Margot Wallströms första nej är startsignalen för sex månaders intrigerande och maktkamp om vem som ska efterträda Göran Persson. Vem som ska segra är en helt öppen fråga. Det enda som är säkert är att ett ledarvakuum inom socialdemokratin gynnar den nya borgerliga regeringen.
När partiledarkandidater säger nej måste beskeden läsas kremlologiskt, mycket noggrant och även vad som inte står i dem.
En sådan uttolkning pekar mot att Margot Wallströms besked inte var ett stenhårt nej. Formuleringen "för egen del vill jag inte kandidera" kan tolkas som att hon är övertalningsbar, om till exempel ett enat parti vädjar till henne att ställa upp.
Men hennes närmaste rådgivare gör anonymt en annan uttolkning för nyhetsbyrån TT. Det är ett besked om att hon verkligen kommer att säga nej om partiets valberedning frågar henne.
Det är en svår balansgång som Margot Wallström försöker gå. Hon vill troligen inte bli nästa partiledare. Men samtidigt vill hon vara med och påverka partiets utveckling, och därmed vem som ska bli ny partiledare. Då gäller det att inte kunna anklagas för illojalitet genom att vara helt kategorisk i nejbeskedet.
De kommande månadernas spel om ordförandeposten kommer att bli svårbegripligt för alla utomstående. Men för att kunna förstå något gäller det att ha i minnet att det delvis handlar om att olika politiska falanger står emot varandra och vill ha en partiledare som står dem nära.
I den kremlologin tillhör Margot Wallström förnyarfalangen, eller "högern" i traditionalistfalangens vokabulär. Till förnyarna kan också Mona Sahlin räknas. De står för en EU-positiv hållning och vill att socialdemokratin ska bredda sig mer mot mitten och till exempel öppna för mer privata alternativ i välfärdssektorn. I början av 90-talet vågade företrädare för den här linjen till och med tala positivt om skatteavdrag för hushållsnära tjänster.
I början på 90-talet räknades även Thomas Östros, Ulrica Messing och Pär Nuder till förnyarna.
För s-vänstern är LO-chefen Wanja Lundby-Wedin troligen favoritkandidat. En annan är troligen Carin Jämtin. Den här falangen vill ha ett parti som går mer i traditionalistisk riktning, och motarbetar mer privata alternativ. I den falangen återfinns också EU-skeptikerna i partiet.
Men i det höga spel som väntar ingår också vänskapsband, gamla lojaliteter eller oförrätter, och sökandet efter en partiledare som kan klara debatter med nye statsministern Fredrik Reinfeldt.
I det här intrigerandet kommer säkerligen den forne mästertaktikern Göran Persson också att delta.
Det ger den nya borgerliga regeringen en betydligt mjukare start än den kunnat räkna med. Oppositionen kommer inte att börja formera sig förrän framåt nästa sommar.