Magnus Lindgren har arbetat som polis, både i yttre som inre tjänst, samt som lärare på Polishögskolan sedan början av 90-talet. I dag är han doktor i psykologi med inriktning på brottsoffer och generalsekreterare för stiftelsen Tryggare Sverige dit ett par hundra personer i månaden vänder sig för att få stöd och råd sedan de utsatts för brott.

Enligt Lindgren är fallet med 17-åringen i Norge inte ett isolerat problem. Samma sak skulle kunna hända här i Sverige – och vad mer är – samma sak händer redan i princip varje dag, säger han.

– Vi har starka föreställningar om hur man bör reagera när man hamnar i kris, och stämmer man inte in på den mallen blir man ifrågasatt. Lever inte offret ut de förväntade reaktionsmönsterna så ifrågasätts trovärdigheten. Det är djupt olyckligt. Särskilt vanliga är de här schablonbilderna när det gäller grövre brott och sexualbrott, säger Lindgren.

Magnus Lindgren menar att polisen måste utbildas i dessa frågor för att de enskilda poliserna ska förstå att det finns flera olika sätt att reagera på från ett brottsoffer. Medan några blir chockade och kanske hysteriska visar andra upp en fasad utan känslor.

– Brottsoffren själva blir ofta förvånade över de reaktioner som de visar, eller inte visar, i samband med ett brott, säger han. Reaktionerna efter ett brott är individuella och då blir det ett problem. När den våldtagna kvinnan inte reagerar som man förväntat sig så kanske hennes historia ifrågasätts. Här behövs mera utbildning.

I sitt arbete med stiftelsen Tryggare Sverige, som sedan fyra år verkar utan statliga eller kommunala bidrag, vill Magnus Lindgren ge svar på en mycket enkel fråga:

–  Ska det verkligen vara så att man riskerar att bli misshandlad när man är på väg hem? Nej menar vi, så ska det givetvis inte vara. Den frågan formulerades i USA när jag bodde där och då ställdes den på sin spets eftersom brottsligheten ökade och företag vägrade att etablera sig på vissa platser, turisterna undvek dem och ingen ville bo där.

Magnus Lindgren menar att USA tog frågan på allvar men att reaktionen där och den i Sverige skiljer sig helt åt. Under de senaste tjugo åren har den anmälda brottsligheten minskat dramatiskt i USA medan den motsatta utvecklingen inträffat i Sverige. I Sverige har även brottsoffren svårt att få sina röster hörda, säger han.

– I dag har vi en situation där antalet anmälda brott har ökat under de senaste årtiondena. Samtidigt har de uppklarade brotten minskat så gapet har hela tiden ökat. Till det kommer att de som drabbats av brott ofta upplever att de inte har fått hjälp, stöd och skydd efteråt. De känner sig otrygga.

– Viktigaste frågan i en rättsstat är att alla som drabbats ska få bra hjälp, bra stöd och ett bra bemötande. Så är det inte i dag. Hur ska en invandrarkvinna i Gottsunda, som inte kan språket, kunna få sin röst hörd när hon drabbas av ett brott?

Varför har det blivit så?

– När vi byggde det här välfärdssamhället var det andra frågor än brottsdrabbade som var i fokus. När föräldraersättningen och a-kassan byggdes upp glömde vi de som drabbats av brott. Ingen har drivit dessa frågor, säger han.