Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Lena Sundström: Vissa dumstrutar ska vi bära med stolthet

Jag är ingen rökare, men skulle säkert kunna dra i  mig ett par bloss i tv om någon lät mig.

Bara för att göra en poäng. Det fanns nämligen en tid när rökning på bästa sändningstid var en helt okontroversiell grej att syssla med. Människor kunde sitta och bolma i  en studio och prata om ditten och datten utan att det var någon som reagerade. Cigaretterna viftade som taktpinnar i mungiporna på gästerna när de pratade. Fimparna växte i askfaten ...

Och ändå. Ingen större upphetsning. Inget snack om dåliga förebilder. Inga tittarstormar. Och ingen medvetenhet om att här får vi som statlig tv-kanal gå in och ta vårt ansvar för vad som faktiskt visas i rutan.

Men tiderna förändras. Det som var otänkbart tidigare, är inte längre det som är otänkbart i dag. I dag kan en nazist sitta och sprida rasbiologiska och nazistiska teorier i public service-radio utan att någon går in och bryter, men han får inte tända en cigarett. Det ena uppfattas som mer problematiskt än det andra. Och det ena utlöser en ryggradsreflex, och det andra inte.

Och vem är egentligen jag att säga något om det.

En dag inser man att ängslig­heten har kommit ikapp. En dag inser man att man plötsligt sitter och grubblar över vilka åsikter som kan kosta en jobbet eller jobben, eller leda till att man stämplas för något som man inte är, och heller aldrig har varit.

En dag sitter man och tittar på den där gamla kända bilden från 1985, och inser att man inte längre vet om man vågar sprida den. Kvinnan som dänger sin handväska i huvudet på en nazist som går i  Nordiska rikspartiets marsch. En bild som blev Årets bild, just för att den symboliserade så mycket. En vanlig medborgare mot en nazistisk rörelse. En anständighet som glömde bort att räkna till tio. Och en anständighet som över huvud taget inte definierade sig utifrån en vänster eller högerskala. Eftersom det här utspelade sig på den tiden då motsatsen till en nazist inte förmodades vara en vänsterextremist. När den självklara motsatsen till en nazist i stället var alla vi andra. De demokratiska medborgare som värnar det öppna samhället. Som minns och vet att Förintelsen skedde mitt inne i Europa alldeles nyss, och att den minsta möjliga anständighet som vi kan visa både oss själva, de överlevande och vår gemensamma historia är att ta ansvar för denna gräns. Vill du röka så får du röka men du får göra det någon annanstans. Vill du sitta och sprida din rasbiologiska dynga så får du göra det under någon annans programtid, men inte min. Och inte vår.

Men ängsligheten har krupit på oss alla.

En tantväska kan plötsligt ses som ett hot mot demokratin. En uppmuntran till tårtningar, och en uppmaning till våld. För en bild är inte bara en bild. En bild är en bild i sin samtid. Och det var en sak när Bengt Westerberg reste sig upp ur en soffa 1991, och det skulle vara en helt annan sak om en partiledare reste sig upp och gick ur bild i dag. Trots att handlingen skulle vara identisk.

Och jag tänker att det är lätt att vara antirasist i vissa tider, men desto viktigare att vara det när det är svårt. När det politiskt korrekta, blir politiskt inkorrekt, och när man får en dumstrut på huvudet för att man säger samma saker som man gjorde förr. Jag tänker på den danska chefredaktören, den liberala publicisten Tøger Seidenfaden som jag beundrade så för att han hela tiden stod stilla när Danmark rörde sig. Och jag skriver det här till er, men egentligen skriver jag det till mig själv så att jag aldrig skall glömma.

Det finns dumstrutar som man skall bära med stolthet.