Åtta år gick mellan mina första och mina senaste pappadagar – men det är som om en tidsålder bytts mot en annan.
Då, i början av 2000-talet, gick vi till Försäkringskassan för att få veta hur vi kunde dela på föräldradagarna. På väggarna uppmanade skinande affischer fäder att vara hemma med sina barn. För säkerhets skull hade vi ringt upp innan och sagt att vi skulle dela rakt av.
Tjänstemannen gav oss två förslag – ett där barnets mor skulle ta rubbet, ett där hon ”avstod” tre månader till mig. Vi antog inte förslagen, och har nu delat föräldraledigheter i princip till hälften tre gånger om. För varje gång har de vagnrullande papporna blivit fler och fler, de delar en liten vardag som är både gråmulen och fantastisk.
Verkligheten har alltså snart hunnit i kapp affischerna. Till viss del kan den historiskt snabba omfördelningen av föräldradagar säkert förklaras med ändrade värderingar och regler. Men förändringar drivs också av annat. Där pengar och status ökar, tenderar också kvoten män öka. Klart sedan tidigare är att det finns skillnader i fäders uttag – mellan landsändar och stadsdelar, mellan yrkesgrupper och samhällsklasser
Stegvis höjd maxersättning har förmodligen bidragit till att fler medelklassmän tar chansen. Samtidigt som ett mer jämställt arbetsliv sannolikt ökat benägenheten för många kvinnor att inte vara hemma länge.
Till sist, för den som undrar: Det kommer alltid att finnas fler ”lattemammor” än dito pappor, eftersom den tidigare delen av ledigheten sannolikt alltid kommer att domineras av kvinnor. Att fika bredvid en ständigt sovande spädis är inga problem. Men det är typ triathlon att sitta på lokal med en rabiat ett-och-ett-halvtåring och försöka hälla i sig en kaffe dyrare än barnets veckomeny.
Hellre då att driva runt i parkerna i förhoppning om en ledig gunga. Där i vardagen, såväl gråmulen som fantastisk.