Och hon tvekar inte om detta. Det är skånska hon är, urskånska. Också om hon tillika är utlandsadopterad, som det heter. För det är hon. Hon kom från Korea för snart trettio år sedan, ett sex månaders barn som hittats i en korg på trappen till ett barnhem i Söul.
- Lite som Moses, säger hon och skrattar.
Hon skrattar gärna. Men hon kan också vara skarp om det passar. På sistone har det passat. Lena har med viss kläm argumenterat för sin skånskhet exempelvis. Hon gjorde det i ett inlägg i Expressen, en artikel som hon skrev tillsammans med två andra unga kvinnor med koreansk bakgrund, författarinnan Astrid Trotzig och Muf-ordföranden Tove Lifvendahl.
De ville moderera en mycket entydig och entydigt mörk bild av Sveriges utlandsadopterades tillvaro, som förra månaden presenterades dels i en forskningsrapport från Socialstyrelsen, dels i en serie dokumentärprogram i radio och teve. Åtminstone Lena ville påpeka att hennes identitet är mera skånskans än den utlandsadopterades.
Den nya bilden av de uppvuxna adoptivbarnen avvek drastiskt från de gängse föreställningarna. Dessa har alltid talat om att de fyrtiotusen barn som sedan sextiotalet adopterats från fjärran länder i allt väsentligt hade anpassat sig väl i Sverige och levde hyfsat lyckliga. I stället visade nu nya rön att de utlandsadopterade i stället var överrepresenterade i statistik som handlar om människors missbruk, psykiska problem och självmord.
Men Lena tycker att forskarnas rön övertolkats och framför allt att producenterna bakom dokumentärprogrammen hamnat snett när de försökt utreda orsak och verkan:
- Det tas för givet att människor formats och påverkats av denna enda faktor, att de är utlandsadopterade. Men vi tre, som skrev ihop oss om en motbild, tycker att vi rimligen präglats mer av våra långa liv i Sverige än av några få månader i Korea för länge sen. Vi hade aldrig träffats förrän vi skrev den här artikeln. Vi lever olika liv och har olika värderingar och bakgrund, men likafullt är vi eniga när vi ifrågasätter att vi först och främst ska identifieras som utlandsadopterade och buntas ihop som sådana. Det blir förenklat.
Hon tror att vindkantringen i debatten om Sveriges utlandsadopterade kommer just nu för att diskussionen om adoptioner generellt blivit mer polariserad i samma takt som frågan om homoadoptioner aktualiserats.
- Och så har vi växt upp, förstås, säger hon. Vi har börjat ta för oss och tala och vittna. Och journalister som älskar att problematisera har tagit tillfället i akt...
Men hon ställer sig mycket kritisk till det som hon tycker ser ut som en kampanj i olika medier. En dissident har svårt att göra sig hörd när det först på DN Debatt publiceras en specialbeställd forskarrapport från Socialstyrelsen och sviten av dokumentärer i radio och teve visas omedelbart därefter.
- Dokumentärserien har jag uppfattat som väldigt vinklad, säger hon. Det är lätt att se den som en del i en kampanj, som en rätt väl regisserad ansträngning. För mig är det tydligt att de som skapat det här materialet har haft förutfattade meningar.
Hon varken kan eller vill peka ut någon, men hon tycker sig ana att det finns utlandsadopterade som helst såg att hela verksamheten med adoptioner av utländska barn lystes av. De agerar för att de själva hör till dem som haft dåliga erfarenheter av sin adoption och för den skull inte vill förstå att andra i gengäld fått det bra i Sverige.
Hon säger att det hade varit en sak att berätta om fyra olika människors öden rakt av, men att det blir något annat när man utifrån dessa berättelser generaliserar och får det att se ut som om majoriteten av alla utlandsadopterade är plågade och olyckliga människor.
- För det är inte sant. Den viktigaste sanningen är att för de allra flesta av oss har det faktiskt gått bra.
Hon räknar självklart in sig i kategorin det gått bra för. I sitt hjärta vet hon ingenting annat än att mamma Bodil och pappa Arne i Kristianstad är hennes föräldrar och att banden mellan dem och henne är så starka man kan begära.
På ett plan har hon förstås alltid vetat att hon kommer någon annanstans ifrån.
- Jag har självklart alltid varit medveten om att jag ser asiatisk ut. Och jag vet att mitt födelsedatum är påhittat liksom mitt koreanska namn. Men jag har inga som helst minnen från det halvår jag levde i Korea. Jag vet ingenting om min bakgrund där och har heller aldrig haft behov att veta.
Som hon ser det har just detta sökande efter bakgrund och rötter ofta inneburit djupa besvikelser för utlandsadopterade.
- När de i tjugo-trettioårsåldern åkt ner till sina ursprungsländer i förhoppningen att de där ska få svaret på en massa existentiella frågor så visar det sig att de hamnar i en återvändsgränd. När de träffar sin biologiska mamma och upptäcker att hon inte är vidare sympatisk, att hon är präglad av en helt annan kultur med helt andra värderingar än den de själva växt upp i, så blir det smärtsamt. Det är många som upptäcker när de kommer till de tänkta ursprungsländerna att de inte hör hemma där helt enkelt för att de mer än något annat är svenskar.
Astrid Trotzig, den ena av Lenas medförfattare i Expressen, har skrivit en bok om detta, om en ung utlandsadopterad kvinna som försöker hitta sina rötter i Korea. Hennes avstamp för projektet är att "blod är tjockare än vatten".
- Men hon upptäcker att kärlek är tjockare än blod, säger Lena. Det tror jag också utan att ha gjort någon Korearesa. De som nu argumenterar för att vi har fel förlitar sig tungt på biologistiska argument. Det tycker jag kan vara obehagligt. När det är som värst kan jag tycka att de landar nära rasbiologiska tankegångar...
Jag frågar henne om hon ändå inte varit nyfiken på Korea.
- Inte särskilt, säger hon. Det verkar vara ett rätt osympatiskt land på många sätt. Då skulle jag hellre vilja veta något om Kina eller Japan.
Fast mest nyfiken är hon på Sverige. Och arg emellanåt. Hon skriver krönikor om detta, bland annat i tidningen Metro och fackförbundspress. Hon bekymrar sig för det hon ser som ett hårdnande samhällsklimat och utslagningsmekanismer.
- Det fanns en massa bra i Folkhems-Sverige, säger hon. Och det fanns oerhört sympatiska idéer hos socialdemokraterna: att vi alla hade lika värde och samma rättigheter. Vi borde värna om det.
När hon ser sig om och iakttar samhällsförändringarna misströstar hon.
- Man avskaffar Posten och moderaterna i stan lägger ut socialtjänsten på entreprenad. Man privatiserar sådant som ett gott samhälle ska erbjuda sina medborgare, alla medborgare... Och isolationismen växer till i EU och högerextremism...
Kan hon göra något åt detta med sitt skrivande?
- Jag trodde väl mer på det för ett par år sedan, säger hon. Alla unga journalister vill väl förändra eller rädda världen. Men när man inser hur omfattande problemen är och hur stora och tungrodda strukturerna är som man vill ge sig på, ja då är det lätt att ge upp. Men den pessimistiska iakttagelsen förefaller växt ur hennes intellekt snarare än känslan. Missmod är knappast Lena Sundströms bestämmelse. Hon har alldeles säkert en massa argt och kritiskt oskrivet än. Om det ena och det andra.