Bilden av Malmö som en enda stor brottsplats gör staden till en brännpunkt för invandrarfientlig retorik. Men Malmö är inte isolerat från resten av Sverige, och skotten angår oss alla.
Senast jag var hemma i Malmö, i början av januari, var det färre människor och fler polisbilar än det brukar på gatorna runt Möllevången. Både jag och mitt sällskap reagerade på detta, när vi gick hem från den asiatiska restaurangen till hennes lägenhet vid Folkets park.
På en bar samma kväll mötte vi några bekanta som sett poliser gå in i min väns port. Egentligen en ganska vardaglig händelse, men den skärrade stämningen var ett tecken på förändring – folk omkring mig var på helspänn. Ett par dagar senare demonstrerade tusentals Malmöbor på centrala Gustav Adolfs torg mot illegala vapen och organiserad brottslighet, medan polishelikoptrarnas rotorblad svischade i vinden.
När jag frågar runt ser jag ett självklart mönster. Ju kortare avstånd en person har från sitt hem till brottsplatserna (för många ligger de bara runt knuten) desto mer oro, mer engagemang. Oro, inte över att bli skjuten, men över att bli vittne till något, eller att någon anhörig ska komma i vägen. 20 minuter västerut har oron minskat markant. När det rör sig om personer i Malmös västra delar, kanske en timmes promenad från skottlossningarna, blir min fråga nästan abstrakt. I det välmående Malmö skjuts ingen på gatan, det vet alla. Trygghetssegregeringen är total.
Ingen jag frågar vill lämna staden på grund av otrygghetskänslor. Det som genomsyrar samtalen är en vilja att stå enade. Men, kanske allra mest ändå, en känsla av trötthet. En trötthet över att Malmö målas upp som ett Sveriges Chicago, staden där det smäller – ett begrepp som hänger med åtminstone sedan den omskrivne så kallade laserskytten härjade hösten 2010. En trötthet över bilden av Sveriges Berlin, Malmö som den moderna staden dit unga kreativa vill flytta. Och över diskrepansen mellan dessa två bilder – en stad är ju mer än en enhetlig bild.
Journalisten Per Svensson, aktuell med boken ”Malmö – världens svenskaste stad”, skrev nyligen i Sydsvenskan hur händelser i Stockholm eller Göteborg alltid sätts in i andra sammanhang, till exempel kroglivet, eller specifika kriminella miljöer – något som handlar om samhället i stort. Men att Malmö, där någon typ av invandrarbakgrund snarare är regel än undantag, görs synonymt med sina brott gör att Malmö också blir projektionsyta för invandrarfientlig retorik från bland annat Sverigedemokrater – vilket syns inte minst på sajten Avpixlat.
Så här på 50 mils avstånd kan jag också få känslan av att Malmö, min stad, betraktas som en isolerad ö. Medan Malmö i själva verket är en stad i Sverige, visserligen på gränsen till Danmark, men som påverkas av det som händer i Sverige. Som i sin tur är ett litet relativt välbärgat land i Europa, i världen. Och att skotten angår även oss som inte bor fem minuter från brottsplatsen. julia.svensson@dn.se