Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Muhammad Alis moraliska instinkt skakade om världen

Den legendariske boxningsvärldsmästaren Muhammad Ali avled på ett sjukhus i Arizona tidigt på lördagsmorgonen, svensk tid. Han blev 74 år gammal. ”Ljuset kring Muhammad Ali lyste starkare än kring någon annan, och lågan han tände kommer aldrig att slockna”, skriver Niklas Ekdal.

Så. Muhammad Ali är golvad till slut. Det kom ju inte oväntat, efter decennier när han hängt på repen med Parkinsons sjukdom. Men ändå.

Jag hoppar över förmiddagskaffet och går till bokhyllan, tar fram Hemingway-novellen ”Proffsboxaren” från 1925, med den klassiska beskrivningen av priset för hjältedåd i ringen:

”Titta här!” sa karln och tog av sig mössan.

Han hade bara ett öra, Det var tillknycklat och slöt tätt intill huvudet. Där det andra örat skulle ha suttit var det en klump.

”Dom har gett mig rediga tjyvnyp varenda en”, sa den lille mannen. ”Men dom kunde inte göra kål på mig.”

Läs också: Världen hyllar Muhammad Ali

Muhammad Ali var allt annat än liten, men få har fått så många tjyvnyp och returnerat dem med sådan grace. Ali tog den våldsammaste, vackraste sporten från slummen där Hemingways förbrukade slagskämpe satt och sluddrade, till mediesamhällets glittrande centrum. Han blev den störste idrottsmannen genom tiderna. Ingen har behärskat boxningen som elegant, brutal balett på samma sätt. Hans svada utanför ringen hade sin perfekta motsvarighet i sättet att vika undan för motståndarnas slag, med garden så lågt att 60-talets konservativa expertkommentatorer bara skakade på huvudet.

Efter OS i Rom 1960 tystnade många kritiker, i alla fall när det gällde tekniken. En guldmedalj talade för sig själv, och inte blev den sämre av att 18-åringen från Louisville, Kentucky, patriotiskt täppte till truten på sovjetiska reportrar genom att hylla Amerika.

Tillbaka i det segregerade USA var han likväl bara en ”negerboxare”. Frustrerad kastade OS-mästaren, enligt egen utsago, sin medalj i Ohio-floden. Han skulle snart bli ilsknare än så.

Sitt symboliska namn tog Muhammad Ali efter titelmatchen mot Sonny Liston 1964. Han konverterade till islam; en rak höger mot sin egen svarta persona med slavnamnet Cassius Clay och allt vad det stod för. Dåtidens amerikaner var förstås i chock.

Detta var kravallernas, medborgarrättsrörelsens och Vietnamkrigets epok. Hundra år efter amerikanska inbördeskriget – där över en halv miljon dog medan de slogs om tolkningen av författningens formulering att alla är skapade jämlika – började det äntligen röra sig i frågan om rasismen.

I have a dream today”, förkunnade Martin Luther King framför Lincolnmonumentet i Washington 1963. Muhammad Ali levde drömmen, i alla fall för egen del. Men han nöjde sig inte med det.

USA:s historia är i mångt och mycket historien om dess domedagsprofeter. Med jämna mellanrum har de likt Daniel i Gamla Testamentet höjt ett darrande finger och varnat för vad som komma skall … om inte nationen skärper sig.

På 50-talet var det Sputnik-chocken när Sovjetunionen drog ifrån. På 60-talet var det proteströrelserna som skakade den bekväma självbilden. På 70-talet oljechock, inflation, arbetslöshet, utrikespolitiska förödmjukelser. På 80-talet väntades japanerna ta över ruljangsen i världen. I dag är det kineserna.

Skjuta dem för vad? De har aldrig kallat mig nigger. De har aldrig lynchat mig. De har aldrig skickat hundar efter mig. De har aldrig våldtagit min mamma. Hur ska jag kunna skjuta dessa stackars människor?

Politiker från vänster till höger har byggt karriärer på denna skräck för det amerikanska syndafallet: Kennedy, Nixon, Reagan, Sanders. Bob Dylan tonsatte straffpredikningarna och tusentals bortglömda böcker har klätt dem i svåra ord. Det ironiska med muslimen Muhammad Ali var att hans svavelosande utläggningar slog rakt in i en kristen tradition.

Läs också: Ur arkivet: DN hemma hos Muhammad Ali i Barrien Springs

Hans vapenvägran, hans arrogans och aggressivitet, hans flyktiga relationer med kvinnor, hans humor och smädande av det vita majoritetssamhället – allt uppfattades som uttryck för djupaste omoral, men mycket framstår nu tvärtom som moraliska soundbites, ekon från de gammaltestamentliga profeterna.

Muhammad Ali läste inte böcker men hade en känsla för retorik och frasering som inte stod Martin Luther King efter. I efterhand kan det verka självklart att hamna på historiens vinnande sida i kampen mot rasismen och Vietnamkriget, men så var det knappast i 60-talets USA. Där kunde insatserna inte ha varit högre, som Kings och bröderna Kennedys öden visade.

Se på tv-klippet där den ensamme boxaren framför ett hav av arga ansikten, rättrådiga unga män med långt mer utbildning, förklarar varför han inte tänker åka till andra sidan jordklotet och döda vietnameser:

”Skjuta dem för vad? De har aldrig kallat mig nigger. De har aldrig lynchat mig. De har aldrig skickat hundar efter mig. De har aldrig våldtagit min mamma. Hur ska jag kunna skjuta dessa stackars människor? Skicka mig i fängelse bara.”

Hans enkla moraliska instinkt fångade det som de skarpaste hjärnorna i Vita huset missade: kriget var ett tragiskt missförstånd, där Vietnam kämpade för nationellt oberoende medan USA trodde sig kämpa mot kommunismen som idé. Framför allt slogs amerikanska ledare för sin prestige, men var till sist chanslösa mot boxaren som sagt det självklara till rasisterna som häcklade honom:

”Om jag ska dö kan jag lika gärna slåss med er. Ni är mina motståndare när jag vill ha frihet, rättvisa, jämlikhet. Ni står inte ens upp för mig här i Amerika.”

Grunden för det mediala genomslaget var givetvis de sportsliga framgångarna. Flerfaldig världsmästare i tungviktsboxning, en ny och oöverträffad stil i ringen, legendariska matcher som ”The rumble in the jungle” mot George Foreman i Kinshasa 1974 och ”The thrilla in Manila” mot Joe Frazier 1975. För oss som växte upp då var det höjdpunkter i klass med månlandningen.

Bland dem som medger att Ali varit en personlig role model finns Sveriges egen Zlatan Ibrahimovic, som konstaterar: ”Han hade stor käft men gjorde det han sade, visade det i ringen. Annars är man bara en clown …”

Muhammad Ali kunde ha uppfunnit Twitter. Men liksom sin adept Zlatan hade han det etiska övertaget i att komma från ingenstans, i att slå ur underläge.

På ont och gott har kaxiga oneliners blivit en självklar del av sport, underhållning och politik. Muhammad Ali kunde ha uppfunnit Twitter. Men liksom sin adept Zlatan hade han det etiska övertaget i att komma från ingenstans, i att slå ur underläge. När samma attityd paketeras i en blond rikemansson utan hjärta och med anspråk på den yttersta makten, som Donald Trump, är det inte roligt längre.

Muhammad Ali försonades så småningom med detta bipolära, dynamiska USA. Det symboliska ögonblicket är när han darrande och märkt av sjukdom tänder den olympiska elden i Atlanta 1996. Ett möte på halva vägen mellan den nu ödmjuke profeten och församlingen som erkänt att hans tirader rymde en del eviga sanningar.

Läs också: Johan Croneman: Alis ord lär inte leda till tillägg i Koranen eller Bibeln – men de borde

Det var en mäktig bild av USA, på sätt och vis slutvinjetten av ett 1900-tal som supermakten avslutade överst på prispallen. Tjugo år senare är världen långt mer komplicerad. Narcissismen leder på poäng mot moralen i ett medieklimat som Muhammad Ali bidrog till att skapa. Boxningssporten har stämplats som ”obscen” av det amerikanska läkarförbundet, och vådan av kontaktsporters våld mot huvudet börjar gå upp för de flesta. Ernest Hemingway visste vad som stod på spel redan för nittio år sedan, men också att priset ibland är värt att betala.

Cirklarna sluts. Våldsam idrott var från början en fostran för överklassen, i dag medialiserat gladiatorspel med arbetarbarn som kanonmat. Det gäller ju att ha huvudet på skaft i det så kallade kunskapssamhället, och hjärnskador är sällan någon merit.

Med sin fysiska elegans, moraliska kompass och verbala begåvning överbryggade Muhammad Ali alla dessa paradoxer. Profet, frälsare och offerlamm i samma Everlast-shorts.

Hans signaturmelodi kunde ha varit skriven av Chuck Berry, en annan kreativ vildhjärna och pionjär från den amerikanska södern:

”Maybe someday your name will be in lights, saying Johnny B. Goode tonight.”

Ljuset kring Muhammad Ali lyste starkare än kring någon annan, och lågan han tände kommer aldrig att slockna.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.