Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Marocko vägrar diskutera gatubarnen med Sverige

De marockanska gatupojkarna har blivit en bricka i ett politiskt spel på hög nivå. ­Regeringen kräver att Marocko tar ansvar för sina medborgare, men landet vill först få garantier om att Sverige inte tänker erkänna Västsahara.

Inrikesminister Anders Ygeman och statssekreterare Ann Linde stod i måndags redo att ta emot Marockos chargé d’affair Amal Belcaid på regeringskansliet. Budskapet som skulle förmedlas var rakt och tydligt: Marocko måste ta hand om de pojkar och unga män som lämnat sitt land för att leva på gatan i Sverige, där många av dem ägnar sig åt drogmissbruk och kriminalitet.

DN kan nu berätta att mötet fick ställas in. Amal Belcaid och hans medarbetare valde att inte komma.

– De avbokade det planerade mötet under förmiddagen med motiveringen att en akut angelägenhet hade kommit i vägen, berättar Anders Ygemans pressekreterare Fredrik Persson.

Sedan dess har det varit tyst.

– De har inte återkopplat till våra förslag om nya mötestider, fortsätter Fredrik Persson.

Vilken denna ”akuta angelägenhet” var utvecklades inte av Marocko. Men samma dag rapporterade marockanska medier att Ikeas första varuhus i landet stoppats som ett svar på att indikationer kommit om att Sveriges regering väntas erkänna Västsahara, ett landområde som Marocko ockuperat sedan 1975.

Svenska utrikesdepartementet förnekade snabbt att något sådant erkännande skulle vara på gång och utrikesminister Margot Wallström träffade personligen Marockos utrikesminister i New York för att försäkra att allt var ett missförstånd.

Det är emellertid ett faktum att UD just nu gör en ”genomlysning av Västsahara-politiken”, som en tjänsteman uttrycker det, och i början av nästa år väntas ambassadör Fredrik Florén presentera ett färdigt underlag.

Margot Wallströms försäkran till trots, Marocko verkar av allt att döma inte heller ha övergett sina farhågor. En stor delegation av marockanska politiker är i helgen på väg till Sverige för möten med företrädare för riksdagen och utrikes­departementet.

Några möten med inrikesminister Anders Ygeman är där­emot inte planerade och tills vidare hänger frågan om gatubarnen i luften. Men Ygeman hälsar att han är beredd att öka trycket på Marocko från sitt håll.

– Våra länder har ett gemensamt problem som borde gå att lösa i Sverige, men om det inte går så är Ygeman beredd att skicka sin statssekreterare till Marocko, säger Fredrik Persson.

DN har flera gånger varit i kontakt med Marockos ambassad, men hittills har ingen gett något svar på huru­vida man är berett att ta hand om gatupojkarna eller inte. En tjänsteman hävdar dock att ärendet kommer att behandlas när personalen inte är lika arbetsbelastad som nu:

– Vi har inte avvisat Sveriges kontakter, frågan är bara uppskjuten eftersom vi jobbar för fullt med att förbereda delegationens besök.

Algeriet, som också är ett land varifrån fattiga unga män rest till Sverige, har däremot inlett diskussioner med Sverige. I tisdags träffade Anders Ygeman och Ann Linde algeriska företrädare och mötet uppges ha varit konstruktivt.

Nizar, 20: Jag stal mat för att överleva

De marockanska gatupojkarna kommer inte att återvända till hemlandet ens under press. Det hävdar 20-årige Nizar som levt i Sverige i tre år.

– Försöker de skicka oss tillbaka springer vi bara iväg till något annat land, säger han.

Nizar, som egentligen heter något annat, är en av drygt 1.100 pojkar och unga män från Marocko som sökt asyl i Sverige sedan 2012. Som sjuttonåring lämnade han staden Essaouira, där han gick i skolan.

– Jag och min storasyster hade förlorat våra föräldrar i en trafik­olycka och jag bodde hemma hos henne och hennes man. Men efter ett tag sa mannen att han inte kunde fortsätta försörja mig, berättar Nizar på den svenska som han lärt sig på SFI-lektionerna.

Drömmen om Sverige föddes efter att Nizar sett filmen ”Casanegra” i regi av Nour-Eddine Lakhmari.

– Den handlar om två marockanska killar som sticker till Europa. En av dem har fått ett kort ifrån Malmö, där hans farbror bor. Det var jag då jag fick den här bilden av Sverige som världens bästa land, säger Nizar och fingrar på ett paket röda Winstoncigaretter.

På resan från Essaouira till Göteborg, som systern finansierat, förstod han att han inte var ensam.

– Fråga vilken marockansk kille som helst, alla har sett filmen. Det var därför så många plötsligt ville till Sverige.

Nizar har tagit kontakt med DN efter våra artiklar om de marockanska gatupojkarna och nu sitter vi på ett altandäck i Småland. Solen lyser, i dalen nedanför betar kor och inramningen är allmänt rofylld. Men Nizar känner mest trötthet.

– Min dröm var bara en dröm. Det riktiga livet blev inte paradiset utan … vad säger de … en gråzon.

Det finns inga bossar. Marockanska killar jobbar inte åt någon ­annan, de jobbar åt sig själva

Ändå är han angelägen om att berätta.

– Det finns mycket som inte kommit fram om hur vi har det och varför marockaner gör brott. Jag vill ge er sanningen.

Altandäcket tillhör en kvinna som vi kan kalla Britt-Marie. Sedan en vecka tillbaka är Nizar inne­boende hos henne och hennes man.

– Barnen är utflugna och vi har mycket plats. Man kan inte hjälpa alla men jag såg att Nizar mådde dåligt där han satt helt isolerad på ett asylboende, berättar hon.

Sjuttonåringens förhoppning om ett liv med jobb, pengar och frihet grusades snabbt. Efter att Nizar anmält sig hos Migrationsverket placerades han på ett boende för minderåriga i Jönköping och månaderna gick. Nizar kunde inte förstå varför handläggningen skulle dröja så länge, men under tiden fick han vänner från olika länder och chans att läsa svenska för invandrare.

Som asylskäl hade Nizar angett att han var ateist. Men när hans ärende, efter mer än ett år, var färdigbehandlat insåg han att det vägde lätt.

– Det var då jag förstod att man måste komma från krig för att få stanna, säger han och rullar en ­cigarett mot bordsskivan.

Skulle han ta sig hem till storasystern igen? Nej, den tanken kom aldrig för Nizar. I stället bestämde han sig för att klara sig själv. Han åkte till Göteborg och började hänga på gator och i gallerier tillsammans med en stor grupp andra marockanska killar. I fickan hade han det Ica-kort på vilket Migrationsverket satte in 700 kronor i månaden.

– De pengarna räcker ju inte så jag försökte fixa ett svartjobb. Ett tag jobbade jag på bageri, men det funkade inte. Så då började jag stjäla som alla andra.

Nizar eldar på cigaretten utan att dra in.

– Vad jag stal? Mat. För att överleva.

Andra i gänget blandade sig i gatuvimlet, valde ut sina offer och stal plånböcker, klockor och mobiler. Nizar säger att han själv aldrig gick så långt. Hur som helst, en av de saker som han vill framföra är att det är fel att stölderna skulle vara organiserade av särskilda ledare.

– Det finns inga bossar. Marockanska killar jobbar inte åt någon ­annan, de jobbar åt sig själva.

Enligt Nizar är det också en myt att det förekommer prostitution.

– Jag har aldrig sett det, aldrig. Ingen som jag känner skulle sälja sin kropp i stället för att stjäla.

Han vänder sig även mot att de marockanska gatupojkarna beskrivits som våldsamma och farliga.

– Det är vanliga killar och max två procent är aggressiva och vill folk illa. Men det som händer är att man börjar ta droger. Har du hört talas om Rivotril? Det är en medicin från Algeriet. När man tar den fryser man inte, man är inte hungrig och man tänker inte på problem. Till slut bryr man sig inte om någonting. Vadå om en svensk blir av med sin mobil? Han har ju pengar, han kan köpa en ny.

Liksom många andra blandade Nizar tabletterna med alkohol, hasch och spice. Till slut var han så nerkörd att han sökte vård och så småningom kom han tillbaka till boendet i Jönköping. Det var då han träffade Britt-Marie.

– Många av mina vänner har hamnat i svenska fängelser. Så jag är glad att jag är här, säger han och ler lite grann mot Britt-Marie.

Framtiden är ändå i högsta grad oviss. Britt-Marie har ordnat en advokat som förbereder en tredje överklagan till Migrations­överdomstolen, men ingenting har förändrats i sak. Nizars enda plan är att utnyttja det faktum att Sverige i praktiken inte verkställer några avvisningar, så länge marockanska myndigheter säger att det inte är bevisat att gatubarnen är medborgare i landet. Det är det han menar med att leva i gråzonen.

– Ingen av oss vill tillbaka till Marocko. Där är bra för turister men inte för oss som kommer därifrån. Man kan inte plugga, jobba ... ingenting. Då är det ändå bättre att leva så här, säger Nizar.

Men om Marocko trots allt skulle välja att samarbeta med Sverige som inrikesminister Anders Ygeman vill?

– Då springer vi. Det finns många andra länder i Europa.

Bakgrund.

”Marocko måste ta ansvar för sina egna medborgare.” Det sa inrikesminister Anders Ygeman till DN den 19 september. Bakgrunden var DN:s artiklar om den ökande brottsligheten bland de flera hundra pojkar och unga män som sedan några år lever på gatan i framför allt Stockholm och Göteborg.

Enbart i Stockholm anmäldes drygt 1.800 brott 2012–2014 där de misstänkta tillhörde den aktuella gruppen, som domineras av marockaner och algerier.

Fakta. Västsahara

Västsahara, tidigare Spanska Sahara, ockuperas av Marocko sedan 1975.

1976 överlämnade Spanien Västsahara dels till Mauretanien, dels till Marocko. Då hade området varit införlivat med Spanien sedan 1958.

Självständighetsrörelsen Polisario grundades några år före överlämnandet och hade redan med libyskt och algeriskt stöd startat ett gerillakrig, både mot den spanska kolonial­makten och mot den ­marockanska regimen.

1979 avsade sig Mauretanien alla anspråk på området, som dock övertogs av Marocko. Marocko valde att koncentrera sina militära och andra resurser till den lilla del av landet där de viktigaste städerna och naturtillgångarna ligger, ett område som befästs med murar av sand och taggtråd och som i dag med en 220 mil lång mur delar landet i två delar.

Sedan 1991, då ett avtal om vapenvila ingicks mellan Polisario och Marockos militärmakt, har inga strider förekommit. Men trots FN-ledda förhandlingar och trots FN:s fördömande av Marockos ockupation fortsätter konflikten.

Polisario vill ha en folkomröstning om självständighet, som utlovades vid en vapenvila, medan Marocko föreslagit ett delvis självstyrande Västsahara. Konflikten har hårt drabbat ursprungsbefolkningen sahrawarierna, och omkring 160 000 människor beräknas bo i flyktingläger i Algeriet.

FN har sedan 1991 en fredsbevarande styrka på plats, United Nations mission for a referendum in Western Sahara (Minurso).

Fakta. Filmen som lockade gatubarnen till Sverige

• Filmen ”Casanegra” (2008) handlar om de marockanska gatupojkarna Adil och Karim i Casablanca.

Medan Karim förälskar sig i en överklasskvinna försöker Adil skaffa pengar till en resa till Sverige, där han hört att man kan köpa arbets- och uppehållstillstånd.

I sin jakt på lycka driver vännerna längre och längre in i kriminalitet.

Fördjupning. Gatubarn i Stockholm