Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

Mahmut Baran: ”Man brukar säga att jag är kreativ”

En sekellång rad svenskklingande namn slutar med Mahmut Baran. Han kom ensam hit som
19-årig flykting, blev skatteexpert och är i dag 
en av landets högsta jurister. ”Min bakgrund har gett mig förmågan att se saker i ett större
 perspektiv”, säger han.

Högsta förvaltningsdomstolen på Riddarholmen i Stockholm. Bordet i plenisalen är så långt att det går åt tre kristallkronor i rad för att belysa de upplagda dokumenten. De 16 justitieråden sitter i strikt rangordning efter fallande tjänstgöringstid. Ju senare anställd, desto fler stolar ifrån ordföranden Mats Melin.

Mahmut Baran slår sig ned på tredje platsen bakifrån. Han tillträdde den 15 oktober 2014, då 55 år gammal. De enda som kan sparka honom från jobbet är kollegerna i Högsta domstolen strax intill, och då endast av skäl som finns nedtecknade i grundlagen.

– Jag måste ha misskött mitt arbete grovt eller ha begått brott. För rättssäkerhetens skull och för att undvika politisk styrning kan man inte avsätta justitieråd hur som helst.

Är det svenska rättssystemet klanderfritt?

– Det finns alltid något som kan förbättras men i jämförelse med många andra rättssystem är det självständigt och fungerar som det ska i en rättsstat.

Genom plenisalens fönster kan Mahmut Baran se Karolinska gravkorets rokokotak. Under de gyllene utsmyckningarna ligger krigarkungen Karl XII begravd i en sarkofag av svart marmor. Riddarholmskyrkans genombrutna gjutjärnsspira strävar mot en himmel full av snö. Det är 400 mil till Kusca, byn i centrala Anatolien där Mahmut Baran växte upp.

Foto: Magnus Hallgren

Anatolien, den halvö mellan Svarta havet och Medelhavet som utgör större delen av Turkiet, är kurdområde runt Kusca. Invånarna i Mahmut Barans barndomsby var bönder. De odlade säd och sockerbetor.

Området var homogent, alla pratade kurdiska. Innan barnen började skolan hörde de inte ett ord turkiska men från första klass skedde all undervisning på det officiella och fullständigt främmande språket.

– Mellan kurdiska och turkiska är det lika stor skillnad som mellan svenska och finska. Det var ingen mjuk övergång utan skarpt läge direkt. Man gick från att förstå till att inte förstå på en dag.

Klasskamraterna som hade svårt för språk kom på efterkälken i alla ämnen och stämplades som sinnesslöa av lärarna, men Mahmut Baran lärde sig snabbt. Han kom från en stor familj, var fjärde yngst i en syskonskara på femton.

– Mamma hade två barn med sin första man och när pappa tog henne som sin andra fru hade han redan åtta barn. Sedan kom vi fem. I början bodde alla under samma tak men sedan bråkade mammorna så mycket att de skiljdes åt. Min mamma blev kvar. Pappa behöll den yngsta frun.

Egentligen var det inte så mycket barndom. Mahmut Baran och hans kamrater spelade ibland med egenhändigt tillverkade bollar av tygtrasor, men mest hjälpte de till i jordbruket. Körde traktor och flyttade bevattningsanordningarna på sockerbetsfälten.

– Vi var mycket ute i naturen. Det är ett bergsområde, där växte inte så mycket träd. Vi plockade en sorts syrliga bär som inte finns i Sverige och små, vilda päron.

Foto: Jonas Lindkvist

Skolan i Kusca sträckte sig bara upp till femte klass. Högstadiet låg i en grannby och gymnasiet i Konya 13 mil bort. Mahmut Baran var den ende i syskonskaran som fick göra resan dit.

– Inom familjen bestämdes att jag var den som var bäst lämpad att gå vidare och studera och därför satsades alla resurser på mig.

Mahmut Baran delade hushåll med några andra gymnasieelever i en främmande stad. Mammorna turades om att komma någon helg och ta hand om storstädningen men i övrigt tog de hand om sig själva, lagade mat och studerade.

– Så var det i de här trakterna, man skulle klara sig själv. Föräldrarna hann inte med.

I Turkiet bor enligt Utrikespolitiska institutet fler kurder än i något annat land, troligen minst 15 miljoner. Den hårdhänta assimileringspolitiken under 1900-talet förbjöd inte bara skolundervisning på deras modersmål. Även kurdiska orts-
och personnamn byttes mot turkiska och kurderna, som kallades för ”bergsturkar”, förbjöds att använda sitt språk i alla offentliga sammanhang. Först 1991 blev det tillåtet att ge ut tidningar och böcker på kurdiska. Fortfarande i dag censureras mycket. Även förbudet att undervisa på kurdiska i de statliga skolorna finns kvar.

– Självklart visste jag redan som barn att jag var kurd, men medvetenheten om den kurdiska identiteten växte starkt i början av 1970-talet. Det var då jag började tänka på att kurder var något annat än turkar, säger Mahmut Baran som är född 1959.

Medborgarrättsrörelsen bottnade i utsattheten och spreds av de intellektuella. Som ung elev blev Mahmut Baran snabbt engagerad och involverad i de kurdiska studenternas kamp.

– Jag ville vara med och kämpa för det jag trodde på. Mot det jag tyckte var orättvist, som att kurderna inte fick utöva sin kultur och sitt språk.

Mahmut Baran kommer ihåg första gången han såg en tryckt text på det egna språket.

– Det var något extra att se något i skrift på kurdiska, som inte räknades som ett språk över huvud taget.

Snart hjälpte han själv till att sprida tidskrifterna. Det var oroliga tider. Studenterna delade upp sig i falanger: högerextrema, kurder, vänsteraktivister. Det var bråk mellan alla och slutade inte sällan med dödsfall.

– Mina föräldrar bestämde att jag skulle flytta utomlands för att komma bort från allt det här.

Flera av Mahmut Barans syskon hade arbetskraftsinvandrat till Danmark och 1978 sattes även han på ett flyg till Köpenhamn. Det var samma år som det av EU och USA numera terroristklassade PKK bildades med målet att upprätta en kommunistisk stat i de av kurderna bebodda områdena i Turkiet, Irak, Iran och Syrien.

Vad hade hänt om du hade blivit kvar? Hade du löpt risk att radikaliseras?

– Det vet jag inte, alltså. Men jag hade många hänsyn att ta. Jag var en av familjen utvald. Jag skulle ansvara för hela familjen. Hade jag låtit mig radikaliseras hade det sannolikt inverkat menligt på mina studier.

Du ville själv fortsätta skolan?

– Ja, absolut. Jag har fallenhet för studier, lätt att lära saker och ting.

Upplevde du familjens förväntningar som pressande?

– Nej, jag uppskattade mycket att de ville att jag skulle läsa vidare.

Utvaldheten ledde aldrig till någon avundsjuka från syskonens sida. De delade inte Mahmut Barans längtan, var mer inriktade på fabriksarbeten och serviceyrken. Studieambitionerna, i kombination med den restriktiva synen på främlingar som han upplevde i Danmark, gjorde att Mahmut Baran bedömde att det för hans del skulle vara bättre att lämna landet, åka över Öresund till Sverige och söka asyl.

– Jag var 19 år gammal, på gränsen att räknas som ensamkommande. Jag placerades på ett tillfälligt boende för ungdomar i ett par veckor. I början, när jag gick och väntade på att få komma i gång, var det jobbigt.

På den tiden var SFI inte utbyggt. Invandrare som ville lära sig svenska fick gå någon av de språkkurser som studieförbunden anordnade. När Mahmut Baran hade tagit reda på detta försatte han ingen mer tid.

– Jag började omedelbart utbilda mig. Jag gick tre svenskkurser samtidigt, en på förmiddagen, en på eftermiddagen och en på kvällen. Efter tre månader talade jag om för myndighetspersoner och andra som jag skulle besöka att jag inte behövde tolk längre.

Efter sex månader talade Mahmut Baran tillräckligt obehindrat på sitt nya språk för att kunna börja på Komvux. Han flyttade till Rinkeby. Delade lägenhet med två andra kurder. Kompletterade sina turkiska gymnasiebetyg och jobbade parallellt heltid som spärrvakt i tunnelbanan för att försörja sig själv och kunna skicka hem pengar till familjen i Kusca.

Är du alltid så här disciplinerad och målinriktad?

– Vad ska man göra annars? Man måste fylla upp sin tid med något vettigt.

När Invandrarverkets besked kom kunde Mahmut Baran läsa att han inte ansågs vara flykting enligt flyktingkonventionen. Han fick ändå stanna, som de facto-flykting, en person som inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där.

– Det var lättare på den tiden.

Hur ser du på vår tids flyktingströmmar?

– Det är tragiskt. Inslaget med många barn är nytt och berör mig mycket. De stora dimensionerna gör att jag inte kan låta bli att undra om vi verkligen har råd och resurser att ta hand om alla. Medmänskligheten säger mig att resurser inte ska vara ett hinder men hur det ska lösas vet jag inte.

Fram till 1984 var Mahmut Baran politiskt aktiv även i Sverige. Han valdes till styrelseledamot i en kurdisk förening men slutade efter några år eftersom han tyckte att det var för mycket interna splittringar och för ineffektivt arbete.

– Jag bestämde mig för att satsa på mitt privata liv.

Så fort Mahmut Baran hade skaffat sig högskolebehörighet sökte han in till ekonomlinjen på Stockholms universitet. Före det gifte han sig med en flicka som han hade träffat under sina besök hos släktingarna i Danmark. Hon kom från samma område i Turkiet som han och hette Halime.

– Hon var ju söt och vi gillade varandra men det var inte ett så känsloladdat beslut. Det fanns ett rationellt tänkande bakom. Jag ville ha även den sidan av mitt liv ordnad. Vi gifte oss borgerligt i en förort till Köpenhamn. Jag är inte någon religiös person. Mina föräldrar var troende men inga fanatiker. De använde inte sitt inflytande för att ge mig sina religiösa värderingar.

Foto: Magnus Hallgren

Unga paret Baran flyttade in i en lägenhet i Fittja hösten 1984. Halime blev gravid på en gång och till våren föddes deras första barn. Fru Baran tog hand om hemmet och dottern. Herr Baran studerade och jobbade extra i tunnelbanan på helgerna.

– Det passade bra eftersom jag kunde plugga när jag satt i spärren om kvällarna. Jag var klar med utbildningen i januari 1988.

Allt gick på spikrak räls. Spårade du inte ut någonting någon gång?

– Nej, mina föräldrar var gamla och jag hade yngre syskon som inte kunde klara sig och behövde hjälp.

Således sökte civilekonomen och familjeförsörjaren Mahmut Baran jobb på revisionsfirma. För säkerhets skull skickade han sin ansökan till tre olika byråer.

– Jag blev inte kallad till intervju på en enda av dem fast jag hade utmärkta betyg. Det var lite problematiskt att få jobb på högre nivå när man hade ett annorlunda namn som jag.

Situationen löste sig när Skatteverket annonserade efter nyutexaminerade ekonomer. Mahmut Baran anmälde sitt intresse, kallades till intervju och anställdes för ett mer kvalificerat arbete än det han hade sökt. Han blev deklarationsgranskare.

År 1989 kom andra barnet, en pojke. Mahmut Baran var hemma i tio dagar och återgick sedan till sitt arbete på det statliga verket. Han avancerade snabbt inom myndigheten och placerades efter några år på rättsavdelningen i Stockholm som konsult och rådgivare åt kollegerna i avancerade frågeställningar.

– Då ringde revisionsfirmorna som förut inte ville anställa mig och ville ha mig som skattekonsult.

Mahmut Baran utnyttjade erbjudandena från den privata marknaden i förhandlingssyfte. Han kom överens med sin chef om att stanna kvar mot löfte om att få läsa in juristexamen delvis på arbetstid.

Det var intensiva år men 2001 kunde Mahmut Baran stoltsera med tre barn och dubbla examina. Han sade upp sig på Skatteverket och började på advokatbyrån Lagerlöf & Leman. När tiden var mogen fortsatte han till advokatbyrån Bird & Bird, där han var med och byggde upp en skatteavdelning och efter ett par år blev delägare.

Delägarskap i en advokatfirma är inget man köper sig till. En särskild kommitté bedömer personliga egenskaper och juridiska kunskaper samt går igenom de affärsmässiga aspekterna: det vill säga hur bra man är på att driva in affärer och tjäna pengar åt firman. Personerna som väljs in är sedan med och delar på firmans överskott.

En av de personer som anlitade Mahmut Baran som ombud var finansmannen Tomas Fischer. Mahmut Barans forna arbetsgivare Skatteverket hade granskat dolda förmögenheter i stiftelser i Lichtenstein och Tomas Fischer hade fastnat i garnet. Enligt myndigheten hade han nästan 63 miljoner kronor i stiftelser i furstendömet i Alperna.

Tvisten mellan Fischer och Skatteverket handlade om huruvida finansmannen hade varit bosatt, och skatteskyldig, i Sverige eller, som han själv hävdade, på jetsetön Saint-Barthélemy i Västindien. Fischer var en känd förespråkare för skatteparadis. Våren 2008 skrev han i nyhetsmagasinet Fokus:

”Är så kallade skatteparadis ett problem? Nej, tvärt om! Problemet är att det finns så många skattehelveten.”

Fischer ansåg att Skatteverket bedrev en häxjakt mot honom och krävde att få ta del av handlingarna som Skatteverket lutade sig mot när de hävdade att Saint-Barthélemy-adressen var en skenbosättning. Hans ombud, advokat Mahmut Baran, uttryckte sig mer diplomatiskt:

”Skatteverket tillför förmodligen bara det som Skatteverket anser sig ha nytta av. Det som talar för den enskildes sak kommer aldrig fram för att man inte får tag i det”, argumenterade han.

Du gick över till andra sidan.

– Det kan uppfattas så, men jag kan inte se någon konflikt. För att rättvisa ska kunna skipas måste det finnas ett bra försvar. I skattemål har du på ena sidan staten, som har obegränsade resurser, och på den andra den enskilde i underläge. Det måste bli en balans mellan parterna.

– När man försvarar någon som har hamnat i konflikt med Skatteverket är det advokatens uppgift att kontrollera att allt är handlagt och hanterat på rätt sätt. Det innebar inte att jag främjade orätt eller olagligheter. Det handlar om att lojalt försvara klienten inom lagens gränser. Ett bra försvar kan leda till att myndigheten skärper sig och gör rätt.

I Fischers fall hjälpte det inte. Sommaren 2014 kom nyheten att Skatteverket upptaxerade finansmannen med över 100 miljoner kronor.

Processandet i domstol utgjorde bara en del av advokat Mahmut Barans uppgifter. En stor del av hans arbetstid på Bird & Bird gick åt till förebyggande skatterådgivning åt företag och förmögna privatpersoner.

– Det är en helt legitim verksamhet eftersom de ska göra rätt och betala rätt skatt. Jag har aldrig gett råd som är vidlyftiga eller kontroversiella utan var mycket försiktig som rådgivare. Det var ett arbete med mycket ångest. När man ska hantera andras pengar är det fruktansvärt viktigt att det blir rätt. Jag hade svårt att leva med rädslan för att göra fel.

Arbetet krävde sin tribut. Hur hann du med dina barn?

– Jag hade en fru som tog hand om det mesta trots att även hon jobbade heltid, som dagisfröken. Jag var med när barnen föddes och tog ut mina tio dagar för alla tre men det var min fru som var hemma när de var sjuka och när de var små. Det är inte så politiskt korrekt men så var det.

Advokat Baran satsade på karriären och det gav materiell utdelning. Familjen bodde inte längre kvar i Fittja. De flyttade via Bredäng till en villa i Skärholmstrakten och därifrån till en bostadsrätt innanför tullarna, på Södermalm.

Mahmut Baran körde de tre barnen till Sälens och Storstockholms slalombackar. Själv kunde han inte stå på ett par skidor men han ville att de skulle få tillgång till den världen. Av samma anledning tog han med dem på teater- och biobesök.

– Jag har inte haft mycket tid för fritidsintressen men jag ville att mina barn skulle komma i kontakt med kulturen och lära sig att uppskatta den typen av aktiviteter. Jag brukar säga till dem: ”Ni vet att jag har ansträngt mig för att ni ska kunna lära er.”

Han till och med skaffade hund trots att han vuxit upp med föreställningen att de inte är sällskapsdjur.

Trots att Mahmut Baran med råge uppfyller kriterierna för en typisk klassresenär är det inte en benämning som han identifierar sig med.

– För mig har det varit ett naturligt sätt att leva och flytta mig fram.

Du har inte drivits av revanschlusta?

– Nej, jag har bara försökt att göra mitt bästa i allt jag håller på med, både i privat- och i yrkeslivet. Jag brukar säga det till mina barn: ”Försök att göra det ni ska göra på bästa möjliga sätt. Sedan följer resten av sig självt.”

När Mahmut Baran för två år sedan fick en indikation på att han borde söka en av de tre utlysta tjänsterna som justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen berättade han det för sin dotter Zerin, som vid det laget var vuxen och jurist i Luxemburg.

– ”Pappa, du kan inte tacka nej till det”, sade hon.

Högsta förvaltningsdomstolen är högsta instans bland de allmänna förvaltningsdomstolarna. De flesta målen rör skatter, socialförsäkringar och ekonomiskt bistånd. Domstolen befattar sig endast med fall som är av betydelse för rättskipningen. Av 8 000 överklaganden släpps bara 2 procent upp och prövas. Flera justitieråd går tillsammans igenom problemets olika aspekter och diskuterar sig fram till lösningar som ska vara vägledande.

Mahmut Baran hade aldrig arbetat som domare men han ansågs vara en av Sveriges ledande skatteexperter och Högsta förvaltningsdomstolen hade flera pensionsavgångar på just det området. Fjorton kvalificerade jurister sökte jobbet som blev hans. Han tog det trots att månadslönen på drygt 100 000 kronor innebar att han fick gå ned ordentligt i ersättning.

– Som advokat kan man tjäna mycket pengar men här är man med och bestämmer om den framtida rättstillämpningen och skapar vägledande avgöranden. Det är en annan sak.

Vad vill du göra med den makten?

– Min utgångspunkt är att det ska bli rätt och enligt lagen. Därför funderar jag inte över makt.

Påverkar din bakgrund dig i ditt yrke?

– Den påverkar varken min bedömning eller mitt omdöme. Men förmodligen har jag fått förmågan att se saker i ett större perspektiv. Min fantasiförmåga är kanske större. Man brukar säga att jag är kreativ.

Hur påverkar din bakgrund dig i övrigt?

– Trots att jag har ett av de högsta ämbetena i Sverige är det som att jag hänger i luften, som att jag inte har rötter någonstans.

Foton: Magnus Hallgren och Jonas Lindkvist

Foto: Jonas Lindkvist

Fakta. Mahmut Baran

Ålder: 56 år.

Yrke: Justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten). Högsta förvaltningsdomstolens domare har titeln justitieråd. För närvarande är de 16 stycken. Titeln justitieråd används även för domarna i Högsta domstolen.

Familj: Hustrun Halime, dottern Zerin, som är jurist i Luxemburg och sönerna Behrem, som jobbar med informationsteknik, och Ronas, som går på gymnasiet. Hunden Charlie, en bichon havanais.

Bor: Bostadsrätt på Södermalm.

Fem tunga mål

Mål 4266–14: Fråga om en sammanställning av uppgifter i olika databaser som kräver en arbetsinsats på 4–6 timmar utgör en allmän handling.

Mål 642–14 och 571–14: Tillämpningen av undantagsregeln rörande ostrukturerade personuppgifter i personuppgiftslagen.

Mål 2316–2317–14: Beskattning av pokerspel som anordnas utanför EES.

Mål 3215–15: Angående vargjakten. Överklagandeförbudet i jaktförordningen står i strid med unionsrätten.

Mål 6578–14 och 6159–6160–14: Tolkning av bestämmelserna om onormalt låga anbud vid offentlig upphandling.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.