Minskningen av antalet biståndsländer är biståndsminister Gunilla Carlssons (M) mest uppmärksammade reform.
”Vi slopar biståndet till Kina och Vietnam”, var rubriken på biståndsministerns uppmärksammade DN Debatt-artikel i augusti 2007. ”Det är inte effektivt att sprida ut biståndspengarna på ett 70-tal länder”, skrev ministern och utlovade en minskning till 33 länder. Minskningen skulle ske på 3–4 års sikt.
Men förra året fick Kina nästan 43 miljoner kronor och Vietnam 100 miljoner kronor. Och enligt två forskare från Nordiska Afrikainstitutet, Göran Holmqvist och Mats Hårsmar, har den stora biståndsreformen inte lett till någon större fokusering av biståndet.
De har använt flera mått och kommit fram till samma slutsats. År 2005 fanns till exempel Sida i 41 länder, förra året i 40 och nu är det åter 41 stationeringsorter.
– Skälet till att det ansetts vara angeläget att fokusera biståndet på färre länder är effektivitet, det finns fasta kostnader för att upprätta relationer och en närvaro i ett nytt land. Det finns också en fördel för mottagarländerna att inte behöva samarbeta med väldigt många givare, säger Göran Holmqvist, som hunnit lämna forskningsinstitutet och nu är avdelningschef på Sida.
Han säger att det är lättare sagt än gjort att minska antalet biståndsländer.
– Biståndet behövs när man ska uttrycka sin solidaritet eller hjälpa till i olika kritiska skeden. Och därför är det inte så lätt att bara vända ryggen till.
Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka bekräftar att biståndet i dag inte är fokuserat till de 33 länder som Gunilla Carlsson talade om.
– Vi har i dag utbetalningar bilateralt till ungefär 40 länder och sedan är det några fler som vi håller på att fasa ut. Vi är fortfarande kvar i Sydafrika och Vietnam till exempel, men de är under utfasning. Det tar tid att klara, det är avtal som är långa och relationer som ska avslutas på ett bra sätt, säger hon.
Biståndsminister Gunilla Carlsson säger att de biståndsländer hon avsåg med sin ambition är de som den svenska regeringen har en strategi för, det hon kallar långsiktiga samarbetsländer. De är i dag 45 stycken, men enligt ministern skade nästa år gå ner till 33.
Dessutom går det svenska biståndspengar till många andra länder, till regionala samarbeten och enskilda organisationer, såsom demokratiaktivisterna i Egypten till exempel.
– Hela landfokuseringen signalerade att vi vill prioritera och åstadkomma resultat. Vi var tvungna att börja städa.Men arbetet stannar inte där, säger hon.
Ett viktigt honnörsord för Gunilla Carlsson har varit att biståndet ska visa resultat. Det har lett till många krav på redovisningar och många måldokument. I höstas riktade Statskontoret stark kritik mot styrningen av biståndet.
– Statskontoret har gjort granskningen på uppdrag av oss. De frågade: Uppnår regeringen sina syften? Är styrningen tillräckligt tydlig? Är målen möjliga att uppfylla? Och de säger i princip nej. Det är bra att ha det svart på vitt. Jag har aldrig stuckit under stol med att vi har problem, sammanfattar Gunilla Carlsson.
Nu vill hon se över och minska antalet sektorer som biståndet går till. I dag är det 197 stycken, med hälsa, demokrati och jämställdhet som några av de största. Hon vill också göra om biståndet till Tanzania, genom att lova regeringen vissa resultat i stället för pengar.
Efter sina första år som biståndsminister uttryckte Gunilla Carlsson stor frustration över att det är så svårt att förändra biståndet.
– Det var då jag slutade snacka och började regera. Då öppnade vi biståndet för insyn och beslöt oss för att våga säga ifrån, för att kunna genomdriva reformer i en miljö där ingen vill ha reformer.