Samtidigt måste man se till att inte bli utnyttjad, menar han.
- Många vill att en Nobelpristagare ska öppna deras kongress eller komma och hålla tal på deras möten. Om man inte lär sig att säga nej så kommer man att slukas av dem som vill leva i strålglansen från Nobelpriset, säger Blobel som är verksam vid Rockefeller-universitetet på Manhattan.
DN har tittat närmare på samtliga sjutton personer som fick Nobelpriset för fem och tio år sedan i alla discipliner utom fredspriset (se fotnot). Alla utom en är ännu aktiva, trots att över hälften av dem har fyllt 65 år.
Finn Kydland är norrman, verksam vid Californiauniversitetet i Santa Barbara och fick ekonomipriset 2004. Han är typisk då han berättar att han forskar mind-re själv i dag, men tror att han spelar lika stor roll i sin vetenskap som tidigare.
Nobelpriset ledde till att han fick sitt eget institut i Santa Barbara, Laboratory for Aggregate Economics and Finance. Det förkortas LAEF, vilket uttalas ”Leif”.
- Precis som upptäcktsresanden Leif Eriksson – och upptäckter är vad vi sysslar med här, säger han i telefon från den kaliforniska kuststaden.
Många vittnar om hur respekten för dem ökat efter att de blivit Nobelpristagare - såväl hos kolleger som hos vänner och grannar.
- Det måste ha att göra med att vi människor är flockdjur. När en ledare är vald, oavsett hur, så lyder man hans råd, säger Gerardus t’Hooft, holländare och fysikpristagare 1999.
Fysikern Frank Wilczek, som fick sitt pris 2004, har bara gott att säga om erfarenheten.
- Det är så mycket positivt med att få priset att det riskerar att bli negativt. Så mycket trevligt och önskvärt händer att det blir vad seriefiguren Pogo kallade ”oöverstigliga möjligheter”. Först nu har jag börjat lära mig att välja klokt och realistiskt bedöma hur mycket jag klarar att göra. De senaste sju månaderna har jag helt och fullt kastat mig in i forskningen igen och arbetar hårdare än någonsin.
Han var 53 år när han fick sitt pris – ungt för en Nobelpristagare. Men han var bara drygt 20 när han gjorde de banbrytande framsteg som ledde till priset.
- Jag fick vänta länge, säger Frank Wilczek. Under den tiden var jag ibland besviken över att det tog så lång tid. Men det var förmodligen bra. När jag fick det befann jag mig i en fas i mitt liv när jag behövde en extra injektion av självförtroende och energi för att fortsätta jobba.
Hur hade det varit om du fått det vid 30 års ålder?
- Antagligen inte så bra. Jag hade nog inte varit tillräckligt mogen att hantera det på rätt sätt.
David Gross, fysikpristagare 2004, tycker att det är smart att vänta med att dela ut priset eftersom det tar tid från forskningen.
- Att vänta med priset minimerar skadan det gör på forskningen. Det finns ju bara ett begränsat antal timmar på dygnet, säger han.
Anders Bárány har arbetat över 15 år för Nobelkommittén i fysik och tio år för Nobelmuseet. Han har träffat många pristagare och har ett outsinligt lager av fakta och anekdoter om celebriteterna. När DN träffar honom har han just kommit från Vetenskapsakademiens sammanträde där beslutet fattats om årets Nobelpris i kemi.
- Alla teoretiker som gör något stort är under 30 år, säger han. Därför är de allra flesta forskargärningar inom matematik och teoretisk fysik gjorda av unga personer.
Den yngste som fått pris hette Lawrence Bragg, som var 25 år när han delade det med sin far 1915. Han gjorde sedan en osannolik forskarkarriär och byggde upp en verksamhet som samma år kom att ge fyra forskare ur hans forskargrupp Nobelpris för tre olika insatser.
- Det är ett exempel på att ett pris inte alls behöver förstöra en ung person som många hävdar, både i kommittén och utanför den, säger Anders Bárány.
De som är skeptiska mot att ge priset till alltför unga personer brukar anföra Brian Josephson, som var 33 år när han fick fysikpriset. Efter det började han ägna sig åt tankeöverföring och indisk yoga. ”Fullständigt utflippad”, är Anders Báránys beskrivning.
Därmed tillhör han den tredje av de tre kategorier pristagare som Anders Bárány tyckt sig kunna utkristallisera:
1. De som sporras att jobba vidare inom sitt område – den vanligaste sorten.
2. De som byter forskarbana.
3. De som ”flippar ur”.
Sociologiprofessorn Harriet Zuckerman har undersökt alla amerikanska Nobelpristagare från 1907 till 1972. Hon har kunnat notera många negativa effekter: Priset avbryter forskning, bryter upp samarbeten med kolleger, och stärker känslan av att pristagare kontinuerligt måste demonstrera genom nya stora framgångar att priset inte var något misstag, skriver hon i ett nytt förord till sin studie från 1996, ”Scientific Elite”.
Zuckerman fann i sin studie att antalet vetenskapliga uppsatser och rapporter minskade under de fem år som följde på priset. Dock avbröt priset på inget sett deras vetenskapliga karriärer.
Eric Kandel, medicinpristagare 2000, berättar om sin frus reaktion när han tippades få Nobelpriset.
- Hon sa: ”Jag hoppas det inte blir snart.” Hon hade läst Zucker-mans bok om hur pristagarnas vetenskapliga produktivitet minskar dramatiskt. Men mitt arbete har blivit ännu mer intensivt och intressant. Någon gång ska jag skriva en bok som heter ”Det finns ett liv efter Nobelpriset”.
Också Anders Bárány menar att de allra flesta pristagare har en sådan forskningsdrift att de efter priset fortsätter att forska som förut.
- Det går inte att hejda dem, säger han.
Han tar Marie Curie som exempel. Hon fortsatte forska efter fysikpriset 1903, som hon fick tillsammans med maken Pierre. År 1911 fick hon också ett Nobelpris i kemi.
Eller kemisten Frederick Sanger som fick priset både 1958 och 1980.
En som Bárány tror är på jakt efter sitt andra pris är Ahmed Zewail, kemipristagare 1999. Han är verksam i Kalifornien, men på resa i Wien när vi når honom.
- Den stora skillnaden efter Nobelpriset är att jag värdesätter tiden på ett helt annat sätt nu, säger han. Den är så knapp. Jag ägnar två tredjedelar av min tid åt forskning, en tredjedel åt att hjälpa dem som inte har tillgång till vetenskap.
Han har bland annat inrättat stipendier för forskare i tredje världen och menar att Nobelpriset gjort det betydligt lättare att bli lyssnad på.
Vad pristagarna gör av pengarna varierar.
Günter Blobel i New York var ensam pristagare och vann cirka tio miljoner kronor. Han donerade allt till uppbyggnaden av dels en kyrka, dels en synagoga i den tyska staden Dresden, som han passerade som flykting när han var barn.
Finn Kydland, som delade priset, säger att pengarna inte betydde något. Han har satt in dem på banken.
- Det betydde mer att jag fick en löneförhöjning efter priset. När jag reser är ju ändå allting betalt av dem som bjudit in mig att tala, säger han.
Hur är det då med litteraturpristagarna?
En del av dem har beskrivit Nobelpriset som ”en djävla katastrof”, ”en dödskyss”, ”Nobelsjukan”, ”Nobeldepression” och ett ”andra jobb”. I de flesta fall har de dock kommit över ”krisen” och fortsatt att skriva.
Till skillnad från naturvetarna upplever författarna oftare Nobelpriset som ångestskapande. Michael Dirda, litteraturkritiker i Washington Post, sammanfattar det så här: ”Litteraturpriset innebär mycket glamour. Men det har också bördan av att vara något av en dödskyss. Många författare uppfattar det som en kröning av ett livsverk och att inget man gör därefter blir lika bra.”
Orhan Pamuk fick litteraturpriset 2006 och förklarade redan dagen efter att han var rädd för att hamna i en Nobeldepression.
Men exemplen är många på dem som fortsatt vara produktiva:
Elfriede Jelinek, som fick priset 2004, hälsar genom sin tyska förläggare Nils Tabert att hon numera inte ger intervjuer. Jelinek har blivit mer produktiv och skrivit mest ny dramatik efter det att hon fick priset.
Seamus Heaney som fick priset 1995 kallade känslan i kroppen efteråt som ”Nobelsjukan” för den prestationsångest han kände. Han lyckades dock komma över krisen och har givit ut många böcker sedan han fick priset.
Günter Blobel på Rockefeller-universitetet i New York säger att han aldrig någonsin känt av den ”Nobeldepression” som Orhan Pamuk talat om.
- Men han är nog mer sårbar, för i Turkiet finns det väl inga andra Nobelpristagare. På mitt universitet har vi ett lärarkollegium på 50 personer varav fem, alltså 10 procent, har fått Nobelpriset. Här är man inte så märkvärdig.
Så du är bara en av grabbarna på jobbet?
- Precis! (Skrattar.) Man beundras inte så mycket här att man till slut blir en kejsare utan kläder.