Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

Mörk historia fram i ljuset

02:22. Kranier som Karolinska institutets anatomer samlade på sig under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Reportage: Fredrik Funck

Karolinska institutet har en samling med nästan 800 mänskliga kranier. Skallar från fattiga, ”lösdrivare” och brottslingar som mättes i rasbiologiskt syfte vid förra sekelskiftet. Hundratals kranier är stulna från ursprungsbefolkningars gravplatser. Nu vänder sig länder till KI för att återfå sina mänskliga kvarlevor – hittills utan större framgång. DN:s Björn af Kleen och Fredrik Funck har fått unikt tillträde till en av den svenska historiens allra mörkaste gömmor.

Dörren till skallarna öppnas.

792 stycken.

Nedstoppade i vita papplådor i rader på enkla träbokhyllor. Tre mindre lådor i varje större.

När man plockar upp skallarna får man veta mer. På höger sida av varje kranium, vid tinningen: uppgifter om härkomst, kön, status. Inpräntat i benet med svart bläck, i prydlig, framåtlutande stil, som på ett gammalt vykort:

Negerslav Bahia

Finne lösdrivare

Svensk 69 år ”Trasfröken”

Och så vidare, på kranium efter kranium efter kranium.

Olof Ljungström, idé- och lärdomshistoriker vid Karolinska institutet, riktar ficklampan mot en skalle märkt ”Engelsman”. Informationen om skallarnas ursprung är ofta bristfällig: allt man vet är det som står skrivet på kraniets tinning.

Rummet i övrigt är alldagligt. Gulmelerad plastmatta. Grå nedfällda persienner.

Vi befinner oss på Karolinska institutet, det prestigefulla lärosätet i Solna utanför Stockholm. Institutets professorer utser Nobelpristagaren i medicin och KI får omkring 40 procent av de statliga medicinska forskningsanslagen i Sverige.

På hyllorna runt oss ligger den samling kranier som Karolinska institutets anatomer samlade på sig under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet.

Docent Olof Ljungström, idé- och lärdomshistoriker anställd vid Karolinska institutets enhet för medicin­historia och kulturarv, stannar på tröskeln, halvvägs in i rummet med alla skallar.

– I och med att vi släpper in er gör vi det här offentligt. Det kan vi försvara. Men det är inte oantastligt. Vissa kommer att säga att vi nu, just genom att släppa in er, reproducerar det ursprungliga övergreppet.

Han tystnar.

– Ingen härinne har valt att bli en del av samlingen. Ingen här har givit sitt medgivande till att hamna här.

I ett halvt sekel har samlingen legat deponerad på annat håll.

Nu är den återbördad till Karolinska institutet.

Uppgifterna i Karolinska institutets kartotek härstammar från 1800- och början av 1900-talet då skallarna samlades in.

Den är laddad. Den utgör råmaterialet i en forskningspraktik som Karolinska institutet övergivit och ogärna längre vill förknippas med: skallmätningar, av fattiga, kriminella, självmördare, urbefolkning. Eller med den tidens anatomiska terminologi: "kortskallar", "idioter", "cannibaler" …

För 100 år sedan, kring förra sekelskiftet, var skallarna ett statusmärke, en symbol för Karolinska institutets vetenskapliga anspråk och stora kontaktnät.

Bakom samlingen stod professorerna Anders och Gustaf Retzius, far och son.

Anders Retzius (1796–1860) blev internationellt berömd för sitt kranieindex, en mätmetod som skulle skilja lång- från kortskalle, folk från folk.

Sonen Gustaf (1842–1919) byggde vidare på faderns samling. Han lät också utföra omfattande mätningar utanför Karolinska institutet, bland annat av 45 000 värnpliktiga.

Sveriges inland, kunde han konstatera, hyste en unik koncentration av långskallar, en ovanligt ädel nordisk-germansk ras, en högvördig familj av blonda och blåögda.

Mot slutet av sin karriär blev Gustaf Retzius mer tillspetsat politisk och betonade i en föreläsning 1909 den nordiska rasens överlägsenhet.

Mindre förfinade raser på kontinenten utgjorde ett hot mot den nordisk-germanska rasens ställning, ansåg Retzius.

I den framväxande industrialismen skulle mer kortskalliga raser klara sig bättre, befarade han. Folk lämpade för fabrikernas enformiga arbetsuppgifter.

Därmed blev Gustaf Retzius en länk mellan den tidiga fasen av svensk rasforskning, som främst mätte och samlade uppgifter, och den mer politiskt tillämpade variant som på 1920-talet började spridas från Statens institut för rasbiologi i Uppsala.

Där var professor Herman Lundborg chef.

Han betraktade den nordiska rasen som ovanligt seg, företagsam, begåvad. Han propagerade mot rasblandning. Barn mellan svenskar och invandrare skulle utarma folkstammen: svenskarnas medicinska motståndskraft, deras moral och karaktär.

Hotbilden fick genomslag i 1920-talets svenska politik. Invandringen inskränktes 1927. I propositionen skrev lagstiftarna att Sveriges oblandade och överlägsna ras var tvungen att skyddas mot mindre rena folk.

Olof Ljungström bär svarta gummihandskar för att få ett bättre grepp.

Han plockar upp Martin Cholewit, ungrare drunknad i Stockholm 1875.

Martin Cholewit är ståtlig.

Skallen skiner benvit.

De flesta tänder sitter kvar.

En smal spricka skär genom skallen. Itusågad. Han hålls ihop med en hasp i pannan. Käken dinglar i en bit ståltråd.

– Man undrar vad han gjorde i Stockholm. Varför han drabbades av det olyckliga ödet att hamna här. Om det var ett olycksfall eller om döden var självförvållad. Eller om han är ett mordoffer. Av någon anledning har han förfallit till användbarhet för anatomin.

”Anatomi” är grekiska för att skära sönder. ”Dissektion” är latin för samma sak. En anatomisk dissektion skiljer sig från en obduktion: syftet är att frilägga och sönderdela organ för att förstå deras uppbyggnad.

Under andra hälften av 1700-talet får anatomerna rätt enligt lag att dissekera döda brottslingar, självmördare och fattighjon; människor som inte själva eller vars familjer har råd att betala för begravningen.

Från 1880 kan alla på Stockholms fängelser, arbets- och försörjningsinrättningar riskera att möta en anatom efter döden.

Sista kraniet i KI:s samling inkommer 1923.

– Vad som hänt med Cholewit vet vi inte. Det är tydligt att något slags 1800-talsaktivitet har ägt rum: man har intresserat sig för kraniets insida, hjärnskålen. Han har aldrig varit begravd. Men allt vi egentligen vet är det som står skrivet på honom.

Professorerna Gustaf Retzius och Herman Lundborg brevväxlade och betraktade sig som bundsförvanter, fram till Retzius död 1919.

– Det finns en länk där, säger Gunnar Broberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och författare till flera böcker om rasbiologi.

– När Herman Lundborg gör sin paradpublikation ”The racial characters of the Swedish nation” har han ett antal föregångare vars storsvenska tradition han upplever sig verka i: det är Linné, det är Anders och Gustaf Retzius.

Gunnar Broberg betonar också skillnaden. Lundborg är en propagandist med Rasbiologiska institutet som bas. Retzius publik är smalare. Han är mindre manisk. Med en försiktigare ton.

– Retzius följer med i den glidning som sker i slutet av 1800-talet, säger Olof Ljungström. Anatomernas försök att svara på vad ras är genom att mäta sig fram når vägs ände. Utövarna tröttnar själva.

Den politiskt motiverade rasbiologin blir en räddning.

– Hela intressekomplexet kring ursprung och identitet kan lyftas över i den nya rasbiologin. Även praktiken med skallmätning.

Olof Ljungström beskriver skillnaden mellan 1800-talets anatomiska rasforskning och 1900-talets rasbiologi så här:

– Under 1800-talet mäter man näsor och bröstkorgar för att eventuellt kunna definiera vad som är en judisk näsa och en germansk bröstkorg.

Sedan vänder man på det.

– Under 1900-talet mäter man vad redan bestämt är en judisk näsa och en germansk bröstkorg.

Dynastin Retzius tillhör etablissemanget.

Gustaf Retzius sitter i Svenska akademien, gifter sig med dottern till publicisten Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare. Paret äger tidningen en tid. Han ger ut ett artonbandsverk av hög kvalitet med mikroskopiska teckningar av nervsystem i djur.

Karolinska institutet speglar sig fortfarande i Retzius glans.

Retzius väg slingrar sig genom campus i Solna.

I foajén till institutionen för neurovetenskap står pampiga byster av både Anders och Gustaf Retzius.

Så sent som 1993 döpte Karolinska institutet en forskningslokal till Retziuslaboratoriet.

Samtidigt är arvet ett växande problem.

Skallarna är arkiverade efter världsdelar. Men de behöver systematiseras. Experten Olof Ljungström stöter ständigt på nyheter i samlingen.

Uppdelningen av folk i raser, kategoriserade efter skallmått och ögonfärg. Fixeringen vid exotiska ursprungsbefolkningar. Sättet på vilket KI kom över utomeuropeiska kranier: systematisk gravplundring av äventyrare i Retzius krets.

– Det vore mer tveksamt i dag att döpa byggnader efter Retzius, säger Gunnar Broberg, professor i Lund. 1993 var det en annan ton. Ganska lite av den här kraniologiska manin hade kommit upp och man såg inte Retzius på samma sätt, män som är stora i vetenskapen men små i politiken.

– Det har flera rötter, säger Broberg. När jag växte upp, jag tog studenten 1961, fick man veta ganska lite om vad andra världskriget inneburit och de idéer som låg inbakade där, som rasfrågan och kroppshanteringen. Länge hade man inte lust att tala om dessa förfärliga ting.

Kraniesamlingen flyttade sent i höstas från ett arkiv i Tumba till två låsta rum i en tegelbyggnad på Karolinska institutet i Solna.

Å ena sidan är den historisk materia.

Vetenskapsmän har inte forskat på den sedan sent 1960-tal.

Skallmätningar är en utdöd praktik.

Man ställer inte längre ut döda i museisalar öppna för helgflanörer.

Å andra sidan är kraniesamlingen högaktuell.

Den tvingar varje betraktare att konfrontera samtida frågor om rasism, kolonialism, Sveriges självbild och historia.

– Du kan givetvis inte bara slänga det här, säger Olof Ljungström. Jag brukar beskriva kraniesamlingen som en vetenskapens tragedi. Den vill gott men verkar ont. Den bygger på antagandet att europeiska män kan resa genom världen och tillägna sig i stort sett vad man vill. Givetvis är den känslig. Många frågor den väcker slutar ju i Auschwitz.

Att den visas är unikt. Det kan docent Olof Ljungström själv intyga.

Han skrev sin doktorsavhandling vid Uppsala universitet om Svenska sällskapet för antropologi och geografi, grundat av bland andra Gustaf Retzius. Ljungström var då ovetande om Retzius skallsamling, trots att han var expert i ämnet.

1967 hade Karolinska institutet deponerat skallarna på Stockholms universitet. Som i sin tur hade deponerat samlingen i Medicinhistoriska museets arkiv i Tumba.

– Samlingen var inte allmänt känd på 1990-talet, säger Olof Ljungström. Den var väldigt nedtonad. Jag gjorde vissa försök att närma mig Karolinska institutet, men fick inga riktiga svar. Jag kontaktade inte rätt personer, frågade inte på rätt sätt, om rätt saker, och släpptes inte in. Utåt fanns ingen transparens kring vad som fanns eller vem som var ansvarig. Nu är det annorlunda.

Olof Ljungström rekryterades till KI för att göra en studie till 200-årsdagen 2010. Av en händelse uppmärksammade han en kopia av det kartotek som listar samtliga kranier.

I dag är kvarlämningar från ursprungsbefolkningar känsliga. Allt fler organisationer och stater begär tillbaka plundrade kranier, så även från Karolinska institutet.

Kartoteket är sammanställt 1967 men baserat på de 1800-talsrubriker som pryder skallarnas tinningar: negerslav, lösdrivare… När jag själv i höstas fick höra talas om kranierna och bad om ett register var det ett faksimil av detta kartotek med rasistisk terminologi som snart överlämnades av Karolinska institutet.

Längre än så har inte institutet, 96 år efter Gustaf Retzius död, hunnit i sin bearbetning av kvarlåtenskapen.

Ingen på KI har haft tillräckligt intresse av att syna historien.

Inte neurovetenskapen, som sedan 1993 rymmer anatomiska institutionen.

– Rasforskning är inte en del av deras ämnestradition, säger Olof Ljungström. De ser ingen anledning att behöva associeras med den. De känner sig kanske inte heller kompetenta nog.

Olof Ljungström säger att det ”öppnar för en osäkerhet”, nu när frågorna om rasforskningen ändå kommer.

– Att resa byster är ett erkännande. I och med att de lämnas okommenterade kan man tolka dem hur som helst. Det är problematiskt. Far och son Retzius är två av de största namnen inom anatomisk forskning. Det går inte att komma runt. Men rasforskning är trots allt en del av det. Och jag vet att det finns kluvna känslor bland forskarna inför detta.

Han syftar på bysterna. Familjen Retzius som varumärke.

I arkiv brukar man hitta berättelser. Rötter. Kraniesamlingen är motsatsen: människor som fått sina personligheter bortkokade, avslitna, sönderdelade.

Det är märkligt att vara omgiven av alla döda. Så mycket ovisshet. Ett slags tyngd.

I samlingen finns maorier levererade från Nya Zeeland i januari 1890. Försäljaren hette Conrad Fristedt.

Här kan den som vill följa spåren bakåt i historien.

Conrad Fristedt var zoolog. Hans bok ”På forskningsfärd” från 1891 skildrar en resa över Sri Lanka, Australien och Nya Zeeland. Boken är generös med beskrivningar av resmålens ursprungsbefolkningar.

I Queensland i Australien försöker författaren städsla en ”australneger” som kock för att själv få arbetsro men blir grundligt bedragen. ”Belly” avancerar ”aldrig högre inom köksdepartementet än till diskningen af knif och gaffel”. Författaren samlar sig till en recension av ”rasen i dess helhet”:

”Hvad man omöjligen kan undgå att säga... är, att den är vederstyggligt ful, med ringa intelligens samt nästan helt och hållet oemottaglig för civilisation.”

Conrad Fristedt är mer försonligt inställd till de nya zeeländska maorerna (”få färgade folkslag besitter en så hög grad af intelligens som dessa”). Vilket inte hindrar honom från att plundra en begravningsgrotta. För att ”öka mina samlingar med ett par maoriekranier”. Han vet att det är tabu, att han riskerar väcka maorernas vrede, men vågar sig ändå ned i en bergsspricka där han bland ”maoriskallar i hundratal” lyckas kapa ”tre i fullgodt skick”.

Fynden säljs till Karolinska institutet. "Professor G. Retzius" tackas i förordet för ”öfvertagande af de hemförda samlingarna”. I en brevväxling mellan Gustaf Retzius och en kollega bjuder professorn 36 kronor för en ”singhales” inhämtad på samma turné. Fristedt vill ha 50.

– Fristedt är ett av de osnyggare fallen, säger Olof Ljungström. En privat resenär som ägnar sig åt gravplundring för att dryga ut sin reskassa, den sortens geschäft är ganska exceptionell.

Hade Retzius aldrig betänkligheter kring stöldgods?

– Det frågade man sig uppenbarligen inte. Det är ju en del av kontroversialiteten här: att man behandlar kranier som vilket zoologiskt material som helst. Djur som djur. Det finns ofta instruktioner för unga män som ska ut och resa vid den här tiden: Finns det grottor, gå dit och se vad du kan hitta.

Den 29 januari 2008 inkom ett brev från Museum of New Zealand till Karolinska institutets dåvarande universitetsdirektör.

Museet i Wellington, med 30 års erfarenhet av återförsel av maoriska kvarlevor, efterfrågade Conrad Fristedts 1800-talsfynd.

Avsändaren hade kontaktats av svenska UD. Sannolikt i samband med att Etnografiska museet i Stockholm överlämnade mänskliga kvarlevor till Australien 2004, stulna av zoologen Eric Mjöberg under en expedition på 1910-talet. Mjöberg har skildrat tillvägagångssättet i detalj:

”Jag stack ned handen och stötte mot det ännu sammanhängande, blott till hälften förruttnade skelettet.”

KI lät förfrågan från Wellintgon ligga obesvarad, trots upprepade påminnelser. I december 2010 skärpte Museum of New Zealand tonen. I februari året därpå kom slutligen svar, då från Olof Ljungström.

När jag träffade Ljungström en första gång i slutet av oktober i fjol sade han om Fristedtärendet.

– Varför det dröjt? I och med att de legat deponerade har ingen skött det ordentligt på KI. I princip är Karolinska institutets inställning att vi återlämnar vid förfrågan. Men sättet att göra det på är att ta kontroll över samlingen och systematisera den.

I slutet av 2014 fattade KI beslutet att överlämna. Nu är det upp till utbildningsdepartementet att formellt avgöra om äganderätten ska överföras.

– KI är lite överrumplat av historiens återkomst, säger Olof Ljungström. Det är en del av den svenska moderniteten: dess historiesyn säger att det förflutna är en provkarta på grymheter medan samtiden blickar framåt. När sedan historien kommer åter är det helt konsekvent att man blir överraskad. Och så dröjer det ett tag innan någon ställer frågan på rätt sätt.

– Det har tidigare uppfattats som ett risktagande att hantera den här samlingen. Nu finns jag här från enheten för medicinens historia och kulturarv för att försöka balansera med kunskap om historien.

Har andra länder varit mer aktiva än Karolinska institutet?

– Ja, och mycket tidigare än vi. Pionjärerna är Smithsonian i Washington som aktivt sökt upp nord­amerikanska ursprungsbefolkningar och erbjudit dem återlämningar.

I jämförelse med samlingarna i Uppsala och Lund är KI:s mer internationell: omkring 350 kranier uppskattas vara utomeuropeiska.

Ett resultat av anatomernas ambition att åstadkomma en global raskarta. Merparten av de 350 utomeuropeiska skallarna är plundrade, bedömer Ljungström.

Vad ska KI göra med alla kartonger? Inte ens Olof Ljungström har full koll. Jag tillbringar två halvdagar med honom i arkivet. Han hittar hela tiden nya okända saker. En sen eftermiddag stirrar vi plötsligt in i en mumifierad liten flicka. Hon bär brun bahytt. Har delar av sina ögonlock, näsa och mun bevarad.

Hon är finska, uppgrävd av Gustaf Retzius sommaren 1873 på en ödekyrkogård. Mer vet vi inte.

– Ingen har gått igenom det här fullständigt sedan 60-talet. Det har egentligen bara legat.

”Ona-Indianerna” från Eldslandet, vad ska KI göra med dem?

De plundrades av professor Otto Nordenskjöld under en expedition i dåvarande södra Argentina.

Kropparna var halvt förmultnade. Han renskrapade dem med kniv.

Nu står skeletten monterade på Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet medan deras kranier monterats loss och ingår i skallsamlingen på Karolinska institutet.

Den siste som forskar på Retzius skallsamling heter Folke Henschen. Det sker sent 1960-tal.

Henschen är professor i patologi och tyskvän.

Så sent som 1971 publicerar han boken ”Människans utveckling” där han ger teorin om lång- och kortskallar en sista chans i offentligheten.

Det går, skriver han, att erövra en objektiv bild av genomsnittstypen i ett folk genom att fotografera och kopiera ett stort antal ansikten på varandra. Hans förlag Proprius får kalla fötter och ber Henschen hitta på ett eget förlagsnamn. Han väljer ”Furnus”. Latin för brännugn.

Maria Björkman, idéhistoriker vid Uppsala universitet, forskar på honom.

– Han menade att de ”svarta raserna” inte ägde samma förmågor till civilisationsbyggande som de vita. En bakgrund till Henschens agerande tror jag var hans starka vänskapsband till tyska rasforskare. Som trodde att det gick att avgöra rasskillnader biologiskt och därmed även kvalitetsskillnader mellan folkslag och grupper.

Folke Henschens politiska profil gör inte behovet av att städa upp i Anders och Gustaf Retzius arkiv mindre.

De skallar som Henschen forskade under slutet av 1960-talet härstammar från Puerto Rico, plundrade av en apotekare.

I dag är de svårt demolerade.

Henschen och en kollega utförde tidiga kol-14-experiment i syfte att datera kranierna. Man sågade av skallkalotterna. Det mesta brann upp. Några plastpåsar finns kvar med brända benfragment.

Under ett av objekten i kartoteket står: ”Itusågad-igenlimmad”.

Kraniesamlingen byggdes upp av far och son Retzius, kända professorer i anatomi under 1800- och början av 1900-talet. Samlingens många utländska skallar vittnar om deras ambition att kartlägga mänskliga raser.

Folke Henschen är sista kapitlet i den tragedi som började med Anders Retzius.

– Man vill gärna betona att det var stor skillnad mellan vad far och son Retzius gjorde och vad som sedan hände i rasbiologin på 1900-talet, säger Maja Hagerman, journalist och författare till boken ”Det rena landet” som tar upp Retzius.

– Att Retzius bara mätte. Men i själva praktiken, i deras fullständiga besatthet av sortering, finns också ett budskap, en undertext om vikten av att skilja på människor.

Ola Larsmo, författare till flera böcker om 1900-talsrasism, tycker det är ”lite märkligt” att vi inte talat mer om Retzius.

– Delvis tror jag det beror på arvet efter Linné: att klassificera var att verka i den store mannens efterföljd. Oavsett om man mätte daggmaskar eller människor. De var ju vetenskapsmän, precis som nazismen påstod sig vara vetenskaplig. Det var frestande att bara säga: Släpp fram de begåvade männen med sina mätstickor!

När jag kommer ut ur rummet med skallarna är det mörkt. Kall januarikväll. Jag tittar på skylten på det anonyma tegelhus som vi just lämnat. Retzius väg.

kranier finns bevarade

kranier finns bevarade

Fakta. Personer i reportaget

Anders Retzius (1796–1860)

Professor i anatomi vid Karolinska institutet i Stockholm. Lanserade ett kranieindex, en mätmetod som kunde skilja på lång- och kortskallar. Byggde upp en omfattade samling av kranier från världen över.

Gustaf Retzius (1842–1919)

Professor, författare, medlem av Svenska akademien. Byggde ut sin fars skallsamling vid Karolinska institutet. Radikaliserades mot slutet av karriären och utgör en ideologisk brygga mellan anatomisk rasforskning och 1900-talets politiska rasbiologi.

Herman Lundborg (1868–1943)

Professor och chef för Rasbiologiska institutet i Uppsala. Författare till flera rasbiologiska standardverk. Ansåg att Sveriges hyste en ovanligt ”renrasig” befolkningen som var tvungen att skyddas mot ”raser” i andra länder.

Folke Henschen (1881–1977)

Professor i patologi vid Karolinska institutet. Tyskvän. Publicerade 1971 en bok med rasistiska inslag. Utförde kol-14- experiment i syfte att datera kranierna på KI:s skallsamling i slutet av 1960-talet.

Källor:”Döda kroppar i vetenskapens
Källor:

”Döda kroppar i vetenskapens tjänst” av Annika Berg (2003)

”Den svenska rasbiologins idéhistoriska rötter” av Björn Furuhagen (2007)

”Det rena landet” av Maja Hagerman (2006)

”Människans utveckling” av Folke Henschen (1971)

”Människosamlarna” av Fredrik Svanberg (kommande)

”Museerna: vetenskap i tre dimensioner” av Eva Åhrén i antologin ”Medicinen blir till vetenskap” (2010)

Fakta. Kranier på svenska universitet

Karolinska institutet i Stockholm och universiteten i Lund och Uppsala har stora samlingar med mänskliga kranier. Fattiga, kriminella, självmördare och människor som inte kunde betala för sin begravning dissikerades av anatomer under 1800-talet och in på 1900-talet.

Samlingen på KI skiljer sig genom en stor mängd utomeuropeiska kranier. En majoritet av dessa bedöms vara stulna på begravningsplatser i Afrika, Sydamerika, Karibien.

Kraniemätningen skedde delvis i rasbiologiskt syfte: forskarna trodde sig kunna utröna skillnader mellan folkslag utifrån skallform.

Under senare decennier begär representanter för ursprungsbefolkningar tillbaka mänskliga kvarlämningar.

Museum of New Zealand begärde i början av 2008 tillbaka maoriska skallar som KI kom över sent 1800-tal.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.