Många är upprörda över den illegala handeln med människodelar. Här publiceras ett urval av de läsarbrev som nått oss:
Hej!
Synd att ni inte hade med alternativet:
Nej, inte sälja, men väl ge bort en njure som en medmänsklig handling...
- till en närstående eller i någon annan som man har en personlig, speciell relation till, och om inte annat får, efter donationen...
Tack för ordet!
Mvh
Catharina Rehnström
Bra att Dn uppmärksammar problematiken kring njurtransplantationer. Det vore ännu bättre om ni kunde presentatera fakta på ett seriöst sätt. Jag har själv donerat min ena njure till en anhörig tidigare i år och blev mycket illa berörd av osakligheterna i söndagens "fakta" om "Så här går en transplantation till". Det som redovisades där var hur bortopererandet av ena njuren går till och det gjordes på ett väldigt osmakligt sätt och dessutom fel i sak eftersom man strävar efter att använda titthålskirurgi så mycket som möjligt. Denna metod ger ett 10 cm långt ärr, till skillnad mot det 25 cm som sas i artikeln, och mycket mindre komplikationer än den redovisade metoden. Vidare så innebär transplatation att man opererar in ett organ i en mottagares kropp, att ta ut njure kallas helt enkelt för bortoperation av organ. Slarvigt och nonchalant av dn:s reporter att inte ta reda på korrekta begrepp.
Jag tror inte att artiklar av denna sort bidrar till att fler vill donera njure till en anhörig eller vän. Ta kontakt med tranplantationsläkare och gör ett seriöst reportage utifrån relevanta fakta, det skulle kanske hjälpa några att ta ställning. Transplantationsavdelningen i Uppsala är fantastiskt duktiga, vi fick verkligen förstklassig vård där.
Mvh
Ann S
Hej, jag skrev till DN om detta för en kort tid sedan, men åter igen... om någon bryr sig. Varför vänder man inte på frågan om organdonationer? För mig är det fullständigt solklart att man skall hjälpa medmänniskor i nöd och i detta fall betyder det att man självklart skall donera sina organ efter det man har dött. Vem har användning för mina organ när jag är död, inte jag iallafall, men många andra med svåra sjukdomar kanske kan ha nytta av just mina njurar t.ex.Frågan från socialstyrelsen för några år sedan angående organdonation förutsatte att man INTE ville donera organ(???). De som trots allt VILLE donera organ var tvugna att anstränga sig och skicka in en lapp, medan övriga (dvs det stora flertalet som inte orkar lyfta pennan) naturligtvis automatiskt blev registrerade som icke-donatorer. Nu sitter vi med en skriande organbrist och fram kommer en massa knäppa förslag om miljonersättningar för donatorer, när hela lösning är att skicka ut en ny lapp från soc.styrelsen där endast de med en antisocial inställning behöver göra sig besväret att lyfta pennan och meddela att de INTE vill hjälpa sina medmänniskor i nöd, övriga skall betraktas som villiga organdonatorer. Därmed är organbristen historia.
Tack för ordet! /
Magnus Hansson
1996 donerade jag en njure till en god vän. Detta var den första donationen
i Sverige av en njure från vän till vän.
Jag hade oerhört svårt att från Landstinget få ut ersättning för de utgifter jag hade i samband med organdonationen. Jag blev ifrågasatt och misstänkliggjord. När jag tog upp frågan före transplantationen behandlades
jag på ett sätt som gjorde att jag förstod att det här var överhuvudtaget inte en rumsren fråga. Och det gällde endast att få ut ersättning för de utlägg jag och min familj hade haft. Jag förstod att om jag skulle driva den frågan så skulle det inte bli någon transplantation av överhuvudtaget.
Underförstått "är det pengar som driver dig?" Eftersom man inte hade gjort några vändonationer tidigare så ville jag på intet vis äventyra projektet. Det var tillräckligt svårt ändå att övertyga läkare om mina intentioner. Jag tänkte att det är en fråga jag får ta upp senare.
Efteråt var det lika svårt som tidigare att få ut ersättning för utlägg jag haft. Men till slut lyckades jag sedan jag, mer än ett år efter
transplantationen, blivit tipsad av en god vän och läkare, att vända mig till Socialstyrelsen, som i sin tur vände sig till Landstinget i Örebro.
Bums kom pengarna, 12.000:-
Någon ersättning för sveda och värk har jag naturligtvis aldrig yrkat på eller fått. Den stora vinnaren är naturligtvis min goda vän som fått en välfungerande njure. Landstinget och skattebetalarna har också gjort en stor vinst. Själv fick jag till slut ersättning för mina utlägg, men det kostade mig många tårar, mycket tid och mycken möda.
Elisabeth Sjögren
Står just i begrepp att donera en njure till min hustru. Efter ett år av ingående undersökningar ser det ut att kunna fungera med en av mina njurar. Det är både ett fysisk och mentalt arbetssamt beslut att ta, genomgå alla undersökningarna och slutligen ligga på operationsbordet. Det finns heller ingen garanti för att just min njure kan ge en bättre framtid för min hustru. Med glädje gör jag ändå njurdonationen till min livskamrat och hoppas innerligt att allt skall fungera. Visst kan jag tycka att jag ensam får stå för merparten av konsekvenserna och nog skulle det vara uppmuntrande med en reaktion från samhällets sida då jag med min insats troligen sparar pengar åt samhället och möjliggör för min hustru att återgå till arbetslivet och generera skatt istället för att ligga samhället till last med fortsatt sjukskrivning. Jag har ingenting emot en diskussion om ersättningsformer för donatorn.Däremot är jag bestämt emot att för stora pengar kunna köpa en njure. Det skulle missgynna patienser med sämre ekonomi.
Johannes Backerholm
Hej!
Tack för att ni tar upp en smutsig men ändå viktig sak inom området organdonation.
Bland era externa länkar saknas en länk till sveriges största hemsida om organdonation: www.organdonation.se. Kan ni lägga upp den?
Sajten drivs av den ideella föreningen yes2life där jag är ordförande. yes2life har ett medicinskt råd som består av två professorer, en docent, en chefsöverläkare och tre överläkare. Samtliga med anknytning till donation/transplantation. Läs mer om det under rubriken "Om yes2life" [http://www.organdonation.se/omy2l.shtml].
Ett tips är att skriva om föreningen yes2life som med små medel kämpar för ett bättre donationsklimat i Sverige.
Med vänlig hälsning
Per Järnefors, ordförande
yes2life
Fortfarande upprörd över tanken att i-länderna köper sig hälsa på bekostnad av u-länderna. Om givaren senare blir sjuk och hans enda njure slutar fungera, skulle då köparens make ge honom sin ena njure? Det förvånar mig att en
svensk läkare kan föreslå att givaren ska få rikligt betalt. Givaren är alltid i underläge, kan nog aldrig förstå vad det innebär att ge bort ett organ. Givaren bör självklart få sjukvård resten av livet gratis samt sin
sjukskrivningsperiod ersatt till 100% mm men inte lockas av en klumpsamma pengar.
MVH Anne Håkansson