Kanske är det för att björnen är så mytomspunnen. Den har spelat en viktig roll för jägarfolk i alla tider. Och den har alltid fört respekt med sig – och skräck.
 

Björnfrossan. Den som får benen att skaka, blicken att bli dimmig och hjärtat att slå frivolter. Att stå öga mot öga med en björn, hur känns det egentligen?
 

Som jägare och hundförare har man kanske störst chans, eller risk om man så vill se det, att komma nära en björn. Det tänker jag på när björnjakten drar i gång, så här ett par veckor innan älgjakten när jag själv ska ut och jaga med min gråhundstik.
 

Tänk om jag kryper fram på ett ståndskall och det inte är en älg som hon skäller på utan en björn, vad ska jag göra då? Skjuta? Nja, jag vet inte.
 

Efter att ha pratat med rutinerade björnjägare, och intervjuat ett antal jägare som misslyckats med skottet och blivit skadade av björn, känns det inte helt givet.
 

Björnen må vara ett stort djur men den har en liten dödlig träffyta. Ett dåligt skott kan betyda döden – för mig. En sårskjuten björn är livsfarlig.
 

Flera hundförare har berättat vad som händer när hunden ”fegar ur” och söker stöd hos föraren och björnen kommer efter. Då är det lika lätta att träffa björnen som en studsande tennisboll som har en hastighet av 50 kilometer i timmen.
 

De allra flesta som skadas av björnar är just hundförare. Alla ni som plockar bär och svamp i skogen kan andas ut. Är ni osäkra så vissla och sjung så kommer nalle helt garanterat att hålla sig undan.
 

Själv tassar jag omkring, mot vinden, så tyst jag bara kan. Allt för att försöka dölja min närvaro och människolukt. Jag har haft björn nära mig två gånger, det har jag hört. Men än så länge har björnen överlistat mig.
 

Kanske kommer min chans i höst – och kanske tar jag den. Just nu känns det väldigt svårt att veta, det får bli tillfället som avgör om jag trycker av.
 

Innerst inne hoppas jag verkligen att det är som i sången: ”han är inte farlig, bara man är varlig”.