Styckmordet på 27-åriga Catrine är ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall. 20 år efter det att delar av hennes styckade kropp återfanns i Solna har det skrivits tre böcker, en lång rad artiklar och gjorts åtskilliga tv-program om fallet. Men ingen har kunnat dömas för vare sig mordet eller styckningen.
En rad personer har figurerat i utredningen, men bara två har kunnat åtalas för mordet, de läkare som i media kallats "obducenten" och "allmänläkaren". Det är framför allt deras eventuella skuld som har varit drivmedel i debatten. Debattörerna kan delas in i två läger: De som framhåller läkarnas oskuld och som kallar rättsprocessen mot läkarna justitiemord och de som anser att de läkarna är skyldiga till styckningen av Catrines kropp.
Debatten fick en feministik laddning efter det att Hanna Olsson kom ut med sin bok "Catrine och rättvisan" 1990, som analyserade rättsprocessen ur ett genus- och klassperspektiv. Den blev en bibel för många feminister och väckte ont blod hos motståndarna till hennes teorier.
1999 kom Per Lindebergs "Döden är en man" som tar läkarnas parti. Per Lindeberg menar i sin bok att männen utsatts för justitemord och att medias bevakning bidragit till detta.
Ett år senare gav journalisten Lars Borgnäs ut boken " Sanningen är en sällsynt gäst" som var kritisk till Per Lindebergs bok och lanserade teorin att styckmordet på Catrine begåtts av en seriemördare.
Catrine var prostituerad och missbrukare och hon mördades sannolikt någon gång i anslutning till pingsthelgen 1984. Delar av hennes styckade kropp återfanns då vid Karlbergs strand i Solna, inpackade i svarta plastpåsar. På platsen fanns också en mörkblå frottéhandduk som togs i beslag för undersökning. Vid tiden då brottet begicks fanns dock inte möjlighet att göra någon DNA-analys på de få hårstrån som kunde tillvaratas.
Handduken och hårstråna har sedan glömts bort och det var först när DN uppmärksammade de 20 år gamla bevisen förra året, som hårstråna slutligen återupptogs i utredningen och skickades till forskaren Marie Allen för DNA-analys, på de bägge läkarnas initiativ. Den blå handduken har oförklarligt försvunnit.
Efter en tids utredning riktades misstankarna mot den så kallade obducenten och senare också mot den så kallade allmänläkaren. De båda åtalades för mordet men friades. Men tingsrätten fastslog i sina domskäl att de båda hade styckat Catrine da Costas kropp. Det brottet var dock preskriberat, varför läkarna aldrig kunnat åtalas för det.
1991 tar kammarrätten ifrån läkarna deras legitimationer. Allmänläkaren och obducenten har sedan dess gjort flera försök att få tillbaka sina läkarlegitimationer, men misslyckats.
Det senaste försöket att få upprättelse gjordes förra sommaren då professor Anders Agell, som tagit på sig uppdraget att försvara läkarna av ideella skäl, lämnade in en resningsansökan till Regeringsrätten. Han underkänner där bevisningen mot läkarna och kräver att de ska få sina legitimationer tillbaka. Han menar också i ansökan att det framkommit nya bevis som inte tagits hänsyn till i rättegången.
"Obducenten" och "allmänläkaren" försökte i samband med det få Rättsmedicinalverket (RMV) att kvalitetsgranska rättsläkaren Jovan Rajs utlåtanden om "barnets berättelse" och "fotohandlarparet".
Barnets berättelse syftar på den berättelse som allmänläkarens dåvarande hustru sagt att hon hört deras gemensamma barn berätta. Dottern, som vid tiden då brottet begicks var ett och ett halvt år gammal, ska enligt hustrun sagt att hon sett sin pappa stycka en kvinna.
Fotohandlarparet var ett par som påstått att den man som kallas "allmänläkaren" lämnat in bilder för framkallning på en styckad kvinnokropp i deras fotobutik i Solna.
Resningsansökan avslogs dock av Regeringsrätten.