Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Maciej Zaremba: Hur kunde Sverige utarma sin lärarkår?

Foto: Beatrice Lundborg

För en vecka sedan slog de usla resultaten i kunskapstestet Pisa ned som en bomb i Skolsverige. DN:s Maciej Zaremba söker svar på frågan om vad som ligger bakom raset, och finner samma mekanismer som i rättsskandalen kring Thomas Quick.

Det hände sig för cirka tio år sedan att vår skolminister fick besök av en kollega från Finland. Svensken upplyste att inom kort kommer den svenska skolan att vara bäst i världen. ”Nåjo”, lär finländaren ha svarat, ”int’ ha vi så högspända mål. För oss räcker det att alltid vara snäppet före Sverige”.

Som det knappast undgått någon ligger finska elever i världstoppen, mätt i 15-åringars kunskaper i textförståelse, matte och naturkunskap. Sverige ligger på plats 38, stadigt sjunkande sedan ett decennium. Så för dagens skolminister vore det ett realistiskt mål att vid nästa mätning placera sig före Rumänien, som ligger på plats 45. Att komma ikapp Estland (10) eller Polen (13) är inte att tänka på.

Anekdoten från ministermötet är inte bara sorglustig. Den berättar något om svensk skolpolitik: Inget annat område har till den grad styrts av floskler. Inom skolvärlden kan man ställa upp mål på valfritt avstånd från verkligheten. Det är som om skolan inte varit lärare och elever av kött och blod, utan en sorts dataspel, där ideologer och pedagogiska profeter kan fylla ut rollfigurerna efter behag. Eller kanske bara tävla i självgodhet. Dagen då nyheten om att våra 15-åringar inte når upp till OECD-snittet går jag in på moderaternas hemsida. Gissa arbetsmålet för skolpolitiken. Javisst: ”Världens bästa skola”.

Någon däremot?

Det jublas i dessa dagar i grannlandet Polen, vars femtonåringar klarat testen bättre än de brittiska, franska och tyska. Hur reagerar polska premiärministern på julklappen? Prisar egen politik? Nej. ”Jag vill buga djupt för våra lärare”.

Se där, en politiker som förstått. Därmed också sagt att det inte krävs en Einstein för att begripa orsaken till den svenska skolans kräftgång. En lärare som varken behärskar sitt ämne, eller konsten att trollbinda elever, är sämre än ingen lärare alls. En sådan magister får barnen att tro att de är dumma, eller att matte är urtrist och omöjligt att begripa. Det är främst detta, inte storleken på klasserna, det fria skolvalet, eller ens utbyggnaden av mobilnätet, som är nyckeln till det svenska skolproblemet. Att aldrig i modern tid har Sverige haft så många oskickliga lärare.

Många politiker inser nog detta, men ingen vill vara den som säger det först. De kan se löpsedeln: ”Baylan till attack mot Björklund: Han hånar lärarkåren.” Eller tvärtom.

Här är det dock ingen som hånar. Här hyses medkänsla. Det är inte den svenske lärarens skuld om hen är så illa rustad. Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass. Otroligt, men sant. Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa. Och därefter, i klassrummen, blev den arme lämnad ensam med sin otillräcklighet. Ingen besökte hans lektioner, anmärkte på missgreppen, gav stöd och tips och råd. Hade det varit en fabrik kunde man söka know-how hos verkmästaren. Men på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket.

I Finland eller Polen kan ingen bli rektor som inte är erfaren pedagog. Lika otänkbart är det med lärare i matte eller fysik som inte har examen i dessa ämnen, plus didaktisk skolning. I Sverige, däremot, har man efter 1997 kunnat hämta lärare och rektorer från gatan. Detta var en helt unik ordning, tillkommen efter önskemål från Kommunförbundet, som menade att alla statliga krav på lärarens kompetens kränkte det kommunala självstyret. Facit: i dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. De skulle inte släppas över tröskeln till ett polskt eller finskt högstadium. Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?

Det som verkligen pockar på förklaring är hur ett land med så starka bildningstraditioner kunnat utarma sin lärarkår. Numer finns det ett helt litet bibliotek om skoldebaclet. De flesta tycks eniga om att det var huvudlöst att skippa alla krav på lärare, timplaner och läromedel. Men ingen kan förklara varför så många råkade tappa huvudet samtidigt.

Jag har ingen förklaring, dock en misstanke. Som av en slump uppstår samma fråga – om de gemensamt tappade huvudena – av rättsskandalen kring Thomas Quick. Hur kunde ett helt rättsväsende låta sig snurras upp av en drogad kåkfarare och en handfull hänryckta psykologer?

Går man tillbaka i historien hittar man tunga experter som från första början (vittnespsykologen Astrid Holgersson, 1996) ifrågasätter Quicks berättelser och de egendomliga formerna för processen. Sedan tystnar de. Marginaliseras, kunde man säga. Uppfattas som fixerade eller monomana. Något liknande inträffar i skoldebatten. Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.

Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig. Kan det vara förklaringen till de tvära kasten? På 80-talet anammades de numera utskåpade teorierna om ”förträngda minnen” nästan motståndslöst av rättsväsendet. Och inom både skola och sjukvård rusade Sverige på rekordtid från planekonomi till Europas troligen mest avreglerade marknad.

Är det någon som tycker att en lärare som studerar matte på fritiden är en skam för kåren och borde uteslutas ur densamma? Nej, tänkte väl det. Men det var Lärarförbundets åsikt 1982. På kongressen detta år uteslöts fem lärare från Gävle, som straff för att de fortbildat sig under semestern. Det var osolidariskt mot kollegerna, som tydligen aldrig lärde sig någonting utan att kräva betalt för den uppoffringen.

Det mest intressanta med beslutet är inte att Lärarförbundet kastade själva idén om bildning på sophögen. Det är att det var enhälligt. Det är helt enkelt inte möjligt att ingen enda av ombuden velat invända mot en sådan idiotförklaring av kåren. Så vad var det som fick dem som hade omdömet i behåll att hålla tand för tunga?

Kanske var det samma fenomen som mobbade ut de bästa lärarna från lärarutbildningen, tystade kritikerna av ”förträngda minnen”, och som numera infekterar debatten om rasismen. Jag anar att de lärare som höll tyst den gången 1982 insåg att deras sakliga invändningar inte skulle bemötas med att de hade fel – utan med att de var dåliga människor. Och detta argument skulle gå hem.

I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.

Detta var mer än påfallande i debatterna om förträngda minnen, styckmordrättegången och Quick-fallet. Kritikerna tillskrevs de skummaste motiv. Vem vill försvara sig mot argumentet att man tar lätt på övergrepp mot barn? Hyser sympati för styckmördare? Medan de som varnade för att ”reformpedagogiken” (låt barnen söka kunskap själva) skulle haverera skolan fick veta att det nog var sadisten Caligula som var deras ideal.

Och tänk, det lyckades. Sverige tappade huvudet. Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.