"Måste brytas innan det blir en vana"

Publicerad 2008-02-22 09:38

Läsarreaktioner

Fakta: Psykologens råd till anhöriga

För att kunna bryta med självskadebeteende behöver ungdomar först och främst få syn på mönstret bakom handlingen, bearbeta eventuella trauman, börja möta sina egna behov och hitta alternativa strategier.

En nära anhörig som vågar fråga och bry sig kan vara en god resurs i tidigt skede för att ungdomar inte ska utveckla ett allvarligt och kroniskt självskadebeteende med andra allvarliga psykiska störningar som följd.

Om skärandet blivit en vana behövs terapi som verkligen hjälper den unga till psykiska förändringar, förändringar av känsloliv och tankesätt.

För alla i omgivningen är det viktigt att:

- Prata öppet
- Skapa och håll kvar en relation med personen
- Visa förståelse. Uppträda lugnt, inte gå iväg
- Undvika hot och belöning
- Analysera utlösande faktorer, som konflikt eller avvisanden, kränkningar.
- Identifiera känslor som "jag hatar mig, jag är misslyckad" eller känslor som ilska, nedstämdhet, spänning.
- Analysera också beteenden som hör ihop, som att söka ensamhet, leta efter redskap att skära sig med, samt faktorer som kan öka impulsen. Sådana faktorer kan vara att dricka alkohol eller att vara isolerad.

Att se självskadandet som ett missbruk kan hjälpa eftersom detta säger att brytandet kommer att vara svårt och ta tid. För att bryta ett missbruk behöver man sluta med det, avlägsna sig från det och tillåta sig själv att uppleva de starka, smärtsamma och överväldigande känslorna.

Det är svårt att tro att känslorna kommer att gå över. Föreställningen om att det enda sättet att få dem att försvinna är genom att skada sig själv, behöver utmanas försiktigt.

Genom att fördröja skadetillfället med exempelvis en timme ger detta ett steg närmare kontroll. En del unga har svårt att ta hand om sina basala behov så som att äta, sova och ta hand om fysiska behov. En orsak till detta kan vara att man som liten inte har fått dessa behov tillgodosedda.

Ett steg i läkandeprocessen är att lära sig att lyssna till sig själv och ta hand om dessa behov.

Källa: Agnes Hultén, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri och verksam på Centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa på Karolinska sjukhuset.

Bild

Relaterade artiklar

"Jag har aldrig velat dö"

"Epidemi" av skolflickor som skär sig

De experter som DN.se talar med konstaterar samma sak: fler skär sig i dag än för ett par år sedan. Det skvallrar de kliniska erfarenheterna om, men också den statistiskt mer osäkra "magkänslan".

- För mig är det fullkomligt uppenbart att det har ökat kraftigt, säger Olle Sundh, psykolog och psykoterapeut som studerat självskadebeteende sedan tidigt 1980-tal.

Från att tidigare ha varit framför allt ett kliniskt problem, med personer i psykiatrin eller på behandlingshem som skär sig, har företeelsen gått till att bli betydligt mer spridd. Att flickor som skär sig ofta är högpresterande är väldokumenterat. Men nu handlar det inte längre lika ofta om udda, ensamma tjejer.

- Jag hör ofta om "vanliga" skolelever, ofta MVG-tjejer. Men det finns jättemånga undergrupper. Nu har tjejer börjat dela rakblad. På festen, på flicktoaletten. Ofta i samband med berusning, med risken att det spårar ur och att de skär sig alldeles för djupt, säger Olle Sundh.

Såväl han som andra psykologer som DN.se talat med säger att ungefär tre av fyra som skär sig är flickor. Elizabeth Malmquist, psykolog på Värnamo sjukhus, säger att pojkar i stället hanterar eller undviker obehagliga känslor genom att slåss, hota och dricka alkohol.

Varför skär sig så många flickor?

- Om du har en intensiv obehagskänsla är detta ett sätt att fokusera om. Man släpper lite kontakten med "det andra". Det hemska och sorgliga är att det alltid har känts lite värre innan de skurit sig än efteråt, säger Elizabeth Malmquist till DN.se.

Hon berättar att de som skär sig ofta är känslosamma, empatiska personer. De är inte psykiskt sjuka, men behöver lära sig att reglera negativa känslor. Antingen kan dessa personer vara extra känsliga i sig. Eller så förklarar jobbiga erfarenheter deras agerande.

- Du kan ha ett nervsystem som reagerar på vissa situationer, på vissa minnen.

När skärandet väl löpt amok räcker det enligt Malmquist med ytterst små utlösande faktorer. Skammen har då redan vuxit den som skär sig över huvudet. För skammen i detta är stark, säger psykologerna.

- En sekundär skam, ofta. Man skäms för den man är, "åh, jag ska alltid ställa till det", beskriver Malmquist det.

Agnes Hultén, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri, delar med sig av de få siffror som finns. Amerikansk forskning på 15- och 16-åringar visar att över 20 procent skadat sig själva någon gång, men utan att vilja ta livet av sig.

Av dem har runt sju av tio skurit sig. Fallstudier i Europa ger den lite lägre siffran 13-15 procent. På frågan om man skadat sig avsiktligt under det senaste året svarade drygt tio procent av de europeiska flickorna ja. Siffran för pojkar var 2-5 procent.

- Den europeiska studien visade också att det bara var 10-14 procent av de som skurit sig som sökt sjukvård efteråt. Men för Sverige saknas bra siffror, säger Agnes Hultén.

Hon säger att det i dag är tydligare att unga rispar och skär sig.
- Men ökar beteendet, eller måste deppiga, ångestladdade ungdomar signalera mer för att vuxna ska märka det? Skärandet, hur "litet" det än är, måste brytas innan det blir en vana.

Och det är här, säger Hultén, som skolhälsovård och andra vuxna i de ungas närhet måste ha tillräcklig kunskap.

Erika Svantesson