Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Sås och skum fick mig att fatta

KRÖNIKA. Jag åt nyligen stekt fågel med chokladsås.

Det finaste hotellet i Nuuk hade två restauranger: en hyfsat billig som sålde traditionell men vanlig mat (som hamburgare gjord på myskoxe) och var full av folk. Och så en ”gastronomisk bistro” där jag i onödan bokat bord månader i förväg. En stor tom sal med kritvita väggar och dukar som släpade i golvet. Fågeln i chokladsås kostade sexhundra kronor och var… inte god. Men det tar alltid tid innan man (jag) förmår formulera att något man betalat mycket pengar för var… sådär.

Man börjar med korta utsagor om att rätten är fascinerande eller speciell och tystnaden mellan dem blir allt längre tills man verkligen inte kan svälja mer och säger att den nog var lite övermäktig. Två veckor senare kan jag konstatera att det var äckligt: som om en unge hällt O’boy över söndagsmiddagen. Inför resor är det maten jag researchar mest. Jag har koll på vilka rätter och kakor som är typiska för platsen, och väger recensioner mot varandra för att hitta de bästa restaurangerna. Jag gör det även på platser som inte alls är kända för sin mat.

I en trist charterstad bokade jag förra året bord på det ”fina” stället som hade en kock som en gång i tiden jobbat på El Bulli. De serverade en mangosorbet med räkor och sardinskum och den rätten – tillsammans med chokladsåsen – har nu äntligen fått mig att fatta: man ska aldrig äta på ”experimentella” restauranger som inte är bäst i världen. Att servera glass och skaldjur funkar liksom bara om det verkligen funkar, och allt under den nivån är extremt misslyckat.

Att vara medelmåttig är att vara sämst. Och just därför finns det något rörande över dem. Chokladsåsen som ligger där framför en på tallriken – exklusivt duttad från ena sidan till den andra – är en ensam hybris, ett litet barn i för stora skor som står och ska debattera i Agenda. Och jag kan känna igen mig i de där storslagna visionerna om något helt nytt, som sedan långsamt krymper i ens inre. Men som man ändå inte förmår svika. Så man skriver och publicerar, eller kliver ut och serverar de enda gästerna i den vita tomma restaurangen.

3 x sommar

Läser: Marie Calloways ”Vad tjänade jag för syfte i ditt liv”, som gjort kaos med amerikansk litteratur genom att skriva om sina verkliga samt kända älskare.

Lyssnar på: ”Hemma hos Strage”, underbar intervjupodd som jag upptäckt alldeles för sent.

Äter: Den här semestern kommer jag kliva in på första bästa restaurang jag passerar när jag är hungrig.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.