Högskolor och universitet sänker de särskilda behörighetskraven av olika skäl. Men grundorsaken är densamma. För få studenter har ”rätt behörighet” från gymnasiet för att fylla upp högskolornas utbud av naturvetenskapliga och tekniska utbildningar.
Studerande väljer samhällsvetenskapliga utbildningar (41 procent) framför naturvetenskap (11 procent) och teknik (12 procent). Till naturvetenskapliga, data- och matematikutbildningarna är det cirka en sökande per plats medan tre söker till varje sjuksköterske-, jurist- eller civilekonomplats.
Lärosätenas strategier att möta verkligheten är exempelvis att:
• Satsa på populära utbildningar. Krympa de naturvetenskapliga utbildningarna.
• Sänka behörigheten för att locka elever från andra gymnasieprogram. Stödåtgärder eller preparandår med ”gräddfil” in på utbildningarna.
• Ta in studerande från andra länder för att få statliga anslag och upprätthålla kvaliteten i undervisning och forskning.
• Försöka väcka ungdomars intresse redan i grundskolan.
• Hålla kvar behörigheten och riskera färre sökande.
• Sänka kostnaderna genom mer nätbaserad distansundervisning och/eller samarbeta med andra lärosäten.
Men strategierna kan få långtgående konsekvenser. Genom nedläggningar förlorar man lärare och möjligheter till forskning och utveckling. Samtidigt kan det leda till utarmning om man håller fast vid höga behörighetskrav utan elevtillströmning och statliga anslag. Hur ska en arbetsgivare kunna bedöma skillnaden mellan en miljövetare från Lund och Linköping?
Till skillnad från ”svenska” studenter har nästan hälften av alla inresande på egen hand sökt sig till de svenska lärosätenas naturvetenskapliga eller tekniska utbildningar. Men vad innebär det för Sveriges arbetsmarknad att 95 procent av KTH:s nybörjarstuderande på ett mastersprogram är inresta studerande?
Sveriges nya högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) har en del att fundera över om han vill bibehålla kvaliteten inom naturvetenskaplig och teknisk utbildning och forskning i Sverige.