Måns mobbades svårt i sex år. Skolorna famlade med olika mobbningsmetoder och föräldrarna hölls utanför. Konsekvenserna blev de värsta tänkbara – 13-åriga Måns Jenninger tog sitt liv.
Claes Jenninger beskriver sin son Måns som en levnadsglad, musikalisk och verbal kille som hatade våld, tävlande och att slåss.
– Att spela fotboll och vara cool betydde inget för honom. Hans redskap var orden. Han var smart och vetgirig men oerhört sårbar.
Men han tilläts inte vara den individ han var – både lärare och elever retade sig på honom.
– I fjärde klass kom Måns hem och berättade hur hans jämnåriga plågoande hade berättat om 18 olika sätt som han skulle avrätta Måns på, säger Claes.
Claes konfronterade skolan, men fick ingen respons. De bagatelliserade mobbningen till enstaka händelser och konflikter. Måns försökte uthärda och berättade sällan hemma vad han utsattes för. Men fysiska skador som bett, sönder-slagna glasögon och avslitet hår gick inte att dölja. Föräldrarna kämpade för att få skolan att agera. Men Claes kamp innebar ofta att Måns fick betala med mer mobbning.
– Ingen mobbning kan komma till stånd utan det tysta medgivandet av vuxna. Och han fick hela tiden höra att det var hans fel av skolans personal. Han pratade för mycket, var för glad, säger Claes.
Måns utsattes för medling som slutade med att han återigen förnedrades av sina plågoandar. Allvarliga händelser protokollfördes på Måns skolor men de kom inte till föräldrars kännedom eftersom mobbningsmetoden Farstamodellen innebar att föräldrarna hölls utanför. På kvällen den 25 april 2005, i sjunde klass, orkade Måns inte längre.
Rösten bär inte när Claes Jenninger berättar att han hittade Måns död i familjens villa i Lerum.
– Hur överlever man att ens barn tar livet av sig? Jag vet faktiskt inte. Det finns nog inget enkelt svar på den frågan.
Läs Insidans artikel om Måns och hans pappa.