Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Ärendet präglas av slapphet

Narkotikajakt kan inte enbart handla om att ta skalper. Justitiekanslern bör granska om poliser och åklagare gjorde rätt när de missade chansen att ruska om hundratals unga köpare.

Att ingripa eller inte ingripa – det kan vara en svår fråga för resultatinriktade brottsbekämpare. Är det mer värt att få fast en bordellägare genom långvarig spaning än att slå till direkt och befria de kvinnor som utnyttjas i verksamheten? Ska en rånarliga tillåtas ta sig ändå fram till banken för att en fullbordad kupp ger högre straff än rånförberedelser? Och är det rimligt att unga, som i det här fallet, får knarka vidare för att polisen inte vill röja en planerad razzia mot säljarna?

Som inom många andra områden har riksdagen lämnat fältet öppet för polisers och åklagares egen kreativitet. Argumentet för att inte lagstifta är att de rättsliga problem som kan uppstå är så oförutsägbara att det ändå inte går att skriva heltäckande paragrafer. Bekvämt eller inte, politikerna slipper härmed ta ansvar för en av rättsväsendets allra mest etiskt problematiska frågor. Med samma motivering har man avstått från att reglera när privatpersoner ska få användas som hemliga polismedhjälpare, vad som skiljer bevisprovokation från brottsprovokation och hur långt undercoverpoliser får gå när de utger sig för att vara kriminella.

Den praxis som polis och åklagare utarbetat för att komma runt skyldigheten att omedelbart ingripa kallas ”interimistisk passivitet”. Detta innebär att en insats skjuts upp tillfälligt, men inte att den aldrig blir av.

Som DN avslöjat har polisen i Umeå för över ett år sedan postat knark till hundratals unga människor. Hittills har bara ett dussintal av dessa delgetts misstanke. Övriga har problemfritt kunnat anlita den moderna narkotikahandelns serviceinriktade postorderleverantörer, och när deras ”kran” till slut gripits har många av dem sannolikt hittat nya handlare. I stället för en tillfällig paus av strategiska skäl verkar polisens agerande här snarare präglas av passivitet i bemärkelsen slapphet.

När narkotikainnehav för eget bruk kriminaliserades 1988 var förhoppningen att det obehag som en polisutredning, rättegång och straff skapar skulle ha avskräckande effekt och få färre unga att utveckla missbruk. Före detta ”partyknarkare” som jag intervjuat vittnar om att det var först då de haffats som de insåg att det var dags att lägga av, och i vissa fall söka professionell hjälp. Grundläggande för den tuffa svenska narkotikapolitiken är också att marknaden inte kan slås ut förrän efterfrågan minskat.

Mot den bakgrunden ter sig Umeåpolisens ensidiga intresse för säljarna inte särskilt välgrundat. Och när nu riksdagen inte vill befatta sig med den här sortens viktiga avvägningar borde i stället Justitiekanslern avgöra om det är så här rättsväsendet ska jobba eller inte.

Läs mer: I ett hus vid skogens slut fanns nätets värsta knarklangare