i en andra valomgång. Förklaringen är att det är ett sätt för partierna att markera sina positioner samt att det hör till i en demokrati att erbjuda alternativ.
Varför inte tillämpa ett liknande resonemang i frågan om misstroendevotum? Sedan när blev det fel att ta upp en fråga i riksdagen bara för att man inte tror på vinst i omröstningen? Även om en förlust synes klar, vore det välgörande att låta regeringen, i en televiserad debatt, få försvara sitt handlande mot en välargumenterad opposition som dessutom för närvarande har fyra goda debattörer som ledare. Och, kanske ännu mer välgörande, att tvinga de vanligen så moraliska samarbetspartierna, som ju själva är utan skuld, att bekänna färg. Vem vet, kanske skulle några av deras representanter vämjas vid det politiska spelet därhän att de skulle rösta med oppositionen.
Ebbe Thalin
Helsingfors