Sverige

När flyktingkrisen kom till sagolandet

○ I år är det 20 år sedan den svenska integrationspolitiken skapades. Sedan dess tävlar partierna om att avskaffa den.

○ Men nu är det omöjligt: Vi står inför den största integrationspolitiska utmaningen någonsin. Och politikerna behöver svara på hur invandrarlandet Sverige ska hålla ihop.

○ DN var med när flyktingkrisen nådde ända fram till sagolandet på Astrid Lindgrens värld.

Allt stort som sker i världen, sker först i någon människas fantasi.

Ett barn som fått lunginflammation ber sin mamma berätta något vid sjukbädden. Så uppstår sagan om Pippi Långstrump.

Mer än 70 år senare anländer 70 tonåringar till en gul portal prydd med den berättelsens huvudperson.

Just den här decemberdagen behövs inga biljetter för att passera spärrarna under Pippi-skylten. Tjejerna och killarna kan gå direkt in och uppför Bråkmakargatan. Några klättrar upp i Vasastan och kikar in i Karlssons stuga. Andra skyndar direkt till skogsvägen bortom Katthult. En grupp håller på att gå vilse vid Körsbärsdalen och ett gäng stannar och tar mobilbilder vid stugan där Kajsa Kavats mormor bodde.

Foto: Roger Turesson

Det är nästan lika kallt som i sagan när Kajsa sålde polkagrisarna på torget.

– Vi springer, så håller vi värmen, föreslår Pernilla Karlsson.

Hon är lärare för introduktionsgruppen från Hultsfreds gymnasium. Eleverna är flyktingar från Afghanistan, Syrien och Eritrea. De har varit i Sverige i mellan en månad och ett år. Nu halkar de runt på de små kullerstensgatorna i Astrid Lindgrens värld.

Lärarna spanar mot trädtopparna.

– Vi skulle till Ronja Rövardotter. Vet någon var borgen ligger?

Det är verkligheten som tränger sig på i sagolandet. Normalt skulle nöjesparken ha bommat igen efter höstlovet i början av november. Men när flyktingkrisen eskalerade, hörde Vimmerby IF av sig till sagoparken och undrade om säsongen gick att förlänga lite till. Ledningen för Astrid Lindgrens värld beslöt att hålla lekparksöppet två dagar i veckan fram till början av december.

– Vårt budskap var att alla var välkomna. Vi uppfattar att det är vad Astrid Lindgren stod för, och vi försöker följa vad hon stod för, berättar sagoparkens vd Joacim Johansson.

Sommartid är parken fylld av skådespelare som gestaltar alla de populära karaktärerna i Lindgrens böcker. När sagobyn håller lekparksöppet får man själv försöka föreställa sig myllret av figurer.

En fräknig flicka med ilsket röda flätor. En lintott med mysse och bysse och hyss. Eller en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år.

•••

Göran Persson hette han, mannen som vårvintern 1996 utsågs till ny socialdemokratisk partiledare och statsminister. En av nyheterna i hans första regering var att invandrarministerposten försvann. I stället utsågs en migrationsminister, Pierre Schori, och en integrationsminister, den tidigare invandrarministern Leif Blomberg.

Persson hade hämtat inspirationen från den så kallade invandrarpolitiska kommittén med ledamöter från en rad partier. Den hade kommit fram till att testa nya grepp i invandringspolitiken genom att helt enkelt klyva den i två delar. Migrationspolitiken skulle hantera människor som rörde sig över gränserna. Integrationspolitiken riktades mot dem som redan kommit hit. Därför skulle Statens invandrarverk också splittras i Migrationsverket och Integrationsverket.

Det var en brytningstid i svensk politik. Berlinmuren hade fallit, och svenska folket hade röstat ja till EU-medlemskap. Samtidigt hade krigen på Balkan sänt stora flyktingströmmar genom Europa och upp till Norden.

– Jag tror att man lite högtidligt kan säga att rörligheten över gränserna blev ett faktum som Sverige måste förhålla sig till och inte bara någon slags tillfällig företeelse, säger socialdemokraten Lars Stjernkvist, som 1998 utsågs till Integrationsverkets första generaldirektör.

Foto: Nicklas Thegerström

Den nya integrationspolitiken utgick från en tanke om att invandrare inte bara skulle anpassa sig till svenska förhållanden, utan att svenska förhållanden och regelverk också måste förändras på grund av invandringen. Men politikerna kunde aldrig förklara exakt vad integration gick ut på, eller hur det mångkulturella samhället skulle se ut.

– Under min tid på Integrationsverket föreslog jag många gånger att vi skulle hoppa över orden och i stället prata om vad vi borde göra. Det var ständiga diskussioner om vem som skulle betraktas som invandrare och vem som skulle integreras med vem. Och sådana diskussioner brottas vi fortfarande med, konstaterar Lars Stjernkvist.

1998 sjösattes den stora storstadssatsningen, som var ett åtgärdspaket riktat mot socialt utsatta förorter. Leif Blomberg avled hastigt samma år, och därefter kom integrationsfrågorna att bollas runt mellan olika statsråd i regeringen Persson: Lars Engqvist, Ulrica Messing, Mona Sahlin, Jens Orback …

Lars Stjernkvist lämnade generaldirektörsjobbet för att bli partisekreterare i Socialdemokraterna.

I valrörelsen 2002 lanserade dåvarande Folkpartiet tanken på språktest för invandrare. Det var ett led i en ny och tuffare politik med omfattande krav på motprestationer för den som ville ta del av den svenska välfärdsstaten. Mauricio Rojas, med rötter i Chile, blev så småningom partiets talesperson i integrationsfrågor.

– Socialdemokraterna agerade som om migration och integration inte hade med varandra att göra, och det blev förödande i längden. Jag föreslog verkningsfulla integrationsåtgärder, så att vi kunde hålla en generös flykting- och invandringspolitik vid liv, berättar Rojas i ett mejl från Chile, där han numera ofta vistas.

Han var en kontroversiell person i borgerligheten, för kontroversiell för att bli integrationsminister när Alliansen tog över makten 2006. Uppdraget gick i stället till först Nyamko Sabuni, och därefter till Erik Ullenhag. Den nya borgerliga regeringen avskaffade Integrationsverket. Arbetskraftsinvandring i större skala återinfördes. I december 2010 sjösattes den så kallade etableringsreformen, som gav Arbetsförmedlingen ansvaret för nyanländas etablering.

Då kom jobben tillbaka i fokus, enligt Erik Ullenhag.

– Jag tror att man egentligen behöver tillbaka ända till 70-talet för att förstå omsvängningen. Vi hade en ganska lång period i Sverige när vi stängde för arbetskraftsinvandring och hade enbart flyktinginvandring. Då försvann jobbfokus. Flyktingpolitiken blev i perioder nästan en biståndspolitik, och det blev mycket omhändertagande, säger han.

Nästa steg togs av Socialdemokraterna under oppositionsåren. Partiet avskaffade den integrationspolitiska talespersonen. Inför partikongressen 2013 krävde flera motioner att integrationspolitiken skulle avskaffas: Den dolde klasskillnader och spädde på diskriminering genom själva utgångspunkten att människor kunde delas in i grupper utifrån etnicitet. Partistyrelsen höll i princip med.

Stefan Löfven utsåg ingen specifik integrations- eller migrationsminister efter maktskiftet 2014. Formellt har regeringen därefter gjort ett språkligt skifte, från ”integration” till ”etablering”. Men övriga partier, opinionsbildare och medier har inte hängt med. Integrationsbegreppet hänger kvar i debatten.

– Först införde Socialdemokraterna en integrationspolitik med lite för mycket duttande. Sedan gick man hela varvet runt och sa att integrationspolitiken inte behövdes. Min känsla var att man stoppade huvudet i sanden för att slippa prata invandring. I dag är det ju omöjligt att påstå att vi inte behöver fundera över hur samhället ska hantera den stora flyktinginvandringen, säger Erik Ullenhag, numera gruppledare för Liberalerna.

Lars Stjernkvist tycker att det egentligen är logiskt att integrationspolitiken ska uppgå i andra politikområden.

– Men Stefan Löfven var nog 10, 20, 30 år före sin tid. Han kunde ju inte heller ana att vi skulle hamna i den här dramatiska situationen. I praktiken har vi ändå fått en integrationsminister, eller snarare två, med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och justitieminister Morgan Johansson. Det är uppenbart att integrationen kräver en politisk initiativförmåga och att vi måste driva på utvecklingen, säger han.

•••

Foto: Roger TuressonRogen Shameh och Olaa Sharaaf är båda från Syrien, men de blev kompisar i Hultsfred. Foto: Roger Turesson

I solen på slänten ovanför Pippis hus står ungdomar från Syrien och Afghanistan och redovisar sina skoluppgifter om en berömd svensk barnboksförfattare: Född i Vimmerby 1907, död i Stockholm 2002. Känd över hela världen. Över 145 miljoner sålda böcker.

Rogen Shameh och Olaa Sharaaf går igenom anteckningarna.

Astrid Lindgrens värld är ny för dem.

– Men det är jättefint, säger Rogen Shameh.

Hon och hennes klasskamrater har fått läsa Pippi på sina modersmål före besöket.

– Det är en fördel med Astrid Lindgren. Rätt mycket är översatt, säger läraren Pernilla Karlsson.

Några av eleverna har hört om Pippi och Emil, någon enstaka känner till Karlsson. Böcker som ger glimtar av Sverige: En småstad på 40-talet, en bondgård vid förra sekelskiftet, eller ett flerfamiljshus i Stockholms innerstad när televisionen kommit till Sverige på 1960-talet.

– Astrid Lindgrens värld är perfekt om man vill prata om Sverige, säger Pernilla Karlsson.

Naturligtvis finns även fantasivärldarna: Mattisborgen från ”Ronja Rövardotter” eller Körsbärsdalen från ”Bröderna Lejonhjärta”. Men ingen plats lockar fram så mycket skratt som den sneda och vinda byggnad som kallas Villa Villekulla.

Tuffa tonåringar blir som barn på nytt. Många, många klänger i träden och tar bilder på den prickiga trähästen. Rogen Shameh är en av dem som klättrar upp och poserar. Vännerna får upp sina mobiler och förevigar.

De fnissar och fnissar.

Det är sista dagen tillsammans för Olaa Sharaaf och Rogen Shameh.

– Vi kommer båda från Syrien. Men vi blev vänner här i Hultsfred. Nu ska min familj flytta till Sala, berättar Olaa Sharaaf.

En ny etapp i livet. Nya planer. Olaa vill bli sjuksköterska. Rogen är inte riktigt säker, men siktet är inställt på näringslivet.

– Business, säger hon och ler.

•••

Foto: Roger TuressonPå vandring i de idylliska miljöerna i Astrid Lindgrens värld. Tonåringarna från introduktionsklassen från Hultsfred fotograferar flitigt.

I många år var storstäderna i blickfånget för integrationsdebatten. Under den senaste flyktingkrisen har blickarna vänts mot små kommuner på landsbygden: Ställen som Ljusnarsberg, Norberg, Laxå, Filipstad och Borgholm. Och så Hultsfred söder om Vimmerby. Det är orter där Migrationsverket tecknat avtal med stora asylboenden. Sedan har även många ensamkommande flyktingbarn anvisats dit, eftersom de har anknytning till asylsökande i kommunen.

Samtidigt som introduktionsklassen strövar runt på Astrid Lindgrens värld, förbereder kommunpolitikerna i Hultsfred ett stopp för ensamkommande flyktingbarn. Sedan mitten av december vägrar kommunen att ta emot anvisningar från Migrationsverket. Skälet är den hårda belastningen på socialförvaltningen. Enligt kommunens egen bedömning kan personalen få men för livet eller till och med dö av påfrestningarna på jobbet.

Hultsfred sluter sig och hela Sverige sluter sig, med id-kontroller och restriktioner som gör det omöjligt för krigsflyktingar att återförenas med sina familjer.

Foto: Thorbjörn Svahn

Kommunalrådet Lars Rosander – som tillhör det annars så flyktingliberala Centerpartiet – kan bara beklaga:

– Naturligtvis är det lättare att integreras om man känner sig trygg och säker och har sin familj hos sig. De åtgärder som nu genomförs försämrar möjligheterna för integration. Så är det. Men vi står inför en situation där vi måste se till att kommunen klarar sig, säger han.

Hultsfred var egentligen väl rustat för flyktingkrisen, med goda erfarenheter av flyktingmottagande sedan Balkankrisen. För ett år sedan plockade kommunen fram en plan för integrationen.

– Vi såg ju att det skulle bli en ökning av antalet asylsökande, och vi hade idéer om hur vi skulle få folk i arbete. Men sedan kom det många fler än vi hade kunnat föreställa oss, säger Lars Rosander.

Han och hans kollegor kan inte påverka besluten, men har ändå ett stort ansvar för att få vardagen att fungera.

– Myndigheterna kör sina spår. Men till slut är det vi som kommun som sitter där med ansvaret. Efter etableringsreformen ska vi se till att försörjningen fungerar.

•••

Nästan 163.000 personer sökte asyl i landet under 2015. Det var närmare dubbelt så många som under det tidigare toppåret 1992, när krigen på Balkan pågick.

Regeringen med statsminister Stefan Löfven i spetsen hoppas att Sverige nu ska gå från akut krishantering till en ”etableringsfas”.

– Men det är nog tveksamt om regeringen får något andrum. Jag tror att debatten till viss del fortsätter som förut. Mycket kommer att handla om nivåer, effekterna av Sveriges förändrade migrationspolitik och hur andra EU-länder agerar, säger Anna Rehnvall, programchef för migration och integration på den gröna och liberala tankesmedjan Fores.

Man kan fråga sig om det fortfarande är meningsfullt att skilja på migration och integration i flyktingkrisen. Den gamla uppdelningen av invandringspolitiken utgick från ett ideal med en snabb asylprocess: Först skulle man få sin sak prövad. Sedan, om man fick uppehållstillstånd, vidare in i det svenska samhället.

– Förut tänkte man att man inte skulle satsa på personer som kanske ändå inte skulle stanna i Sverige. Nu när många är fast på sina asylboenden under lång tid och handläggningstiderna har ökat har den inställningen delvis förlorat sin poäng, säger Anna Rehnvall.

Migration och integration flyter in i varandra. Samtidigt kan man säga att Sverige står inför den största integrationspolitiska utmaningen någonsin. Anna Rehnvall skulle gärna se en bred debatt om ”invandrarlandet Sverige”.

– Det är viktigt att utgå från ett jobbperspektiv och hur våra system bör utformas i en rörligare värld. Men politik handlar ju också om normer och principer och ideologi och vad man vill ha för samhälle. Hur får vi sammanhållning i ett land där människor inte har bott i generationer? Här finns massor med intressanta idéer.

•••

Foto: Roger Turesson

I lekparken bortom Mattisborgen testar Bashar Hamed att åka rutschkana. Foto: Roger Turesson.

Man kan tycka att diskussionen har stått och stampat i 20 år: Vad är integration? Hur kan den fungera? Skillnaden är att det i dag finns ett växande parti som hävdar att integrationspolitiken är dömd att misslyckas.

Sverigedemokraternas integrationspolitiska talesperson Paula Bieler tycker på sätt och vis att det är bra att regeringen fokuserar på etablering.

– Då är man åtminstone ärlig med vilken politik man sysslar med. Det handlar om att snygga till siffror för dem som nyligen kommit. Inte att bryta segregation för dem som redan är här, säger hon.

Hon tror att folk i allmänhet tänker att integration handlar om mer än jobb: Att den som har rötter i ett annat land kommer in i det svenska samhället och känna sig trygg och hemma i Sverige.

– Men sådana diskussioner är svåra att föra i politiken. Vi har en så stark självbild av att Sverige är öppet och tolerant. I stället för att tala om det svenska sättet att leva, och hur vi ska släppa in folk i det, så säger vi att folk inte ska ändra någonting, hävdar hon.

Man kan vända på resonemanget: Sverigedemokraterna vill inte ändra någonting med Sverige. Partiets principiella ståndpunkt är att den som kommer hit ska assimileras, inte integreras. Det tolkas ofta som att invandrare ska anpassa sig till det gamla och att invandring inte tillför något nytt till samhället.

– Assimilation innebär att individer växer in existerande samhälle, utan integrationens krav på samhällsförändring. Sverige och den svenska kulturen inspireras så klart av det som kommer utifrån. Ibland tar vi till oss nya element. Ibland gör vi det inte. Det viktiga är att detta är en naturlig process, och inget som politiker ska in och peta i, säger Paula Bieler.

Ett parti som inte tror på aktiv politik kan landa i slutsatsen att stor invandring bara leder till stora problem. Den uppfattningen skiljer Sverigedemokraterna från resten av det politiska Sverige.

Men kanske är andra partier på väg att närma sig själva debatten om Sverige och svenskheten. Experter från både höger och vänster tror att tiden är mogen.

Erik Ullenhag förutspår en förnyelse av hela integrationsdebatten.

– Det finns de som ogillar att vi har många människor från andra länder som har kommit till Sverige. Men nu har vi det. Då behöver vi diskutera hur vi bygger en samhörighet runt det. Där tror jag att vi behöver utgå mycket mer från värderingar, säger han.

Lars Stjernkvist som i dag är kommunalråd i Norrköping är inne på liknande tankegångar.

– Det är klart att vi måste diskutera svenskhet och vad som ska gälla i Sverige. Vi vet att det kommer att såra en del. Men det som är svårt blir inte mindre svårt för att vi slutar prata. Tvärtom, vi borde prata mer. Svenskheten är ju inte sprungen ur jorden. Den kan verkligen formas när folk rör sig över gränserna, säger han.

Han drar anekdoten om när det kom en amerikansk basketspelare till Motala i slutet av 60-talet.

– Jag var tio år och det var första gången i mitt liv som jag såg en mörkhyad person. Det säger en del om hur mycket som har hänt under min livstid. Så det blir lite historielöst när vi frågar varför vi inte har kommit längre, eller varför integration inte är ett naturligt fenomen. Den rörlighet som vi upplever just nu, och som många tar som rätt självklar, är ändå ett rätt färskt fenomen.

•••

Möteslokalen var mörk med bruna tegelväggar, men mannen på scenen sa att han ”såg ljuset”.

Vid den här tiden, hösten 2009, tillhörde Björn Söder Sverigedemokraternas ledarskikt. Som partisekreterare var han en av huvudtalarna på landsdagarna i Ljungbyhed.

Den här gången valde han att prata om Sveriges mest berömda barnboksförfattare.

– Vad hade Astrid Lindgren egentligen sagt om hon hade sett dagens samhälle? frågade han.

Söder beskrev särskilt ”Bröderna Lejonhjärta” som en kampbok, och lovade att bekämpa det förräderi som pågick i riksdagens korridorer.

Det talet tog hus i helvete.

Astrid Lindgren – som till och med hade engagerat sig i ett uppmärksammat flyktingfall mot slutet av sitt liv! Släkt och vänner hävdade samfällt att hon var motsatsen till en sverigedemokrat.

•••

Foto: Roger TuressonVid grillplatsen mellan Villa Villekulla och Den lilla staden utbryter spontandans. Bashar Hamed och Abdifatah Hiowle tar tåten och plötsligt är det party mitt i Astrid Lindgrens värld.

Introduktionsklassen från Hultsfred avslutar besöket i sagolandet med att samlas vid grillen nedanför Villa Villekulla. Tonåringarna värmer frusna händer medan kycklingkorv och bröd hettas upp. Det finns dricka på tetra till alla.

Någon plockar fram en låt på mobilen.

Någon prövar ett danssteg.

Vilket påhitt: Plötsligt är det party.

– Titta. Alla står sida vid sida. Det spelar ingen roll var man kommer ifrån. Det är bara glädje, säger modersmålspedagogen Miajan Zabihullah.

Vi kan inte veta vad Astrid Lindgren skulle ha sagt i dag. Men vi vet vad hon sade, när hon levde.

”Jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor ... Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet”, skrev hon i ett brev 1957.

Lärarna från Hultsfred är eniga, när de blickar ut över de dansande eleverna vid grillplatsen:

– Detta skulle Astrid ha gillat.

Integration

• En process som leder till att skilda enheter förenas. I studier av internationell migration används integration för att beskriva de sociala processer som leder till att olika minoriteter slussas in och tar del av samhället. Integrationen kan gälla arbets- och bostadsmarknaden eller socialt, kulturellt och politiskt. Källa: NE

Fakta. Astrid Lindgrens värld

• En temapark i barnboksförfattarens barndomsbygd Vimmerby. Parken grundades som ”Sagobyn” 1981. Den innehåller i dag en lång rad miljöer från Astrid Lindgrens sagoberättelser. Nästa stora attraktion är en utbyggnad av Törnrosdalen från ”Bröderna Lejonhjärta” som invigs i sommar. Sedan 2007 finns ett kulturcentrum, Astrid Lindgrens Näs, på gångavstånd från parken.

Bakgrund. Flyktingpolitiken

1996 Invandringspolitiken delas upp i migration och integration. Göran Persson utser Sveriges första integrationsminister Leif Blomberg.

1998 Integrationsverket inrättas. Storstadssatsningen mot segregation i socialt utsatta bostadsområden sjösätts.

2002 Folkpartiet blåser liv i integrationsdebatten med kravet på språktest för medborgarskap.

2006 Alliansen tar makten.

2007 Integrationsverket avvecklas. Migrationsverket, Ungdomsstyrelsen och SCB tar över uppgifterna.

2010 Sverigedemokraterna för in invandringskritiken i riksdagen. Etableringsreformen träder i kraft.

2013 S säger i princip ja till att avskaffa integrationspolitiken.

2014 Statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanar svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingkrisen. Maktskifte. Stefan Löfven presenterar sin regering utan integrationsminister.

2015 Närmare 163. 000 personer söker asyl i Sverige. Mot slutet av året skärps den svenska flyktingpolitiken och hamnar på EU:s miniminivå.

Fakta. Personerna i reportaget

Rogen Shameh. Syrisk flykting på besök på Astrid Lindgrens värld.

Pernilla Karlsson. Lärare för introduktionseleverna i Hultsfred.

Lars Rosander. Kommunalråd för Centerpartiet i Hultsfred.

Lars Stjernkvist. Tidigare generaldirektör för Integrationsverket och socialdemokratisk partisekreterare. Nu kommunalråd i Norrköping.

Erik Ullenhag. Tidigare integrationsminister. Numera gruppledare för Liberalerna.

Paula Bieler. Integrationspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna. Rötter i Polen.

Anna Rehnvall. Programchef för bland annat integration på den gröna och liberala tankesmedjan Fores.

Astrid Lindgren (1907–2002). Världsberömd barnboksförfattare.