DN är en tidning man ofta refererar till. Det är ett förtroende som måste vårdas. Läsare reagerar när DN missat att bevaka händelser. De reagerade också när en debattör blev uthängd på kultursidan efter en anklagelse som han visserligen fick bemöta men som sedan ändå upprepades.
Det ger också en dålig eftersmak när läsare tycker att tidningen ägnar utrymme åt egen promotion samtidigt som de allmänna nyheterna behöver plats. Eller när läsare efter en intervju misstänker att det är gratisreklam för en medlem av familjen Bonnier. Det skedde nu i söndags i DN:s söndagsbilaga då modechefen på Damernas Värld, Martina Bonnier intervjuades.
En del undrade också vem artikeln med sina råd om hur man blir en fashionista var riktad till. Några ifrågasatte att det skrevs om lyxkonsumtion när Världen svälter. Andra menade att den här typen av artiklar snarare hör hemma i dammodetidningar än i DN.
Fotografen Jacob Forsell skriver efter några kritiska rader om DN Söndag: "I söndags nåddes botten. I ett stort uppslaget reportage presenteras Damernas Världs modechef Martina Bonnier. Här får man veta att hon äger en väska för 65 000 kronor, att hon aldrig i livet skulle komma på tanken att köpa en kopia, att hennes sämsta köp är ett par ormskinnspumps för 7 000 kronor och så vidare. Texten är så aningslös och devot att man satte frukostkaffet i halsen. Inte ett enda drag av distans eller ironi, inte en enda kritisk eller vass fråga utan bara trams om svindyra kläder och höga klackar. Jag gissar att många DN-läsare blir förbannade över denna sortens slafsjournalistik, som ju dessutom sticker så starkt i ögonen. Några frågor inställer sig. Hur tänker redaktionen inför ett sånt här reportage? (Jovisst, hon kommer ut med en ny bok om att vara modelejon, men ändå ) Tycker man att det är en jättebra grej? Eller är det bara ett taffligt sätt att klia ägarfamiljen Bonnier på ryggen?"
Intressant nog skriver krönikören Marie Söderqvist i Expressen några dagar senare att detta var den elakaste artikel hon någonsin stött på om en Bonnier i den Bonnierägda Dagens Nyheter. Helt enkelt en sadistisk artikel, menade hon.
Den krönikan har i sin tur tolkats litet olika av folk på redaktionen. Någon menar att det var den elakaste ironiska kritik mot intervjun som han sett. Andra menade att den snarare var kritisk mot att DN visade upp en yrkeskvinnas lyxkonsumtion.
Nå, hur var det egentligen med intervjun i DN Söndag? Varför gjordes den? Vad ville man uppnå? Susanne Hobohm, chef för DN Söndag, förklarar:
- Här kommer en extremt modeintresserad person med stort inflytande och skriver en stor bok om mode. Det visar sig att hon dessutom samlar på haute couture och att hon är beredd att visa sina kläder för oss. Det är självklart att vi, som alla andra tidningar, vill intervjua henne. Många modeintresserade läsare uppskattade reporterns personliga sätt att skriva och förhålla sig.
- Hanna Hellquist är en lyhörd reporter, som också är modeintresserad men har en helt annan budget. Idén var att hon skulle ta med sig några av sina egna kläder för ett intressant möte, säger Susanne Hobohm.
Hon påpekar att mode intresserar väldigt många och anser inte att det är konstigare att DN skriver om en som samlar på sig naturkläder än att man skriver om konstsamlare eller extremt bilintresserade. När män har samlarintressen ifrågasätts inte deras konsumtion som när det handlar om kvinnors klädkonton.
Men vad ville ni ha fram i intervjun? Såväl Susanne Hobohm som Hanna Hellquist säger att avsikten inte var att "avslöja" den intervjuade. Martina Bonnier hade fått läsa texten före publicering och hade inga invändningar.
Men varför ingenting om vem Martina Bonnier är i familjen Bonnier? Det ansåg man var oviktigt eftersom intervjun hade gjorts oavsett vilket namn kvinnan hade. Det håller nog inte läsarna med om.
Hanna Hellquist är inte naiv och jag förstår att hon inte i texten ville beskärma sig över en rik persons dyra kläder. Men en fråga om hur hon hade råd hade varit på sin plats. Vissa läsare provocerades nu av vad de upplevde som ytligt poserande.