Maria köpte en ny njure i Iran

Ett litet rum på en transplantationsklinik i mellersta Sverige. Hon sitter på en kontorsstol med ryggen mot det stora fönstret. Bakom henne en grå, höstregnig stad. Kvinnan är i femtiofemårsåldern, ett guldspänne gömmer sig i det rödbruna håret. Blicken är varm. I hennes kropp finns en njure som tillhört en hälften så gammal man. Vi kan kalla henne Maria. Bredvid henne sitter maken. Det är första gången en svensk patient berättar om att hon betalat för en njurtransplantation utomlands.

Maria börjar berätta sin historia. Hon blev sjuk redan för 15 år sedan. Det var njursten.

- De försökte krossa stenen men de lyckades inte. Så de gjorde hål och tog ut den. Smärtan blev mindre men för sju år sedan upptäckte de cystor på njuren. De sade att de inte kunde göra något åt detta, säger hon.

Njurarna fungerade sämre och sämre. Vintern 2001 fungerade bara tio procent.

- Då kom vi överens med läkaren om att gå i dialys varannan dag i fyra timmar, säger Maria.

Hon var orolig inför dialysen och frågade läkaren om hur länge det kunde ta innan hon skulle få en ny njure. Svaret blev mellan två och tio år.

- Det var jättejobbigt, säger Mara. Hon håller händerna i knät. Blicken är oftast riktad nedåt, ibland när hon vill säga något viktigt lyfter hon huvudet och ser mig rakt i ögonen.

Hennes make berättar om beslutet.

- Vi kunde inte tänka oss att vänta så länge. Det blev aldrig dialys, det var för invecklat. Så vi bestämde oss för att skaffa en ny njure. Jag ville donera min njure men jag har diabetes. Vår son ville också men det gick inte heller, säger Marias make.

Familjen tog kontakt med en förmedlingsförening i Iran. En normal förmedling kostar runt 2.000 dollar, en liten del av det går till säljaren. För pengarna får man en lista på tio personer med samma blodgrupp och vävnadstyp och som är beredda att sälja sin njure. Sedan är det upp till köparen att välja en person som verkar ung och frisk. Men det är också köparens ansvar att ta alla prover. Dessutom vill alltid säljaren ha ytterligare pengar. Ju friskare njure, desto högre pris. Marias familj bestämde sig för en 22-årig student. Hans hustru var gravid, han hade stora skulder och indrivaren hotade med fängelse.

Våren 2001 reste Maria och hennes make till Teheran. Kliniken finns på ett stort privat sjukhus och det ligger centralt i huvudstaden. Maria fick ett eget rum på sjukhuset. Själva transplantationen utfördes i samma operationssal där studenten opererades.

I salen fanns en två läkare och några sjuksköterskor. Själva operationen tog fem timmar.

- Jag var väldigt rädd natten innan. Jag fick lugnande medel och det var samma sak den morgonen jag skulle opereras. Då fick jag lugnande igen. Sedan fick jag narkos. Jag märkte ingenting av operationen men när jag vaknade hade jag stora svullnader och vattensamlingar och det gjorde ont. De satte njuren här framme, säger Maria och visar med högerhanden till ett område på högra sidan av magen.

Men något gick snett. Maria blev smittad av ett virus som kallas CMV och som kan var farligt. Normalt brukar läkare i dag använda sig av antivirus vid transplantationer, men detta skedde inte i Teheran. Maria isolerades på sjukhuset i 50 dagar, hon tappade vikt och mådde mycket dåligt. Till slut flögs hon hem till Sverige där en ambulans väntade på flygplatsen. Hon togs till sjukhuset där läkarna lyckades rädda hennes liv.

Hon säger att detta är det värsta hon gjort. Sedan var hon tvungen att ta alla mediciner mot avstötningar.

- Jag tålde inte dem. Jag spydde de första 20 dagarna. Det var en svår period, säger hon.

Ångrar du detta?

- Nej, jag ångrar inget, säger hon stillsamt.

Transplantationen blev både smärtsam och dyr. Maria vill inte säga hur mycket allt kostade. Men familjen fick betala förmedlingsorganisationen, för alla testprover, för två operationer, två sjukhusvistelser, för intensivvård, eftervård och för resorna.

Dessutom köpte de nya möbler till studenten, de betalade hans hustrus förlossning och hon fick bo hos dem under hennes makes sjukhusvistelse. Allt för att hans familj skulle känna sig nöjd.

- Innan funderare jag mycket över att någon skulle donera sin njure till mig. Men alternativet var inte bra. Han som gjorde det är i dag återställd och väldigt glad. Nu har vi accepterat att jag fått en njure, säger Maria som varannan månad ringer till studenten.

Han är bara hälften så gammal som du?

- Ibland tänker jag på det. Det har påverkat mig naturligtvis. Jag tycker synd om honom. Det är tappert av en sådan ung människa att rädda någon annans liv. Men om alla donerar sina organ efter döden skulle detta problem inte finnas, säger Maria. I dag avråder hon och hennes familj starkt att göra det hon gjort.

Med hjälp av de fyra transplantationskliniker som finns i Sverige har DN kartlagt de svenska patienter som köpt njurar utomlands. Totalt har minst 12 patienter köpt sin njure. En är mannen vars svenska transplanterade njure inte fungerade, då åkte han och köpte en i Iran. Det finns patienter som köpt njurar i Irak och det finns exemplet med affärsmannen. Överläkaren vid Sofiahemmet, Ingela Fehrman-Ekholm, berättar om fallet med den svenske mannen som behövde en ny njure i början av 90-talet. Hans syster ville donera, men mannen vägrade. I stället åkte han till Indien och köpte en njure. Men hoppet om ett nytt liv gick snett. Den nya njuren var smittad med infektionssjukdomen hiv. Mannen levde i cirka två år innan han fick aids och dog.

Men det kan även finnas patienter som betalat för en njure i Sverige. Enligt Ingela Fehrman-Ekholm har det vid minst ett tillfälle funnits en situation där relationen mellan donatorn och den njursjuke inte varit helt kartlagt.

Det handlar om en person med arabiskt ursprung som hävdade att donatorn var hans bror. Men blodprov visade att så var inte fallet. Då hävdade han att donatorn var en kusin, någon som senare ändrades till kusins kusin.

- Där kan man inte utesluta att pengar förekommit, säger Ingela Fehrman-Ekholm.

I Sverige är det tillåtet även för mycket nära vänner att donera njurar, men relationen utreds noggrannt av läkare och psykologer. Men det kan vara svårt att bevisa, anser den israeliske njurläkaren Michael Friedländer.

- Om någon kommer till Sverige och kallar sig Hussein från Saudiarabien och säger att de kommer från samma familj, tror jag inte ni har ett system för att kontrollera om det är sant eller inte, säger han.

Detta avvisas av samtliga njurläkare DN talat med. Kontrollerna är mycket noggranna, anser de.

Däremot är det svårt att genomföra en operation utomlands och sedan komma tillbaka till Sverige utan att bli upptäckt på grund av de omfattande efterkontroller och de dyra mediciner man måste ta efteråt. Däremot kan inte svensk sjukvårdspersonal vägra eftervård till en patient som betalat för en njure och gjort njurtransplantation i ett land där detta är olagligt. I Sverige finns ingen lag som säger att det är brottsligt att köpa sig en transplantation i ett annat land.

Flera av de svenska patienterna har rest till Iran. Där finns ett halvofficiellt system där patientföreningar organiserar njurmarknaden. Även i Irak före kriget var njurhandeln omfattande. DN:s granskning visar att den globala njurhandeln totalt omsätter miljardbelopp varje år. Det normala priset för en transplantation vid en bra klinik ligger på mellan en halv och en miljon kronor.

Bara i södra Indien uppmärksammans runt 500 fall av transplantationer årligen. Kina, Egypten, Turkiet och Moldavien är andra länder med omfattande njurhandel. I Israel köper ett hundratal patienter njurar årligen. Amerikanska patienter är ofta sedda gäster i bland annat Manilla. Sydafrika är ett annat känt land för billiga operationer. Även i Baltikum har utländska patienter transplanterats med njurar från organhandeln.

Enligt Organs Watch ordförande Nancy Scheper-Hughes ökar handeln varje år, bland annat på grund av internet, de allt längre operationsväntetiderna och på grund av att prispressen på njurar.

Maria är i dag i princip återställd från sin njursjukdom. Hon kan börja leva ett normalt liv igen.

- Just nu mår jag mycket bra. Njuren fungerar och jag motionerar en timmer per dag och jag äter normalt igen, säger hon och ser lycklig ut.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut