Många är upprörda över den illegala handeln med människodelar. Lösningen, som många förespråkar, är att vi i ökad omfattning ställer upp för varandra och går med på att donera våra organ efter vår död. Här publiceras ett urval av de läsarbrev som nått oss:
"Varför vänder man inte på frågan om organdonationer? För mig är det fullständigt solklart att man skall hjälpa medmänniskor i nöd och i detta fall betyder det att man självklart skall donera sina organ efter det man har dött. Vem har användning för mina organ när jag är död, inte jag iallafall, men många andra med svåra sjukdomar kanske kan ha nytta av just mina njurar till exempel.
Frågan från Socialstyrelsen för några år sedan angående organdonation förutsatte att man INTE ville donera organ. De som trots allt VILLE donera organ var tvungna att anstränga sig och skicka in en lapp, medan övriga (det vill säga det stora flertalet som inte orkar lyfta pennan) naturligtvis automatiskt blev registrerade som icke-donatorer.
Nu sitter vi med en skriande organbrist och fram kommer en massa knäppa förslag om miljonersättningar för donatorer, när hela lösningen är att skicka ut en ny lapp från socialstyrelsen där endast de som inte vill donera meddelar detta, övriga skall betraktas som villiga organdonatorer. Därmed är organbristen historia.
Tack för ordet! Magnus Hansson"
"Jag läste artikeln angående organhandeln med njurar.
Jag är själv i situationen där jag behöver en ny njure, men jag har dock inte några intentioner att försöka köpa mig frisk. Det är inte bara den moraliska biten, utan jag vet även att det i normala fall krävs månader av tester av både donator och mottagare för att över huvud taget se om en transplantation är möjlig.
De senaste åren har jag försökt bli transplanterad från levande donatorer i form av släkt och vänner, men det har alltid stupat på något. Därav är sannolikheten att det skulle passa med en njure från någon presumtiv säljare ganska liten, vilket man då inte vet förrän efteråt. Dåliga odds med andra ord.
Dock så tycker jag inte att det svenska systemet med organdonationer fungerar. Jag är själv 33 år och vill arbeta så mycket som möjligt. Sjukdomsbilden gör dock att jag inte kan arbeta för fullt och jag vill inget hellre än att komma tillbaka till arbetslivet på fulltid igen. MEN, det tas ingen hänsyn till ålder, att man är arbetsför eller ens familjesituation. Detta gör att jag idag att jag ser en väntetid för transplantation på cirka 3 år och inom en snar framtid väntar dialys vilket än mer påverkar hur mycket jag kan arbeta.
Rent makroekonomiskt är ju detta dåligt för staten. Jag vill arbeta, men kan inte. Jag belastar samhället med sjukskrivning i väntan på att bli någorlunda återställd.
Att väntetiden är lång är ena sidan, sedan att man inte kan ställa sig i kö förrän man de facto börjar med dialys är ju rent befängt. Jag har idag cirka 7 % kvar av min njurkapacitet och jag vet att det enda som kan få mig tillbaka är en transplantation, men ändå kan jag inte ställa mig i kö för att jag är "för frisk".
Med tanke på hur det ser ut i vården så kan jag förstå folk som faktiskt åker utomlands och köper sig friska. Jag ser dock inte detta som en möjlighet utan sällar mig till skaran som väntar på min tur.
Tack för en bra artikel.
Bästa hälsningar,
Henrik Röste"
"Det är väldigt bra att DN tar upp diskussionen om den globala njurhandeln. Jag har läst DNs granskning från igår och idag och det är imponerande att Ni har gjort en sådan omfattande granskning. Det framgår att fattiga personer säljer sina njurar till rika personer.
Det jag hittills saknat i er rapportering är att det förekommer många njurar från fattiga personer på marknaden idag utan att dessa människor har valt att sälja sina njurar. Det skulle vara mycket informativt för allmänheten om DN gjorde en granskning av hur många barn och ungdomar som bortrövas från fattiga länder (framför allt från Afrika och Latinamerika) och tvingas att bli av med sina njurar och andra kroppsdelar och därefter dödas. Varje gång jag åker till mitt hemland (Uganda) hör jag många historier om flera barn och ungdomar som har försvunnit eller hittats döda med saknade kroppsdelar.
Det ryktas bland folket att det förekommer en omfattande internationell handel med kroppsdelar, särskilt i Mellanöstern och Indien. Många läsare skulle uppskatta att få del av en sådan information som är så omänsklig och oetisk. Detta skulle delvis få många patienter som tar emot kroppsdelar för
transplantationer att tänka om och få så många som möjligt att donera sina kroppsdelar när de dör.
Med vänlig hälsning,
Sarah Wamala, Med Dr., Docent"
"Det är fullständigt otillständigt att köpa unga familjeförsörjares organ genom att locka med pengar. Vad händer om hans sista njure blir sjuk? En familj, kanske släkt står på gatan. Alla människor ska självklart ha sina organ kvar tills sjukdom påverkar egna hälsan. Jag mår fullständigt illa av
artiklarna. Självklart ska vi donera efter döden, det gör jag. En annan tanke: "köpet " kanske kostar en miljon. Tänk om köparen skuldsanerar sig, då har väl svenska staten betalat "köpet"?
MVH
Anne Håkansson"
"Den självklara lösningen på problemet med organbrist i Sverige är ju om man fick sälja sina organ istället för att tvingas donera dem. Ingen kräver att en läkare eller brandman som dagligen(?) räddar liv ska göra så utan ersättning. Om jag däremot vill bestämma hur min egen kropp ska användas efter min död förutsätts jag ersättningslöst bidra till andras hälsa. Att tillåta människor att efter sin död sälja sina organ kan bara vara moraliskt förkastligt i ett samhälle som förutsätter individens offer för kollektivets väl.
Mvh
Daniel Anderbring"
"Donator eller ej - svaret finns på körkortet
När jag tog körkort i Florida fick jag fylla i om jag ville donera organ eller inte. Det står nu tydligt tryckt på körkortet. Jag har även ett ID-kort från staten New York. Där finns alternativ som man själv kan fylla i direkt på kortet. Om man vill donera, om donationen bara gäller vissa organ och i så fall vilka, eller om man inte vill bli donator.
Detta är ett enkelt och snabbt sätt att förmedla huruvida man kan tänka sig att donera organ eller inte. Personligen tycker jag att det är ett mycket bra sätt och anhöriga slipper att fatta svåra beslut.
Visst finns det donationskort att hämta i Sverige men det kräver att människor handlar. Körkort eller id-kort måste alla skaffa förr eller senare och då blir man tvungen att ställa frågan om donation till sig själv.
Finns det något som hindrar att detta system införs i Sverige?
Med Vänliga Hälsningar
Martina Arnklitt"
"Står just i begrepp att donera en njure till min hustru. Efter ett år av ingående undersökningar ser det ut att kunna fungera med en av mina njurar. Det är både ett fysisk och mentalt arbetssamt beslut att ta, genomgå alla undersökningarna och slutligen ligga på operationsbordet. Det finns heller ingen garanti för att just min njure kan ge en bättre framtid för min hustru.
Med glädje gör jag ändå njurdonationen till min livskamrat och hoppas innerligt att allt skall fungera. Visst kan jag tycka att jag ensam får stå för merparten av konsekvenserna och nog skulle det vara uppmuntrande med en reaktion från samhällets sida då jag med min insats troligen sparar pengar åt samhället och möjliggör för min hustru att återgå till arbetslivet och generera skatt istället för att ligga samhället till last med fortsatt sjukskrivning.
Jag har ingenting emot en diskussion om ersättningsformer för donatorn. Däremot är jag bestämt emot att för stora pengar kunna köpa en njure. Det skulle missgynna patienter med sämre ekonomi.
Johannes Backerholm, Bjästa"
"Artiklarna om organsäljare/donatorer är ytterst sorglig läsning. Tyvärr tror jag att de avskräcker svenskar att donera, eftersom förloppet beskrivs mycket traumatiskt och bidragande till en kroniska besvär.
År 2000 donerade jag min högra njure. Operationen utfördes på Huddinge Sjukhus. Behandlingen var fantastisk och jag blev mycket väl omhändertagen både före och efter operationen. I dag lever både jag och min man som förut, bortsett från att han måste ta mediciner för att inte få någon avstötning. Jag har inga besvär, gympar och arbetar precis som förr.
DETTA vore bättre för alla eventuella donatorer att få veta och inte skrämselpropaganda av den typ du bidragit till. Balansera åtminstone upp det hela med en berättelse om hur det går till i Sverige.
Citerade Ingela Fehrman har t.ex. donerat en njure till sin man, 5-6 år före mig.
Mvh
Malena Waenerlund"