Sverige

Maria Gunther: Lätt att luras i vetenskapens namn

När påhittade psykologiska metoder utan belägg lovar att göra oss smarta eller till bättre beslutsfattare är det dags att dra öronen åt sig.

84 procent av svenskarna har ganska stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor, enligt den senaste rapporten från organisationen Vetenskap & Allmänhet.

Det är mestadels glädjande. Att många människor har stort förtroende för forskning är bra. Den vetenskapliga metoden är den säkraste vägen vi har till kunskap om världen.

Men för stort förtroende för enskilda forskare kan också vara ett problem. En forskare kan ha en egen agenda, bara gilla att synas, uttala sig utanför sitt expertområde eller helt enkelt ha fel – forskartiteln i sig är ingen garanti.

Varje vecka får jag mängder av e-post om att den etablerade forskningen inte stämmer - det kan handla om klimatförändringar, evolutionsteorin, cancerbehandlingar, adhd eller mikrovågsugnar. Brevskrivarna hänvisar alltid till någon enskild forskares resultat eller uttalanden - som att just den forskaren är ett bevis på att alla andra forskare har fel.

Men allt som presenteras som vetenskap är inte sant. Och att använda ett vetenskapligt språk kan vara ett enkelt sätt att lura andra.

Vetenskapsradion i P1 i Sveriges radio sänder denna vecka en granskning av metoden Kommunikologi, som används av fackförbund, kommuner och även i skolor. Vad metoden egentligen går ut på är inte helt lätt att få grepp om. Metodens skapare, norrmännen Truls Fleiner och Jorunn Sjøbakken, skriver på sin hemsida att kommunikologi är ”studiet av struktur och dynamik i kommunikation och förändring när all upplevelse och allt beteende är tydligt och klart definierat – beskrivet och förstått – som kommunikation. Läran om det gemensamma i förändring och utveckling. Bokstavligen översatt betyder kommunikologi läran om den gemensamma.”

Svenska kommunikologers hemsidor är lika obegripliga. De svänger sig med luddiga formuleringar som låter vetenskapliga. Fler än jag har konstaterat att även om kommunikologerna säger sig vara experter på kommunikation så är de väldigt dåliga på att kommunicera tydligt. Vetenskapsradion använder termen psykobabbel, efter engelskans psychobabbel, som enligt Wikipedia definieras som "en form av tal eller skrift som använder psykologisk jargong, värdeord och esoteriskt språk för att skapa ett intryck av sanning eller rimlighet".

I radioprogrammen får vi höra att chefer får krypa runt på golvet för att bli bättre beslutsfattare och skolbarn som får göra speciella rörelser för att bli bättre på matematik. Truls Fleiner hävdar att rörelserna gör barnen smartare.

Men det finns över huvud taget inga studier som kan visa om metoden har någon som helst effekt. Hjärnforskare Vetenskapsradion pratat med avfärdar allt som humbug och rent nonsens.

Truls Fleiner och Jorunn Sjøbakken hävdar i programmet att det beror på att metoden är ett paradigmskifte. Men även om det skulle stämma går det utmärkt att använda traditionella vetenskapliga metoder för att undersöka om en viss rörelse faktiskt kan påverka vår förmåga att förstå matematik, till exempel.

Det är lätt att skratta åt kommunikologin. Men skrattet fastnar i halsen vid tanken på att lärare faktiskt tror på metoden och använder den i sin undervisning. Skolan borde vara skyddad från pseudovetenskap.