Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Malmös judiska liv tynar bort

”We are one”, står det på Eurovision Song Contest-bussarna som nu kör runt i Malmö. Den gamla industristaden har blivit en internationell smältdegel, full av framtidstro. Samtidigt lämnar judiska familjer staden. Antisemitism har blivit en tydlig del av Malmös varumärke. Trakasserier är vanliga, och få judar ser en framtid i staden. DN följde knattespelarna i den gamla men snart insomnade fotbollsklubben SK Hakoah – vars ledare beslutat sig för att gå till botten med flaggan i topp.
 

Fotbollsplanernas linjer är nykritade. Oset från hamburgergrillarna kittlar i näsan. Speakern är entusiastisk:

– One of the finest cities in Sweden: Malmöööö!

Femton Malmö- och Lundabarn mellan sex och tolv år tågar ut på gräset på Gladsaxe Idrætspark i Köpenhamn.

Barnen bär på en stor, vit pappskylt: ”MALMØ” står det. Och så en Davidsstjärna bredvid.

Hela vintern har de tränat. Nu går de äntligen här i den danska vårsolen i sina blå matchtröjor med ”Sportjohan” på magen och SK Hakoahs klubbmärke på bröstet.

– Vi kommer att förlora med 10–0, har Malmöföräldrarna varnat i bilarna på väg över Öresundsbron.

– Lagen från Stockholm och Göteborg kan välja och vraka – vi får typ ta alla judiska barn som finns, killar och tjejer.

– Dessutom måste vi låna två spelare från Köpenhamn för att få ihop laget.

Men det spelar ingen roll nu, när applåderna från hundratals åskådare från Finland, Norge, Danmark och Sverige sköljer över barnen som ett varmt sommarregn.

Malmöspelarnas ansikten spricker upp i stolta leenden.

Där går elvaårige Jakob Lecerof, som gjorde ett tröstmål i matchen mot Göteborg alldeles nyss, riktigt snyggt var det också.

Där är sjuårige Mendel Kesselman, rabbinens son, med fransar från bönesjalen hängande utmed shortsen och kippa under kepsen.

Och där går elvaårige Shimon Faingersh, som blev så exalterad över målet mot Göteborg att han gav lagkompisen Jakob en smällkyss på kinden.

De är från Malmö och de är med i Pierre Gildesgame Tournament – Nordens största judiska idrottsevenemang.

När turneringen hölls i Helsingfors förra året lyckades inte Malmös judiska klubb SK Hakoah skrapa ihop något lag. Det kändes fel, minns lagledaren David Lecerof.

Malmös judiska liv krymper snabbt. Församlingen hade 2 000 medlemmar på 70-talet. För tio år sedan var de 1 000. I dag är bara drygt 500 kvar.

Många lämnar staden, flyttar till Stockholm eller utomlands.

David Lecerof tittar på sin son som stolt tågar förbi med sina lagkompisar.

Han säger:

– Vi judar går ju emot att försvinna i Malmö. Men vi ska i alla fall gå till botten med flaggan i topp.

Invandrarstaden Malmö. Hoppets hamn. Malmö har under många år blivit en ny, tryggare bostadsort för tiotusentals flyende människor från olika delar av världen.

30 procent av stadens 307 000 invånare är födda i utlandet. De senaste åren är det främst syrier, somalier och afghaner som kommit hit.

Den allra första flyktinggruppen som fann en fristad i Malmö var judar.

År 1860 avskaffades den svenska lag som förbjöd judar att bosätta sig utanför Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona.

Elva år senare, 1871, grundades judiska församlingen. Då hade tvåhundra judar flyttat till Malmö.

Misstron mot dem var utbredd. Folkets Tidning skrev om den ”svärm av judar”, ”krämare och schackrare”, som bosatt sig i Skåne ”till stort obehag för ordningens vänner”, enligt tidningen.

Men det skånska judehatet tog sig ändå inte lika aggressiva uttryck som i Polen, Ryssland och Ukraina. Där dödades tiotusentals judar i pogromer, blodiga upplopp som uppmuntrades av myndigheterna.

Många östjudar fann en fristad i Lund och Malmö. Församlingen växte.

År 1903 invigdes synagogan på Föreningsgatan, ritad i morisk stil av John Smedberg.

Synagogan i Malmö är en av få bevarade tempel från sin epok. De flesta liknande synagogor på kontinenten förstördes på 30- och 40-talen, under nazismen.

På 1930-talet var Malmö ett nazistfäste. Under paroller som ”Hejda judeinvasionen” marscherade nazister genom Malmös gator.

Men ett gäng sportintresserade Malmökillar ville inte smyga med sin judiska identitet.

På Café Triangeln i centrala Malmö – ”i ett litet ruggigt tvåvåningshus” som en av de unga männen senare skulle skriva – samlades de den 29 december 1932 för att bilda den judiska idrottsföreningen SK Hakoah.

Hakoah betyder ”kraften” på hebreiska. I föreningens årsberättelser kan man se svartvita bilder på herrlag, damlag och knattelag, och läsa om tuffa kvalmatcher mot lag som Arlöv och Heleneholm.

Ibland faller Förintelsens skugga över de glättiga sporttexterna. Som i matchreferatet från sommaren 1945, när SK Hakoah spelade mot ett lag av danska judar som överlevt Nazitysklands ockupation:

”Matchen var ej av någon högre kvalitet och något hårt spel förekom inte av naturlig anledning. Vi hade med oss nylonstrumpor och andra småsaker till våra danska vänner.”

Vid krigsslutet 1945 kom tusentals nya judar till Malmö: överlevare från nazistiska dödsläger. Många stannade kvar och bildade familj.

Församlingen växte. SK Hakoah också.

I slutet av 1960-talet piskade kommunistdiktaturen i Polen upp antisemitiska stämningar. Judar fick sparken från jobb och stängdes av från universitet. Butiker vandaliserades och märktes med Davidsstjärnor.

Tusentals flydde, och många bosatte sig i Lund och Malmö. SK Hakoahs volleyboll- och bridgesektion gynnades särskilt – flera av de nyanlända polackerna var drivna volleyboll- och bridgespelare.

I en festskrift till Hakoahs 50-årsfirande 1982 gläds skribenten åt ”det stora antalet uppväxande judiska ungdomar” i Malmö och spår ”ytterligare många års idrottsverksamhet”.

Skribenten fick fel.

Förutom knattelagen är några äldre bridgespelare i dag det enda som återstår av SK Hakoah.

Herrlaget i fotboll gick i graven efter förra årets seriespel i division sex.

Under de sista åren spelade inga judar i klubbens A-lag. Däremot hade SK Hakoah flera muslimska spelare.

Det spelade ingen roll för vissa antisemiter bland motståndarfansen. Ropen om ”jävla judar” haglade ibland över de icke-judiska spelarna.

– Gå på honom, Ariella!

– Backa hem, Michael!

– Heja Malmö! Heja Malmö!

SK Hakoahs elvaåringar håller på att få storstryk mot Göteborg, men entusiasmen hos Malmöföräldrarna vid sidlinjen på Gladsaxe Idrætspark är obruten.

En av fotbollsföräldrarna som åkt över Öresundsbron heter Shneur Kesselman. Han är rabbin i Malmö, leder gudstjänster och förrättar begravningar.

– Det är viktigt att det judiska livet hålls vid liv. Den här klubben är en del i det, säger rabbinen som själv fått rejäl träningsvärk i musklerna efter att ha tränat med knattarna på Limhamnsfältet.

I sitt långa svarta skägg, sina svarta byxor och sin vita skjorta sticker 33-årige Shneur Kesselman ut från de andra, mer fritidsklädda föräldrarna.

Rabbinens traditionellt chassidiska sätt att klä sig har gjort honom till en tydlig måltavla för judehatet i Malmö. Sedan han flyttade till Malmö från Detroit för åtta år sedan har Shneur Kesselman trakasserats så gott som varje månad.

Han får äppelskrutt och tomburkar kastade mot sig. Människor spottar åt hans håll. Han har vant sig vid glåpord som ”support Hitler!”.

Polisens hatbrottssamordnare har sakligt sammanfattat varför rabbinen är så väldigt utsatt:

– Det syns så tydligt att han är jude.

Mellan två fotbollsmatcher berättar rabbinen om de senaste otrevligheterna. Nyligen, en lördag i slutet av april, promenerade han från sin lägenhet till synagogan.

– Först, nära mitt hem, var det en man som vevade ner rutan och skrek ”jävla jude”. Jag fortsatte gå.

Några minuter senare, vid torget Triangeln mitt i Malmö, var det dags igen. Fyra unga män i en bil bromsade in. En av dem gick ut på trottoaren och tog några hotfulla steg mot Shneur Kesselman.

– Han ville slåss eller skrämmas. Jag gick snabbt därifrån.

Rabbinen brukar anteckna registreringsnumret på bilarna, för att kunna polisanmäla. Men den här dagen var det sabbat – vilodag. Då är det inte tillåtet att skriva, enligt rabbinens tro.

– Jag memorerade bilnumren i huvudet och skrev upp dem nästa dag.

Rättsväsendet har aldrig lyckats få någon gärningsman fälld, trots att Shneur Kesselman rapporterat dussintals antisemitiska angrepp. Malmöpolisen tar ändå problemen på större allvar i dag än för ett par år sedan, tycker han.

– Då kallade polisen inte ens ägarna av bilarna till förhör.

När en svensk hör ordet antisemitism dyker ofta bilder av nazistiska skinnskallar upp i huvudet.

Om man är äldre och politiskt intresserad går kanske tankarna till fascistledaren Per Engdahl. Han ville särskilja judar från andra svenskar, stoppa ”blandäktenskap” och förbjuda judar att ha ledande poster i samhället.

Engdahl beundrades av Ikea-grundaren Ingvar Kamprad, vilket Elisabeth Åsbrink skriver om i sin prisbelönta bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”.

Rester av den svenska köksbordsantisemitismen lever fortfarande kvar på sina håll. Det fick en grupp judiska barn mellan sju och tolv år erfara när de var på läger i Höll­viken söder om Malmö en helg i ­oktober 2010.

Kursgården omringades av ett stort gäng lokala tonåringar som kastade ägg, slog på soptunnor och trampade ner staketet. Ungdomarna ropade ”Heil Hitler”, ”Judejävlar förstör Höllviken” och ”Ni ska gasas!”.

De judiska barnen blev rädda. Sexton skolelever identifierades senare som deltagare i attacken.

Det gamla, äktsvenska judehatet existerar.

Men om man vill förstå den nutida antisemitismen i Malmö så leder bilden av den nazistiske skinnskallen fel.

I Malmö är det ofta unga män med familjebakgrund i Mellanöstern som står för trakasserierna mot judar. Förra året intervjuade jag Henryk Grynfeld, en lärare som flera gånger mött hat från sina ele-ver på Örtagårdsskolan i Malmö.

En gång samlades elever utanför hans klassrum och skanderade: ”Jävla jude, jävla jude!”

Henryk Grynfeld sammanfattade läget:

– I Polen var jag ”jävla jude”. När jag kom till Sverige blev jag ”jävla polack”. Nu är det tillbaka till ”jävla jude” igen. 

Liksom judeföraktet en gång var mainstream i svenska tidningar, med rasistiska skämtteckningar, är antisemitism vanligt i många arab-länders medier.

Den muslimske världskände tv-predikanten Yusuf al-Qaradawi, vars ord väger tungt för många troende Malmöbor, har kallat Förintelsen för ett ”gudomligt straff”.

– Med Guds vilja kommer nästa bestraffning att utföras av de troende, sade Yusuf al-Qaradawi 2009 i tv-kanalen Al-Jazira.

Henryk Grynfeld berättade att flera av hans elever och deras föräldrar ser mycket på arabisk tv.

– De ser program som ibland har samma juderetorik som tyska nazister hade. Syrisk tv visade tunnor med spikar i. I tunnorna lade judar de barn vars blod skulle blandas i påskbrödet, meddelade tv-kanalen sina tittare.

Judehatet i Malmö är ofta sammanvävt med ilska mot Israels politik mot palestinierna.

Rabbinen märkte det förra året, när någon hade ristat in PALESTINA i lacken på hans bil.

62-åriga Barbro Posner, uppväxt i Malmö, berättar om när hon mötte två unga män under en promenad i stadsdelen Möllevången.

Den ene tittade på Barbro Posners halssmycke i form av en Davidsstjärna och sa:

– Jävla jude.

Vad menar du? frågade Barbro Posner.

– Jag hatar judar. Ni dödar barn, sade den unge mannen.

Barbro Posner tänkte att han nog var palestinier, och hörde sig själv säga:

– Jamen det gör ju ni också.

2009, under Israels bombningar av Gaza, blev blandningen av Israelkritik och antisemitism extra tydlig. Ett märkligt kedje-sms skickades runt: 

”Personalen på McDonalds har kommit fram till att allt säljande på lördag ska gå till Israel, försök att inte äta hos de förbannade judarna. Även Coca-Cola, Fanta, Sprite är judiska. Undvik dessa också.”

På Stortorget attackerades en manifestation med israeliska flaggor med flaskor, ägg och raketer. Under rop som ”jävla judar!” drevs deltagarna på flykten.

30-åriga Malmöläraren Sofia var en av dem som flydde från Stortorget.

– Flera av dem som skrek hatiska saker var mina gamla elever. Killar som jag en gång lärt knyta skorna, säger Sofia när DN träffar henne på en uteservering i Slottsstaden i centrala Malmö.

Sofia jobbar nu på en skola i en landsortskommun – ett aktivt val. Antisemitismen hon en gång mötte på en Malmöskola blev för mycket.

Av eleverna fick hon höra att judar blandar palestinska barns blod i Coca-Cola. En dag stod en nioårig elev som fastfrusen utanför hennes klassrum. Det var en kille som Sofia verkligen tyckte om.

– Varför kommer du inte in? frågade hon.

– Jag får inte för mamma och pappa, svarade pojken.

– Varför inte?

Nioåringen tvekade. Till slut sa han:

– Du är jude.

Sofia heter egentligen något annat, men känner sig för utsatt för att ha sitt namn i tidningen.

– Jag älskar Malmö, saknar allt här så fort jag är bortrest. Ändå flyttar jag om jag får barn. Jag vill inte att de ska växa upp här.

38-åriga trebarnsmamman Petra Kahn har just lämnat sina barn på den judiska Hillelskolan på Östermalm i Stockholm. 

– Åh, jag måste köpa snus! utbrister hon på bred Malmödialekt.

Hon svär över sina jobbiga högklackade skor, går in i en tobaksbutik på Nybrogatan, ber om två dosor, lägger in en prilla direkt och passar samtidigt på att byta till ett par gympadojor som hon råkar ha med i väskan.

Som Malmöbo är det lätt att bli lite fnissig vid ett möte med Petra Kahn. Hon må ha flyttat från Malmö redan 1994, men har fortfarande en tuff, distinkt Malmödoftande stil.

Men känslorna inför uppväxtstaden är kluvna. Det är ingen slump att nästan alla Petras jämnåriga judiska Malmövänner flyttat till Stockholm, säger hon.

– Alla ungdomar från Malmöfamiljer säger samma sak: det finns ingen framtid där.

Så här långt kommen i reportaget har nog många läsare sin slutsats klar: antisemitismen driver judar från Malmö. De som flyttar gör det av rädsla för trakasserier. Det är en alltför enkel bild.

Dels finns många Malmöjudar som inte trakasseras alls. De som utsätts är ofta personer som tydligt visar sin judiska identitet.

Dels började Malmöförsamlingen krympa redan för flera decennier sedan, långt innan dagens aggressiva antisemitism började visa sig.

Unga judar som flyttar från Malmö gör det av olika skäl: för att de får jobb, för att de blir kära, eller – som i Petra Kahns fall - för att de längtar efter en stad med ett rikare judiskt liv.

– Det finns tyvärr väldigt lite levande judiskt liv i Malmö. Det finns ingen judisk skola och antalet judar är få.

Petra Kahn är generalsekreterare för Judiska ungdomsförbundet i Sverige och har sitt kontor i judiska församlingens hus vid Berzelii park.

Precis som i Malmö är Stockholmsförsamlingens hus närmast befäst, med vakter, fotoförbud, legitimationskrav och säkerhetssluss.

Att ledsagas in här är en påminnelse om att hotbilden mot judar är stor även i Stockholm.

– Malmö har blivit symbolen för antisemitism – men problemet finns i hela Sverige, säger Petra Kahn.

När hon var lärarvikarie i en skola i Vårby, söder om Stockholm, sa andra lärare åt henne att dölja sin judiska identitet. Många elever på skolan ogillar judar, förklarade kollegerna.

När Petra Kahn hörde en elev säga att alla judar borde skjutas kunde hon inte hålla tyst. Hon berättade: jag är judinna. Ryktet spred sig fort, minns Petra Kahn.

– Flera elever kom fram och frågade: Är du jude? Det var obehagligt. En sorts aggressiv nyfikenhet.

Men långt värre än elevernas fientlighet var lärarkollegernas uppmaningar att hålla tyst med att hon var judinna, tycker Petra Kahn.

– Det kändes som om det svenska samhället godkände det här beteendet.

Judiska församlingen i Stockholm har 4 400 medlemmar. Många är inte troende. Precis som i Malmö fungerar församlingen även som ett kulturellt center, för dem som värnar sin judiska identitet.

– Varsågod, säger Stockholmsförsamlingens vakt på tydlig skånska när han lämnar tillbaka id-kortet.

Vakten flyttade från Malmöstadsdelen Oxie till Stockholm för fyra år sedan.

När tävlingsmatcherna är över spelar Malmöföräldrarna en lekfull match tillsammans med barnen på Gladsaxe Idrætspark.

Den konservative rabbinen gör en rätt ful satsning med lågskornas fotsulor före i kamp om bollen med Thomas Lunderquist, en av församlingens mer liberala medlemmar.

– Det var tur för det judiska livet i Malmö att jag inte gick in hårt i den närkampen, skämtar Lunderquist efteråt.

Bredvid står 32-åriga Emilia och tittar på sin sjuårige son Jacob. Emilia är uppväxt i Malmö men flyttar med sin man och son till Köpenhamn i sommar. Inte för att de har fått jobb i Danmark – Emilia kommer att pendla över Öresund till sitt arbete i Lund.

– Min sons barndom ska vara trygg – då är Köpenhamn bättre än Malmö.

I Köpenhamn finns också en judisk skola, poängterar Emilia. Det saknar Malmö.

– Det är lättare att leva som jude här.

En Köpenhamnsrabbin, Yitzi Loewenthal, kommer fram och hälsar. Liksom sin Malmökollega Shneur Kesselman bär han skägg och traditionell chassidisk klädsel.

Yitzi Loewenthal har besökt Malmö flera gånger. Vid två tillfällen har han trakasserats.

– Folk ropade fula saker. Sådant händer ytterst sällan i Köpenhamn.

Rabbinen påminner om att Malmö har en särskild plats i danska judars hjärta. Under den tyska ocku- pationen skickades många Köpenhamnsjudar i fiskebåtar över Sundet hösten 1943, för att undkomma nazisternas förintelseläger.

I Danmark minns äldre judar fortfarande hur de välkomnades med öppna armar. Hur starka Malmöpoliser hjälpte till att dra in båtarna.

– Därför smärtar situationen i Malmö extra mycket nu, säger Yitzi Loewenthal.

58-årige Malmöbon Kaj Gellberg dyker upp vid sidlinjen med ett leende på läpparna och en läsk i handen. Hans egna barn är för gamla för att spela i knattelagen, men Kaj och hans fru har kört över bron till Danmark för att heja på SK Hakoah.

Kaj Gellberg är en positiv person som gärna tonar ner faran med att vara jude i Malmö.

– Har man inga judiska symboler på sig, så har man inga problem.

Kaj Gellbergs förfäder var med om att grunda församlingen på 1800-­talet. Det är tragiskt att det judiska livet nu tynar bort, tycker han.

Men kanske, funderar Kaj Gell-berg, så finns det hopp för Malmö. Han påpekar att situationen för judar i Ungern är svår. Politiker från extrempartiet Jobbik har krävt registrering av judar och antisemitiska manifestationer anordnas.

– Kanske kan vi få flyende ungers-ka judar att flytta hit.

Jag tittar lite försiktigt på Kaj Gell-berg. Menar han allvar? Han gör ingen min av att skämta.

Och det finns en hemsk logik i resonemanget. Historiskt är det ju faktiskt judeförföljelser i andra länder – Ryssland, Polen, Tyskland – som gjort att judar flytt till Malmö.

Kaj Gellberg säger det igen:

– Ungern, ja. Det är nog enda chansen till en nystart för församlingen i Malmö.