Några gånger har en äldre kvinna ringt mig och klagat över DN:s rättelser. Inte över att saker inte blivit rättade utan att det över huvud taget behövdes rättelser. Om man inte gjorde fel så skulle det inte behövas rättelser.
Har hon själv aldrig gjort fel någon gång? Min fråga gjorde henne litet upprörd. Nej, hon hade fått lära sig i skolan att man ska vara noggrann och aldrig göra fel. Det var nu inte ett riktigt svar på frågan. Vilken människa är felfri? Min erfarenhet är att de som säger sig aldrig göra fel sällan har helt rätt. Problemet med dem är att de har svårt att erkänna när de gör fel eftersom det är så förbjudet.
Även jag har gjort fel, ibland av obetänksamhet. Som när jag skrev procent i stället för procentenhet. Om en sak minskar från fyra procent till tre procent så har den minskat med en procentenhet. Minskningen i procent är däremot 25 procent, en fjärdedel.
Ibland har jag trott att jag skrivit något annat än jag skrivit. Så är det ibland för medarbetare på DN. De är oftast mycket ambitiösa och bemödar sig om att kontrollera sina fakta. Ändå kan ett fel slinka igenom. Senast skedde det på första sidan den 18 mars. "Exiltalibaner över hela världen genomförde på måndagen manifestationer till stöd för demonstranter i Tibet", stod det. De läsare som fick förstaupplagan, där detta stod, blev litet undrande. Världen har tydligen blivit en bättre plats att leva på, ekumeniken firar nya triumfer. Det var förstås ett skrivfel, ett olycksfall i arbetet. Redan till nästa upplaga rättades felet och de flesta läsarna fick alltså se den riktiga formuleringen: "Exiltibetaner över hela världen genomförde "
Jag håller inte helt med den kvinna som inte vill se rättelser i tidningen. Varje dag görs en ny tidning som motsvarar en pocketroman till innehållsmängden. Vilken romanförfattare har inte upptäckt fel vid korrekturläsningen? Det gör DN:s korrekturläsare också. Men allt kommer inte under deras lupp och ibland är felen av ett slag som inte upptäcks vid en språkgranskning. Ett namn kan vara är rätt stavat i artikeln men felstavat i bildtexten. Bildtexten görs av en redigerare under stor brådska. Likväl finns facit så nära till hands att ett sådant fel inte borde uppstå. Och när det uppstår borde en rättelse införas. Hur ska annars läsarna, som inte är insatta i hur en tidning görs, kunna veta vilket namn som är det rätta?
När ett namn är felstavat i själva artikeln är det värre. Varje reporter ska gå igenom sin text med hjälp av det elektroniska korrekturet. Då får de alltså en fråga när det gäller namn, vilket är en uppmaning att kontrollera stavningen. Sådana fel kan alltså också tillskrivas slarv eller dålig faktakontroll. Vid minst två tillfällen har DN påstått att Nederländernas huvudstad är Haag. Men huvudstaden heter, nu som tidigare, Amsterdam.
Felaktiga diagram rättas för sällan. I onsdags fanns ett diagram över antalet skadade och döda i påsktrafiken som gjorde läsare konfunderade. Stapeln över antalet skadade 2003, det var 239 personer, var högst. Mycket högre än stapeln för 2007, då 316 skadades. Sådant får läsarna att undra om det är stapeln eller siffran som är fel.
Visserligen är det eftersträvansvärt att en tidning inte innehåller några fel. Men säg den tidning som är felfri. Därför är det viktigt att felen blir rättade. Flera tidningar har därför en daglig rättelsespalt, vilket ger rättelserna en högre dignitet. Läsarundersökningar visar att rättelser som finns på en fast plats i tidningen varje dag blir mycket lästa.
Men även rättelser kan bli konstiga. Den 28 november stod under DN rättar: "DN uppgav i lördagens tidning att Maryam Rajavi, ledare för Irans nationella motståndsråd och frontfigur i Folkets mujahedin, sitter i husarrest i Paris. Uppgiften baserade sig på gammal information och var dessvärre felaktig, vilket vi beklagar." Vad var det som beklagades?