Intervjun med Lisbet Palme i journalisten och filmaren Jonas Simas dokumentär ”Lisbet, som har premiär på lördagen, landar inte vid något tillfälle i traumat kring mordet på hennes man, statsminister Olof Palme. I stället är det yrkeskvinnan och samhällsomdanaren Lisbet Palme som träder fram.
Hon har funnits där hela tiden, som politikerhustru och politisk inspiratör, och efter Olof Palmes död i den mindre angenäma rollen som nyckelvittne efter skotten som föll i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm den 28 februari 1986.
Under alla år hade hon även en yrkeskarriär som barnpsykolog. Det är om den och det politiska engagemanget Sima talar med den snart 80-åriga Lisbet Palme, nu som förr en dämpad person. Under intervjun markerar hon – milt – mot varje försök av intervjuaren att beskriva hennes insatser som banbrytande eller storslagna.
En Sima-framstöt låter så här: De här reformerna bär ju Olof Palmes signatur. Men din betydelse är inte så känd, eller inte så erkänd, om man säger så.
– Ja, nu ska man kanske inte överdriva det. Men det var ju ett flöde, ett politiskt samtal hemma. Men han hade ju väldigt många andra frågor som han arbetade med samtidigt, säger Lisbet Palme.
Varpå Jonas Sima klipper över till en av sönerna som får hjälpa till med den socialdemokratiska historieskrivningen.
Lisbet Palme är och har alltid varit mindre road av den offentliga rollen. Umgänget med journalister tilltalade Olof Palme, medan hustrun höll sig undan, så gott det gick.
Dagens massmedieklimat med ”television, datorer och Facebook” ser hon som ”brutaliserat”.
– Det finns ju en, på något sätt, gränslöshet i sättet att föra ut personliga uppgifter, och så vidare. Det var inte lika bedrövligt då som det faktiskt är nu, tycker jag.
Och att någon hundraprocentig jämställdhet inte kunde råda mellan henne och maken konstaterar Lisbet Palme, utan minsta bitterhet i rösten, med följande ord:
– Mitt yrkesval blev ju också påverkat av Olofs arbete. Man kan inte ta alla sorters arbetsuppgifter, att fördjupa sig till exempel som terapeut, därför att det är ett åtagande som inte går att kombinera med den typen av samspel som det blir när man är gift med en statsminister.