Kvinnan på sängen berättar om magontet som inte går bort trots att hon har lånat makens magsårsmedicin. Till en början pratar hon långsamt och tydligt, men tycks komma på sig själv. Victoria för anteckningar med hårt grepp om pennan medan kvinnan pratar.
Victoria är Sveriges första legitimerade akutläkare (och har alltså specialistbevis i akutsjukvård). Det betyder att hon förutom sin femåriga utbildning till specialistläkare i internmedicin också har läst tre år till specialist i akutsjukvård. Den nya behörigheten blev godkänd förra året och Victoria blev den första att få legitimationen.
Nu skickar hon kvinnan med magsmärtorna till röntgen och sedan väntar en hög med patientmappar på sjuksköterskornas disk. Med van blick väljer hon snabbt ut den patient som det är mest bråttom med.
Under de senaste åren har akutvården i Sverige förändrats. Akutmottagningarna har blivit färre och är koncentrerade till några få sjukhus. Det betyder att kraven på läkarna på akuten har ökat. Tanken med den nya behörigheten är bland annat att läkaren snabbare ska kunna bedöma hur akut läget är för en patient och vad som ska prioriteras först.
Nu väntar en äldre dam med ryggsmärtor. När Victoria står vid kvinnans säng drar hon samma långa hälsningsfras igen.
- De enda gånger jag har fått negativa reaktioner från patienter har varit när jag inte har presenterat mig så, säger hon lite senare.
Victoria Webster har en lindrig cp-skada som hon fick när hon föddes för 42 år sedan. Hon pratar långsamt, musklerna i ansiktet gör lite som de vill ibland och hon går lite styltigt.
Victoria drabbades av syrebrist under förlossningen och var blå och hade kramper när hon kom ut. Läkarna trodde inte att hon skulle överleva. Det blev ett snabbt nöddop och sedan följde tre veckor i kuvös. Först i tvåårsåldern fick hon diagnosen cerebral pares.
- Jag låter bli att säga att jag har ett cp-handikapp. Det är fortfarande så stigmatiserat, det är ju ett skällsord. Det är många som inte vet vad det egentligen innebär och tror att det alltid innebär att man har ett förståndshandikapp.
Lärarna på Karolinska institutets läkarutbildning visste med största sannolikhet en del om cerebral pares när Victoria började läsa där hösten 1987. De trodde sig dessutom veta hur patienterna skulle reagera när de möter Victoria i läkarkläder.
Tredje dagen på utbildningen kallades hon till kursledaren.
- Hon sa att det var bra att jag hade kommit in på utbildningen, därmed var det bevisat att intagningssystemet var fel. Hon uppmanade mig att sluta och ge platsen åt någon annan. Någon som kan jobba efter utbildningen.
- Patienterna kommer inte att vilja bli behandlade av dig, sa hon till mig.
Vad tänkte du då?
- Nej, nu jävlar anamma, säger Victoria och slår handen i bordet, fortfarande upprörd efter tjugo år.
- Jag visste ju att det kanske inte skulle gå helt smärtfritt. Men jag hade jobbat på ett ålderdomshem innan jag började på KI. Och de åldringarna reagerade inte alls så. De hade inga problem med mig.
Hon stod inför valet att hoppa av på en gång eller bita ihop och fortsätta.
- Jag hade drömt om att bli läkare sen jag var liten. Vi hade en vän i familjen som var neurokirurg, han sa alltid att jag skulle kunna bli läkare. Om jag slutade så gav jag upp min dröm. Och det ville jag inte.
Kursledaren var inte den sista som försökte övertala henne att lämna läkarlinjen. Enligt Victoria frågade många lärare under de två första åren samma sak: "Har du verkligen tänkt igenom det här? Förstår du att du nog aldrig kommer att kunna jobba?"
- Det var tufft i början, innan jag lärde känna mina kursare. Sen stöttade de mig. Men visst, det fanns nog de som undrade vad jag höll på med.
Under den femte terminen var det dags för studenterna att börja arbeta med patienter. En av de första uppgifterna var att lära sig ta anamnes, det vill säga få patientens egen sjukdomshistoria.
När Victoria hade blivit godkänd på kursen berättade hennes lärare att han hade tänkt underkänna henne för att tvinga henne att ta ett uppehåll.
- Men när han såg hur bra jag klarade mig så kunde han inte det.
I stället kallades hon till kursledningen. Lärarna ville att hon skulle ta ett halvårs uppehåll för att tänka över sin situation. Var hon verkligen beredd att ta konsekvenserna, att patienterna kanske inte vill bli behandlade av henne?
- En lärare tyckte att jag skulle börja forska i stället och använda min hjärna, berättar Victoria.
Är du bitter på dem?
- Nej, det är jag inte. Det är bättre att visa vem jag är och vart jag har kommit i dag. De hade nog aldrig mött någon som var cp-skadad som vill bli läkare. Tanken var väl ny för dem.
Under sommarlovet reste Victoria runt i Australien. Där fick hon en praktikplats på ett sjukhus. När hon kom till Stockholm hade hon med sig ett intyg där det stod att hennes funktionshinder inte påverkade hennes duglighet som läkare.
Efter det var det aldrig någon på Karolinska institutet som ifrågasatte hennes yrkesval.
Ett år efter sin examen blev Victoria inbjuden till KI för att föreläsa inför sina lärare om hur det är att vara annorlunda på KI. Hon hade sällskap av två andra tidigare studenter som hade dyslexi respektive anorexi.
Vad sa du då?
- Att man inte ska ha förutfattade meningar. Vänta och se.
Självkänslan tackar Victoria sina föräldrar för. De var alltid noga med att behandla henne som om hon vore som alla andra barn. De förklarade inte Victorias handikapp när de träffade nya människor. Hon var deras dotter, punkt slut.
- Deras uppmuntran gav mig en bra självkänsla. Jag tror inte att jag skulle vara så stark utan dem. Jag hade ett väldigt tryggt hem. Det har gjort att jag litar på mig själv och min förmåga när jag möter fördomar hos andra.
Fördomarna och okunskapen finns där och drabbar henne då och då: Trots att hon har varit spiknykter har hon blivit utkastad från både krogar och McDonalds.
Som liten ansågs Victoria för frisk för att få sjukgymnastik. Senare vägrade hon att gå i talterapi hon ville inte göra något som inte hennes klasskompisar gjorde. Men hon blev ändå mobbad i skolan i Helsingfors, där hon växte upp.
- De kallade mig för satans cp. Det kan man ju skratta åt i dag, men då var det inte så kul. Jag hade mina kompisar hemma på gården, där var jag en i gänget. Därför kunde jag skärma av när jag var i skolan, det spelade ingen roll.
Men en vändpunkt kom när hon var tretton år. Hon hade varit på tandläkarbesök och tog bussen tillbaka till skolan i centrala Helsingfors. Men när hon var framme vägrade busschauffören att släppa av henne. Han trodde att hon hade rymt från någon institution och hon fick vänta på bussen tills hon blev hämtad.
- Efter det började jag i talterapi. Då lärde jag mig att kontrollera mitt tal och min andning, säger hon.
Victoria har jobbat på akuten på SÖS i omgångar sedan 2001. Verksamhetschefen Thomas Arnhjort minns hur han funderade efter att ha intervjuat Victoria för tjänsten.
- Det är klart att jag undrade om hon klarade jobbet med sitt handikapp. Men det var ju lätt att kolla med hennes referenser. Sedan fanns det ingen tvekan om att anställa henne. Och jag har aldrig ångrat mig, hon är väldigt kompetent.
Den långa korridoren är kantad av sängar med väntande uttråkade patienter. När personalen kryssar bland sängarna sveper en doft av handdesinfektion förbi. Sjukskötaren Niklas Svensson jobbar egentligen på en annan del av akuten den här kvällen, men vill fråga Victoria om råd.
- Vi har en kvinna som klagar på magont. Hon har tagit bort polyper i magen för en vecka sedan och det blöder fortfarande. Är hon en kirurg- eller medicinpatient?
Victoria säger att det låter som postoperativa komplikationer och kvinnan får bedömas av en kirurg.
Finns det något som du inte kan göra i ditt jobb på grund av ditt handikapp?
- Nej, inte inom mina specialiteter som är internmedicin och akutmedicin. Det tar lite längre tid för mig att lära mig praktiska saker. Men sen kan jag göra alla ingrepp.
Den sista timmen på kvällspasset ägnar Victoria åt att diktera journalanteckningar.
Varför valde du just akutsjukvård?
- Det är spännande, man vet aldrig hur en dag ska bli. Eller ens vad som väntar med en patient. Någon kan komma in med magont och först tror man att det är ett kirurgiskt problem. Men det visar sig vara medicinskt. På Åland fick jag lära mig att akutläkaren är patientens advokat inom sjukvården. Patienten kan ju inte veta var hon hör hemma.