Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

När Lennart Hellsing fyllt 90 vågade sonen skriva om familjens bortglömda by

Vi ger oss ut på roadtrip med 
författaren Jöns Hellsing. Färdmålet 
är den skotska by som har ägts av 
hans släkt i sex generationer, tidvis 
fallit i glömska hos familjen och 
nu återuppstått i fiktiv form i hans 
debutroman. Vi kör bokstavligen 
till vägs ände.

1. STOCKHOLM ARLANDA AIRPORT

Över en kakaopudrad cappuccino i avgångshallen på terminal 2 börjar Jöns Hellsing sin berättelse:

– Vi är i Skottland cirka 1820. Alexander MacLaren, min farmors mormors far, skickades som ung gosse ut i världen för att söka lyckan och stå på egna ben.

Ingen kunde förutse det då, men utan den resan hade Sverige inte fått en av sina mest folkkära barnboksförfattare, Krakel Spektakel-skaparen Lennart Hellsing, ättling till Alexander MacLaren och en kvinna som tros ha varit anfaderns frigivna sockerplantageslav. Lennart Hellsing och skådespelaren Yvonne Lombard hade i sin tur aldrig fått sonen Jöns Hellsing. Som väntade tills fadern hade fyllt 90 innan han själv vågade skriva en roman. Fadern hann läsa manuset innan han dog. Han hade en viktig invändning.

Men först familjehistorien. Unge Alexander slog sig ner i en brittisk koloni i norra Sydamerika. Han arbetade hårt, förvärvade två sockerplantager, anskaffade egna båtar och började skeppa socker till sina tedrickande landsmän. I Brittiska Guyana träffade han Fatima Pan.

– De fick sex barn. När Fatima dog tog Alexander med barnen och reste hem igen. Äventyret var slut.

På fotografiet som Jöns Hellsing klickar upp i mobilen har hans anfader stora, långa polisonger som krullar sig över kinderna. En patriark som slog sig ner på den skotska västkusten, där han köpte landområden på auktion från adelsmän som hade kommit på obestånd.

– Han dog i ett slaganfall i dottern Marys soffa. Den soffan har vi kvar i familjen. Den står hos mamma nu, en schäslong i ädelträ och sammet. Vi kallar den för dödssoffan; ”Jag tror jag går och lägger mig i dödssoffan”. Black lady tuppade också av i den där soffan.

Black lady? Förklaring följer strax. I Alexander MacLarens dödsruna från 1870 står att han skapade en: ”handsome fortune”. De tre döttrarna ärvde var sitt landområde på ön Islay i Inre Hebriderna.

Foto: Jöns Hellsings farmors mormor Mary MacLaren fick Cladville estate längst ut på sydvästra spetsen, ett landområde om ”några tusen tunnland” enligt obekräftade familjeuppgifter (det var i varje fall vad Jöns far brukade säga) som bland annat innefattade fiskebyn Portnahaven.

– Det var ett feodalt system med en landlord, en markägare, och ett par hundra arrendatorer i olika storleksordning; allt från de som bodde i byn och hade en landtunga med en liten täppa där de odlade potatis, kål och sallad, till storbonden som levde på sina djur.

Arrendatorerna ägde sina hus men inte sin mark. Landlord Mary MacLaren kallades av dem för Black lady på grund av sin hudfärg. Jöns Hellsing har ett porträtt av henne också. I höghalsad, broderad blus bär hon stolt sitt huvud, vars håruppsättning pryds av en stärkt tygkrona med konstgjorda blommor.

Hennes dotter Edyth Baker gifte sig med en man från Stockholm, hamnade i en lägenhet på Riddargatan på Östermalm, där även modern flyttade in som änka, och fick en egen dotter: Sigrid, Jöns Hellsings farmor.

– Farmors och farfars bröllopsfoto är taget i våningen på Riddargatan. Ett år senare, 1919, föddes min pappa, Lennart Hellsing. Det finns en familjelegend om att Black lady låg på sin dödsbädd i soffan med honom i famnen.

Farmor dog 1967 och i kölvattnet av det gav sig min pappa upp på hennes vind och rotade. Där hittade han Black ladys testamente.

Mary MacLaren hade lagt Cladvilles ägor i en stiftelse för kommande generationer att förvalta. En advokatfirma utanför Glasgow administrerade arrendeavgifterna, skickade in bokslut till skattemyndigheten och såg till att allt sköttes korrekt. Det rullade på. Dottern Edyth, och senare dotterdottern Sigrid, ärvde henne men deras liv utspelade sig i Sverige.

– Byn föll i glömska hos familjen. Den skotska övärlden var så långt bort från Stockholm på den tiden.

Jöns Hellsings farmor omhuldade mer det kulinariska arvet från sin brittiska bakgrund, än hon underhöll det materiella på andra sidan Nordsjön. Från sin barndom minns Jöns Hellsing ägg och bacon och brinnande plumpudding med gömda silvermynt i.

– Farmor dog 1967 och i kölvattnet av det gav sig min pappa upp på hennes vind och rotade. Där hittade han Black ladys testamente.

Foto: Nicklas Thegerström

Jöns Hellsing gillar att dramatisera, det är inte för inte som han har blivit författare. Han modifierar det hela lite efteråt. Fadern upptäckte någon typ av handling på vinden som vittnade om marken i familjens ägo i Skottland. I sanningens namn hade han då redan besökt byn en gång, men det var något decennium tidigare och ingen visste vem som ägde vad.

Således åkte Jöns Hellsings far, Lennart Hellsing, över till Storbritannien för att besöka advokaten i Greenock som hade skött Cladville estates bokföring i alla år.

– Advokatfirman har funnits i 100 år och den finns fortfarande. Tillsammans knackade advokaten och pappa dörr och bad alla att visa sina lagfarter. De gick igenom hela byn, kanske 100 dörrar eller något sådant.

Det visade sig att rim- och ramsmakaren Lennart Hellsing inte bara var poet utan även landlord med 96 arrendatorer i den skotska övärlden.

2. AMSTERDAM AIRPORT SCHIPHOL

Vi har ett par timmars väntan i Nederländerna innan anslutningsflyget till Storbritannien lyfter. Jöns Hellsing beställer in soppa och öl, varpå han skildrar sin barndom.

– Vi bodde i Saltsjö-Duvnäs när jag växte upp. I ett stort, gult kråkslott. Mina föräldrar stämde perfekt in på epitetet bohemborgerliga. De kom från välmående akademikerhem och hade valt en konstnärlig bana.

Jöns Hellsings mamma är skådespelaren Yvonne Lombard. Hon fyller 88 år nästa månad och är fortfarande verksam på Stadsteatern i Stockholm, där hon och 92-åriga Meta Velander utgör radarpar och framträder för fullsatta salonger i ”Nattorienterarna” av Kristina Lugn.

– Den har gått jättebra. De förlänger och förlänger.

Yvonne Lombard växte upp i Lund som dotter till en professor i romanska språk. Han var en lärdomsgigant, talade över 20 språk, satt i en massa akademier och hade skrivit en tolvhundrasidig bok om rumänska verb.

– Mamma lekte sig fram. Hon hade råd att göra det. Hon och Max von Sydow, som också var professorsbarn, sökte lyckan i Stockholm, och till scenskolan, tillsammans. Mamma och pappa träffades på en maskerad på Konsthögskolan. De var unga och i ropet; poeten och aktrisen. Det blev de två.

Foto:

Familjen Hellsing 1974. Yvonne Lombard, Karolina Hellsing, Susanna Hellsing, Jöns Hellsing, Petter Hellsing och Lennart Hellsing. Foto: Hasse Sundberg

Tillsammans fick Yvonne Lombard och Lennart Hellsing fem barn. Enligt Jöns Hellsing var de nog ganska färdiga efter fyra, men han sladdade in som extranummer. Han tror att det var lite: ”Hoppsan Kerstin!”

– Mina föräldrar var ganska upptagna av sina yrken. Jag blev delvis uppfostrad av mina tre storasystrar. Du förstår; de klädde ut mig och lekte med mig som en docka. Jag var ”gulliga lilla Jöns” hela tiden.

Det hela översågs av en kår barnflickor. Syskonen Hellsing räknade en gång ut att de var 19 stycken som kom och gick.

– Inget ont om mamma men det fanns en hel del reservmammor i luften.

Även en reservpappa. En dag på 1960-talet kom en hantverkare förbi och frågade om han fick flytta in i tvättstugan på tomten mot att han rustade upp den. ”Javisst, varför inte?”, sade Lennart Hellsing. Det var 1960-tal. Allt var möjligt.

– Han bodde där i alla år mot att han hjälpte oss med det praktiska. Pappa var en intellektuell person, han hade ingen lust att sköta husen och löste det elegant genom att ha en händig man boende på tomten.

Lennart Hellsing var enligt sonen Jöns en närvarande figur i hemmet rent fysiskt. Han satt i sitt arbetsrum i källaren bakom en stängd dörr med en lapp som anbefallde: ”Tystnad, geni i arbete.”

– Författarkulten i sin prydno. Det upphöjda geniet. En tänkande särling som skrev böcker som hyllades.

Mamma bjöd in till vilda fester. 200 personer från Stadsteatern som tog över huset. En gästande teater från Tjeckoslovakien på middag.

Föräldrarna stack ut i det välbeställda villasamhället i skärgårdskommunen Nacka, där alla andra pappor och mammor var direktörer och hemmafruar.

– Mamma bjöd in till vilda fester. 200 personer från Stadsteatern som tog över huset. En gästande teater från Tjeckoslovakien på middag. När rödvinsvänstern kom på besök och såg vårt hus sade de: ”Gud, vilken högborgerlig miljö.” Allt silver, alla tavlor. Adressen.

Jöns Hellsing försökte anpassa sig till direktörssönerna i grannkåkarna. Han ville vara som de och valde under deras inflytande ekonomlinjen på universitetet. Eftersom han tyckte att ekonomi var tråkigt inriktade han sig mot det aningen roligare marknadsföring. Han gick Berghs, mötte likasinnade och hittade hem. Sedan dess har han jobbat som copywriter, nu i 25 år.

3. EDINBURGH AIRPORT

Resväskorna dimper ner på bagagebandet i den skotska huvudstaden på östkusten. Det går en buss från flygplatsen till centralstationen, och ett tåg därifrån till Glasgow, där ytterligare en flygbuss väntar.

Vi rullar väskorna mellan de olika transportmedlen vars hjul i sin tur allihop rullar västerut. År 1992 gjorde Jöns Hellsing samma resa med sin numera framlidne far.

– Pappa började bli gammal. Jag frågade: ”Ska vi åka gemensamt till Skottland?” Vi hyrde bil i Glasgow och körde förbi sjön Loch Lomond, kapten Haddocks favoritwhisky. Vi lyssnade på folkvisor, ”The bonnie banks o’ Loch Lomond”, och jag byggde upp en förväntan: snart, snart är vi framme!

Färjan gick från Kennacraig på fastlandet till Port Askaig på Isle of Islay.

– Det var höga vågor, jag kräktes. Pappa fick hjälpa mig. Det var som det skulle.

Far och son Hellsing körde vindlande väg A 847 mot Portnahaven. Det var vänstertrafik och fadern såg dåligt. Han styrde genom kurvorna och oroade sig för att sonen skulle bli besviken. De rullade in i byn och Jöns Hellsing blev tagen med storm.

– Vi stannade på höjden och tittade ut över den lilla viken. På ena sidan låg de vita husen på rad, som tänderna i en underkäke. En huslänga till på andra sidan, som tandraden i överkäken. Det rykte lite ur skorstenarna. De svarta prickarna i viken var sälar.

Foto: Nicklas Thegerström

Flora MacAllister, som hade haft bed & breakfast, inkvarterade dem fast hon egentligen hade slutat ta emot gäster. De ägnade dagarna åt att besöka arrendatorerna i byn. Bonden Glover på Cladville, egendomens största lantbruk. Gubbarna och gummorna i de vita husen i lekstugestorlek.

Slutligen gick de upp på kullen bakom byn för att titta till det gamla kustbevakningstorn som Lennart Hellsing två decennier tidigare hade gett 500 pund för när verksamheten lades ned och köprätten tillföll markägaren.

Från det fyrkantiga tvåvåningstornet på sammanlagt 20 kvadratmeter hade vaksamma ögon spejat efter fartyg och nödraketer. Nu hade det regnat in genom trasiga fönsterglas och allt var mögligt.

4. GLASGOW AIRPORT

Foto: Nicklas ThegerströmVår tredje och sista flygresa går tidigt nästa morgon. Vi tar in på motell och tuggar i oss en middag på mikrade prefabrikat. Jöns Hellsing ser fram emot nästa natt; då ska han sova i kustbevakningstornet, numera hans sommarstuga och skrivarlya Four winds. Till stor del renoverat av honom själv.

– Jag är inte praktiskt lagd, jag är en drömmare och poetson. Tornet var en pojkdröm och ett mandomsprov. Det blev min plattform och min språngbräda.

Four winds är hans sista utpost på ön. Clad
ville estate finns kvar i familjen Hellsings ägo men det mesta av marken är utköpt av lokala brukare, med stöd av en lag som säger att man kan lösa sin arrendemark för 15 gånger årshyran.

– Egendomen är lite av ett skal i dag. Vi äger det som blev över, som inte har någon praktisk användning. Strandlinjen, vägarna och allmänningarna är fortfarande vår mark.

Jöns Hellsing tycker att det är rätt utveckling. Han har, liksom sin far, genom åren fått servila brev på temat: ”Herr Hellsing, vi bor på King street och skulle så väldans gärna vilja bygga en förstukvist mot gatan.”

– Det vore jättekonstigt om vi efter alla dessa år skulle ha fortsatt ha en sådan inverkan på lokalbornas liv. I dag finns det tre betalande arrendatorer kvar. Det är försvinnande små intäkter och advokatbyrån kostar en slant varje år, så nu naggar stiftelsen på besparingarna.

Foto: Nicklas Thegerström

Att hitta en köpare till ett avlövat gods längst ut på en udde på en ö är näst intill omöjligt men inte heller på Lennart Hellsings tid, då markinne
havet fortfarande var stort, fanns det något intresse från ägarfamiljen av att sälja till utomstående.

– Cladville estate har aldrig representerat monetära värden för oss, varken i praktiken eller i våra hjärtan.

Som inspirationskälla har platsen dock varit guld värd. Utan Portnahaven och Islay hade Jöns Hellsings nyutkomna debutroman ”Händig man sökes” aldrig blivit till.

– Den skotska luften är full av poesi och associationer, myter hit och legender dit, sånger och melodier. Vilka dramaturgiska möjligheter ön erbjuder!

Foto: Nicklas Thegerström

Jöns Hellsing kastar sig in i en beskrivning av det romantiska landskapet. Det slottsliknande Islay house, där det i alla år har bott en lord. Han köpte upp all mark han kom över och jagade fasaner i de gamla beteshagarna. Hans dotter var hovdam hos drottningen och själv satt han i överhuset, house of lords.

– Premiärminister Margaret Thatcher brukade komma dit på besök. Min släkt höll till i öns andra ände, där vägen slutade och havet tog vid. En gammal fiskeby i stark avfolkning. Puben drivs av en ung tjej, Laura.

Vänta, är det här fiktion eller verklighet?

– Nu pratar vi verklighet. Men det var lätt att väva ihop en påhittad historia av de sanna råvarorna. En kvinnlig pubägare är en av bokens huvudpersoner.

Jöns Hellsings roman är första delen i en trilogi om fiktiva Hope island och handlar i långa stycken om öbors kamp mot överheten och om mark som gradvis övergår i lokal ägo. Första delen utspelar sig 1985. Trilogin går i mål 1989.

– Frihetsåret. Berlinmuren faller. Margaret Thatcher börjar falla. Lorden faller.

Foto: Nicklas Thegerström

”Händig man sökes” sista sex kapitel har skrivits i rasande tempo i tornet i Portnahaven, men massan av bokstäver före dem har långsamt vuxit fram mellan familjeliv och heltidsjobb.

52 år är ingen ung debutantålder. Det kändes fel att bli författare medan fadern var aktiv, och han var aktiv så länge. Först när Lennart Hellsing hade fyllt 90 tog Jöns Hellsing till orda.

– ”Pappa”, sade jag: ”Jag har faktiskt tänkt ut en story. Den handlar indirekt om vår familjehistoria. Överheten som tappar greppet om sina ägor och folket som tar över ön.” Det gillade ju pappa. Det var mitt i prick i hans vänsterhjärta.

Lennart Hellsing hann läsa första versionen av ”Händig man sökes” innan han dog den 25 november 2015, 96 år gammal. Jöns gav honom pappersbunten med sitt A4-manus. Efter en och en halv dag ringde fadern och sade: ”Nu har jag läst. Jöns, det är en sak jag reagerar på som är ganska viktig.”

”Hjälp! Är det något stort som att dialogen inte håller eller att karaktärerna är för platta; något jobbigt som skjuter allt i sank?” hann Jöns Hellsing tänka. Fadern fortsatte:

”Du vet, scenen där lorden träffar den nya kvinnan? Den där de sitter på kapplöpningsbanan och lorden dricker en aperitif på Dubonnet med is. Om du vill signalera dålig, amerikansk smak ska du ha kvar isbiten men annars ska du ta bort den.”

– Det var hans enda korrektur. Så jag strök orden: ”med is”.

Sin fars böcker beskriver Jöns Hellsing som: ”en brokig blandning färgglada, kreativa explosioner”.

Foto:

– I ”Sjörövarbok” skapar han en sprakande, visuell värld som känns väldigt egen. ”Bananbok”, som är fint tonsatt av Georg Riedel, är också en favorit. Produktionen med Krakel Spektakel och Herr Gurka, urklassikerna, är allas egendom och svårare att göra till sina egna.

De visorna har sjungits av flera generationer svenska föräldrar, men sällan spontant i Jöns Hellsings barndomshem i Saltsjö-Duvnäs.

– Jag tror mer att det var: ”Ah, Expressen är på besök, nu ska vi läsa bok och sjunga medan fotografen tar en bild.” Riggat och krystat. Men det hände ofta att pappa brast ut i sång eller rimmade vid middagsbordet. Han motionerade språket hela tiden.

Jöns Hellsing säger att han har fadern att tacka för den språkliga upptäckarglädjen och modern för det lingvistiska pedanteriet. Yvonne Lombard, professorsdottern, brukade ibland korrekturläsa Lennart Hellsings böcker.

5. ISLAY AIRPORT

Den lilla propellerkärran sänker sig över kartan av akvamarinblått hav och smaragdgröna öar. Planets skugga pilar fram på gulbruna torvmossar. Från luften syns tydligt de raka fårorna där block av förmultnade växtdelar har skurits ut för att användas i Islays whiskytillverkning.

Den 619 kvadratkilometer stora ön (inte ens två Orust) är en egen whiskyregion med hela åtta destillerier. Världskända, rökiga sorter som Lagavulin och Laphroaig tillverkas här; torven utgör bränsle när det mältade kornet torkas.

Det är inte många meter mellan havet och landningsbanan. Vi taxar in mot terminalen och rullar förbi en skock får. Maureen MacKenzie sköter biluthyrningen på flygplatsen. Hon ler stort när hon får se Jöns Hellsing och plockar fram två burkar marmelad, spetsad med 10-årig Laphroaig, som han glömde checka in vid hemresan förra sommaren och inte fick genom säkerhetskontrollen.

Foto: Nicklas Thegerström

I huvudorten Bowmore (även det en whisky) knackar Jöns Hellsing på ålderdomshemmets dörr. Här bor Flora MacAllister på sin ålders höst. Det var hon som inkvarterade honom och fadern under första besöket i byn och han kallar henne för sin skotska låtsasfarmor.

– Under året som jag bodde i Portnahaven och renoverade mitt torn brukade jag åka ner till henne. Vi satt framför den öppna brasan och hon sade: ”Vill du ha te? Jag har bakat kakor.”

Flora MacAllister är 94 år. Hon får ett signerat exemplar av ”Händig man sökes”. Det berättigar henne, och alla andra med en likadan, inbunden bok med stämpel och namnteckning av författaren, till en whisky på puben i Portnahaven.

– Jag avlades här, jag är född här, jag är fortfarande här. Men jag har aldrig smakat whisky, skrattar Flora MacAllister.

Jöns Hellsing berättar att boken är hans bidrag till byn. Han hoppas att den ska främja turismen. Portnahaven kämpar i motvind. Puben måste hålla stängt vissa dagar; det går inte runt.

– Tio procent av mina bokintäkter ska gå till byn; laga det läckande taket på kyrkan, måla om festlokalen.

Från Bowmore kör vi vidare mot Port Charlotte och så är vi ute på A 847, vägen som leder till Portnahaven. Det är en single track road, vid möte måste någon backa. Kvastar av glödande, gulorange påskliljor står i dikena. Mellan stenmurarna betar höglandsboskap med luggen ända ner på nosen mellan de krokiga hornen.

Vägen slutar vid Atlanten. Långväga dyningar rullar in från Labrador på Kanadas östkust. De bryts i gattet till Portnahaven och reser sig i fradgade vattenväggar. Vintertid ersätter försäkringsbolagen inte förlusten för förlista fiskebåtar som har legat förtöjda här.

Foto:

Vi kliver ur bilen och hör sälarna sjunga i viken. De vilar på skären ända inne i byn, mellan husraderna på Shore street och King street, med labbarna prydligt på bröstet. När vi går närmare sticker nya, blankfeta huvuden nyfiket upp ur vattnet.

– De var 269 stycken senast jag räknade, säger Jean Reid, bybo och vän till Jöns Hellsing.

På puben den lördagskvällen är gula sjöstövlar gällande klädkod. Bland de öl- och whiskyhivande fiskarna sitter Will Glover från Cladville. Hans far köpte marken som byns största gård ligger på av Jöns Hellsings far. Själv har han två söner men han hoppas inte att de ska ta över.

– Min far hade det här stället före mig och hans far före honom men mina söner måste ge sig av för att studera och skaffa sig riktiga arbeten. Gården kommer att övergå i någon annans ägo, säger han.

Foto: Nicklas Thegerström

Will Glover är inte bekymrad över det.

– Platsen fanns här långt innan jag föddes och den kommer att finnas kvar långt efter min död. Jag råkar bara vara här just nu. Jag är tämligen obetydlig för det här stället, men jag kan likafullt njuta av det.

Foton i text: Nicklas Thegerström och Hasse Sundberg (familjebilden från 1974)

  • Läs mer:

Så har DN skrivit om Lennart Hellsing genom tiderna

Så minns vänner och kollegor Lennart Hellsing

”Lennart Hellsing fick barnkulturen att dansa”

Lennart Hellsing är död

 

Jöns Hellsing
Det får bära eller brista. Jöns Hellsing väntade tills hans folkkäre, författande far hade fyllt 90 innan han avslöjade att han hade tänkt ut en egen story. 52 år gammal debuterar han med romanen ”Händig man sökes”.

Foto: Nicklas Thegerström

Ålder: 52 år.

Familj: Hustrun Pia och sönerna Malte, 16, Noak, 14, och Vidar, 6. Föräldrarna är skådespelaren Yvonne Lombard (född 1929 och fortfarande verksam) och poeten och författaren Lennart Hellsing (1919–2015).

Bor: Radhus på 
Lidingö.

Gör: Har jobbat 25 år i reklambranschen, som copywriter. Bokdebuterar med ”Händig man sökes”, del ett i Hope islandtrilogin, som ges ut på förlaget Harper Collins Nordic i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Vid sidan om: Skriver text och musik till det burleska discobandet Dildorado, under vars framträdanden han även medverkar på scen som karaktären Misty. Har skrivit 
Pridefestivallåten ”United fruit”, som har 265.000 visningar på Youtube.

Lennart Hellsing skrev om byn Portnahaven
Lennart Hellsing pekar ut på kartan var hans by Portnahaven på Islay ligger.

Lennart Hellsing 1969. Foto: Gudmund Mårtensson

År 1975 gav Lennart Hellsing ut ”Cladville cakes” på det egna förlaget Mist (dimma), ett häfte engelska sånger skrivna direkt för barnen i Portnahaven och tonsatta av Georg Riedel. I Nisse Larssons bok ”Hela Hellsing” (Rabén & Sjögren) berättar Lennart Hellsing att han skrev verserna på spypåsar på flyget hem. Sången ”Lobster tale” gjorde han även en svensk version av, publicerad i ”Djurbok” 1989.

”Humrar”
”Fiskar du hummer 
så akta ditt hår!
Humrar har saxar 
och saxarna går
knipsar och klipper 
åt alla de håll.
Du kan bli skallig och blank som en boll.”

(Vers 1 av 6)

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.