Kvällen innan brann miljöstationen intill Herrgårdens Minilivs ner till grunden. Nu återstår bara den svartbrända grundplattan och en container med sotiga brandrester.
– Vi behövde värma oss, säger en av ungdomarna vid Minilivs och håller fram händer som mot en brasa. De andra 10–15 ungdomarna skrattar instämmande.
Dagens Nyheter har tagit med sig Ilmar Reepalu till Herrgården för att få hans förklaring till de ständiga bränderna, till attackerna mot poliser och brandmän. Reportaget tar en annan vändning när vi hejdas av de pratsugna ungdomarna.
– Vad heter du, frågar den som verkar var lite ledare i gruppen.
– Jag heter Ilmar.
– Vad jobbar du med?
– Jag försöker sköta den här staden.
Ilmar Reepalu är kommunstyrelsens ordförande sedan många år och socialdemokrat.
– Vi skulle behöva en fritidsgård, gärna där i källarlokalen där moskén låg, säger ledaren som presenterat sig som Kalle. Och så behöver vi nya miljöstationer så vi kan värma oss.
Höga skratt. Ungdomarna är kaxigt uppsluppna, absolut inte ovänliga. De vet inte vem Reepalu är, här läser man inga svenska dagstidningar. Men när han på en fråga svarar ”Jodå, jag har träffat Fredrik Reinfeldt”, börjar ungdomarna ana att de talar med en höjdare av något slag. Inte så att de blir imponerade, men de börjar lyssna.
– Vi skulle behöva en fritidsgård för oss som är över 16 år, fortsätter Kalle.
– Det fungerar inte så att man får en fritidsgård för att man bränner ner ett sophus, svarar Reepalu. Ska man då börja bränna ner sophus i hela Malmö om man vill ha något?
– Vi gör det här på vårat sätt, ingen lyssnar på oss, säger en av ungdomarna.
– Vet du varför allt det här hände i Rosengård, säger en annan. Jo, för att polisen trakasserar oss. Dom tog min lillbrorsa som bara är 15 år och när han kom hem var hela ansiktet fullt av blåmärken.
Ungdomarna återkommer gång på gång till att de är trakasserade av polisen och att detta är orsaken till de senaste veckornas bränder.
– Men varför ger ni er på brandkåren, frågar Ilmar Reepalu.
– Det gjorde vi inte! Vi kastade sten mot poliserna.
– Det kan ju inte vara roligt för er själva när det hela tiden brinner i ert eget bostadsområde, säger Ilmar Reepalu. Det kanske är kul just när det pågår, men inte sedan. Berätta för mig vad ni själva vill göra för att det ska bli bättre här.
Kalle drar efter andan för att hålla ett litet anförande
– Ilmar, får jag säga en sak. Vi har inga förhoppningar här. Jag tror inte att det kommer att bli bättre, jag säger det rakt av. Vet du varför? Jo, vi har snackat med journalister, med poliser och med kommunen. Men inget har hänt. Inte en sten här har ändrats. Kolla där, säger Kalle och pekar mot ett högt staket och huset där bakom. Allt är bara brunt, brunt, brunt.
– Om du fick lite färg skulle du måla och göra fint då?
– Om du kan fixa jobb åt oss alla här i Rosengård kommer ingen att förstöra något.
Plötsligt lägger sig den kaxiga tonen bland ungdomarna och alla lyssnar spänt.
– Är du beredd att göra ett jobb här, säger Reepalu till Kalle.
– Ja, det är vi allihop, ropar ungdomarna i mun på varandra.
– Men inte städa.
– Vem ska göra det då.
– Kommunen!
Då är det Reepalus tur att skratta.
Kalle skriver ner sitt namn och telefonnummer på en lapp och ger till Reepalu. Han lovar att ta kontakt med den skandalomsusade norska fastighetsägaren Acta för att höra om de vill engagera ungdomarna.
– Om jag gör fint här och det kommer en liten kille och ska bränna, då slår jag sönder honom, säger Kalle avslutningsvis.
När Dagens Nyheter och Ilmar Reeplau lämnar ungdomarna hojtar en medelålders man till oss.
– Ni har just pratat med dom som förstör för Rosengård! Dom är idioter, dom är uppfostrade i skogen i stället för hemmen. Deras föräldrar har inte lärt dem respekt för mänskligheten. Det är dom som sätter eld hela tiden.
Men just denna kväll brinner det inte i Rosengård.