I slutet av april kom larmet om svininfluensan, en risk som tidvis lade de centrala gatorna i 20-miljonersstaden Mexico City öde. Svenska myndigheter höjde beredskapen och håller nu på att köpa vaccin till alla svenskar. Siffrorna över sjuka och dödade skrivs upp för varje dag, på fredagen hade 11.168 blivit sjuka 86 dött, enligt FN:s världshälsoorganisation. Men utvecklingen är inte alls så dramatisk som vissa befarade när larmet ljöd. I Mexico City blåste borgmästaren i förrgår faran över. Sammanlagt 75 personer hade då dött av influensan i landet. Det är färre än dem som dör i ”vanlig” influensa i Sverige en normalsäsong.
DN har intervjuat fem riskforskare om hur svenskar som individer och i samhället ser på risker och vilka som är mest överskattade respektive underskattade. Är glaset i kycklingen och svininfluensan exempel på överskattade risker?
– En pandemi passar utmärkt de kriterier som medieredaktioner utgår från i valet av nyheter: Det råder stor osäkerhet, det är akut, många människor kan falla offer, det finns i dagsläget inget botemedel och det anknyter till historiska händelser som spanska sjukan. Influensan får stora rubriker runt om i världen, människor blir uppmärksammade på risken och detta förstärks ytterligare genom att myndighetsutövare och politiker uttalar oro och agerar, som när de isolerade hotellgäster i Hongkong. Det blir sedan som en rundgång mellan medier, allmänhet, politiker med flera där bilden av risken hela tiden förstärks, säger Anna Olofsson, som är docent vid Mittuniversitetet.
– I efterhand är det lätt att se att vissa risker överdrevs. Men det är inte fel att vara försiktig när man inte har full information, säger Lennart Sjöberg, professor emeritus i psykologi vid Handelshögskolan.
– Det är lätt att bli efterklok, instämmer Sven Ove Hansson som är professor i filosofi på Kungliga Tekniska högskolan, KTH.
– Men man måste förstå att besluten fattades i den kunskapssituation man befann sig då. När det gällde kycklingen så visste man inte om det var någon som manipulerade maten medvetet. Det är inte konstigt att kommuner och landsting reagerade på människors oro och slutade servera kyckling. Det är lätt att servera annan mat.
Ann Enander, som forskar i risk- och krispsykologi på Försvarshögskolan, säger att kycklinglarmen fick myndigheterna att vilja visa att de tar ansvar, för säkerhets skull.
– Ett kraftfullt agerande om man har ansvar har blivit viktigare efter ”Estonia” och flodvågskatastrofen. Det är bättre att reagera lite för starkt än att inte göra något alls.
En ny undersökning från Mittuniversitetet visar att människor oroar sig mer för genmodifierad mat än för alkoholskador, terrorism och epidemier. Ingen svensk har dött eller blivit skadad av genmodifierade livsmedel. Ändå bedömer genomsnittssvensken den personliga risken med den maten som större än risken att dricka alkohol eller röka, trots att det senare dödar ungefär 9.000 personer om året i landet.
– Människor uppfattar genmodifierad mat som en relativt stor risk eftersom många har etiska aspekter på att människor modifierar naturen. Alkohol och tobak däremot upplever de flesta att de har kontroll över och att de därför inte riskerar så mycket, säger Anna Olofsson.
Hon leder en forskargrupp vid Mittuniversitetet som i vintras gjorde en nationell enkät med omkring 1.500 deltagare. Där fick de tillfrågade ranka olika risker, både för dem personligen och för samhället. Resultatet har ännu inte publicerats, men DN har fått ta del av huvudresultaten (se grafiken).
Det är skillnad mellan hur olika grupper värderar riskerna. Kvinnor är över lag mer oroliga än män och också mer noga med att använda till exempel cykelhjälm och reflexer. Den enda risken som oroar män mer än kvinnor är den att skadas av att dricka alkohol. Invandrade bedömer också risker som större än infödda.
– Det finns en ojämlikhet i samhället som återspeglar sig i hur man upplever risker. I USA är skillnaderna mellan män och kvinnor ännu större, för där är ojämlikheten också större, säger Anna Olofsson.
Riskforskarna har identifierat ett antal psykologiska mekanismer som gör att människor tenderar att underskatta vissa risker och överskatta andra. Ann Enander på Försvarshögskolan säger att det mänskliga psyket har en tendens att slå ifrån sig och tänka ”det händer inte mig”.
– Undersökningar visar entydigt att människor bedömer risker som större för andra än för sig själva, säger Ann Enander och förklarar det med att de flesta människor upplever att de har kontroll över sin situation och att de därför inte kan drabbas.
Människors värdering av risker har inte något starkt samband med sannolikheterna för att de ska inträffa.
– Det är experter som talar om sannolikheter medan människor i allmänhet ser till konsekvenserna. Riskerna med kärnkraften är ett klassiskt exempel på det, säger Lennart Sjöberg.
Sven Ove Hansson säger att det är okunnigt att tro att risker ska värderas enbart med sannolikhetskalkyler. De har betydligt fler dimensioner än så:
– Hur mycket man bör bekymra sig för något beror ju också på om man kan påverka risken. Även om vi underskattar risken för att jorden ska krocka med en annan himlakropp så är ju inte det en risk vi kan göra så mycket åt.
KTH-professorn säger att det dessutom finns moraliska aspekter på risker. Det är skillnad mellan att ta en risk för egen del och att utsätta andra för den. Och det finns värden och ideal om vi värnar.
– Strikt ekonomiskt vore det kanske lönsammare att satsa pengar på rökavvänjning än på att bekämpa brottslighet på gator och torg. Det skulle kanske rädda fler liv. Men det finns ett värde i rättssäkerhet som gör att det ändå är värt att patrullera gatorna, säger Sven Ove Hansson.
Vilka är då de mest överskattade riskerna?
– Risker som man inte själv har kontroll över och där konsekvenserna kan bli stora överskattas. Som kärnkraftsolyckor. Många oroar sig av samma skäl mer för flygolyckor än bilolyckor, trots att risken är mycket större med att köra till jobbet än att flyga, säger Susanna Öhman.
Hon är prefekt vid institutionen för samhällsvetenskap på Mittuniversitetet och ingår i forskargruppen som gjort den nya studien. Susanna Öhman anser att terrorhotet lett till helt oproportionerliga åtgärder, om man ser till sannolikheten att drabbas.
– Insatserna är gigantiska i pengar räknat. Politikerna och samhället vill genom detta tydligt visa att det är ett stort hot. Nu tänker människor på det varje gång de flyger, när alla tvingas röntga sina skor för att en person en gång hade en bomb i skon.
– Samtidigt går det att fylla en båt med explosivt material och köra rakt in i en hamn eller fylla en bil med samma sak och köra på en färja, säger Susanna Öhman.
Ann Enander på Försvarshögskolan tycker dock inte att man bara kan tala om sannolikheter när det gäller terrorhot. Hon påpekar att risken kan öka mycket snabbt, som i Danmark när Muhammedkarikatyrerna publicerats.
Professor emeritus Lennart Sjöberg anser att stress är en kraftigt överskattad risk.
– Den är i mycket en medieskapad oro. I ett historiskt perspektiv har vi aldrig haft det bättre. Vi arbetar mindre, bor större och bättre och åker utomlands på semester.
Vilka risker är då mest underskattade?
– Radon. De som arbetar med radonupplysning och sanering tycker sig ständigt arbeta i motvind. En del saker uppfattar vi som invanda, och radon hör uppenbarligen till dem. Skulle det finnas en apparat som avgav lika mycket strålning som radon gör i vissa hus skulle vi aldrig vilja ha den hemma, säger Sven Ove Hansson, professor på KTH.
Ann Enanders forskning visar att människor tenderar att underskatta vardagliga, odramatiska saker. Som olyckor i hemmet och trafikolyckor.
– Radon underskattas också, därför att många människor upplever det som naturligt. Det finns i vår berggrund och har alltid funnits. En och samma riskkälla, som strålning, kan bedömas väldigt olika beroende på hur den uppstår, säger hon.
Lennart Sjöberg gjorde på 90-talet en undersökning av hur mycket pengar samhället var berett att satsa på att förebygga risker och rädda liv. Det visade sig att när det gällde alkohol satsade myndigheterna relativt lite för att förhindra att en människa dör. På det området ansågs det vara värt några tusenlappar att rädda ett liv.
När det gällde trafiksäkerhet var samhället däremot beredd att lägga 10–15 miljoner kronor på att rädda ett liv. Mest av allt lade myndigheterna på brunnslock som ska hindra barn från att falla ned i brunnar och drunkna, där fick ett räddat liv kosta hundratals miljoner kronor.
– Jag tror inte denna värdering har ändrats sedan undersökningen gjordes. Det är fortfarande väldigt stora skillnader. Frågan är om det finns någon rationell analys bakom. Jag tror inte det, säger Lennart Sjöberg.