När strippklubben kom till byn

Bild 1 av 13
Natt i Särna. I vintras öppnade strippklubben som väckt starka känslor i en bygd som kämpar för sin överlevnad Foto: Nicklas Thegerström
Det går inte att missa stripteaseklubben. Sedan invigningen i slutet av januari har den haft öppet med både jämna och ojämna mellanrum. Foto: Nicklas Thegerström
Dragan Bratic, 40, var polis i det forna Jugoslavien innan han kom till Sverige. Foto: Nicklas Thegerström
Helena Adolfsson, ordförande i Särna turistförening. Foto: Nicklas Thegerström
Göran ”Bosken” Eriksson, fritidsledare i Särna. Foto: Nicklas Thegerström
Jan Busk, kyrkoherde i Särna. Foto: Nicklas Thegerström
Laura dansar, en låt i taget, med paus emellan. Hon jobbar bara precis så mycket hon vill. Foto: Nicklas Thegerström
Strippan Jessica visar upp sin garderob. Foto: Nicklas Thegerström
Dragan lät stället med gamla vykort från Särna hänga kvar vid den ena baren när han tog över lokalerna och rustade upp dem. Han gillar Särna, vill se sig som en stolt ambassadör för orten. Foto: Nicklas Thegerström
En enkel loge, med en del av det kvinnorna behöver – smink, tuggummi, ipren. Och en hård macka. Foto: Nicklas Thegerström
Foto: Nicklas Thegerström
Österdalälven, vildmarken. Särna har allt. Nu jobbar orten för att skapa en familjevänlig profil. Foto: Nicklas Thegerström
Dragan Bratic. Foto: Nicklas Thegerström
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Strippklubbar i Sverige

Det är omöjligt att veta exakt hur många strippklubbar som finns i Sverige, men troligen är det högst ett tiotal som driver verksamhet helt ­öppet, i bolagsform.

Så vitt DN Söndag kunnat reda ut saken finns det två i Stockholm, två i Göte­borg, en i Borås, en i Jönköping, en i Vara, en i Karlshamn och en i Särna.

Ryktet säger att det alldeles fram till nyligen fanns klubbar i Karlstad och Strömstad också, men att de är nedlagda.

Hur många svartklubbar som erbjuder striptease är det ingen som vet.

Lilla Särna har bara niohundra fasta invånare. Så när Dragan Bratic i vintras öppnade strippklubb i en fallfärdig gammal kåk var det många som höjde på ögonbrynen. Sedan den dagen har ingenting varit sig likt.

Lilla Särna har bara niohundra fasta invånare. Så när Dragan Bratic i vintras öppnade strippklubb i en fallfärdig gammal kåk var det många som höjde på ögonbrynen. Sedan den dagen har ingenting varit sig likt.

Det var en helt vanlig kväll i januari. På biblioteket i Särna var det Dan Andersson-afton, en handfull personer hade samlats för att förkovra sig i poetens verk.

Utanför biblioteket låg torget öde. Himlen var svart, men snön reflekterade det ljus som fanns på det sätt som snö reflekterar ljus över tomma torg.
När det kom en bil med släpkärra körande på riksväg 70, som går rakt genom Särna, så noterade biblioteksbesökarna det.

Annons:

När bilen dessutom parkerade utanför en fallfärdig kåk som ligger på andra sidan vägen, mitt emot biblioteket, så minns en av besökarna på biblioteket att hon tänkte någonting i stil med ”åh – vad roligt, någon har köpt det gamla huset, nu kanske det kommer att hända någonting med det!”.

Dan Andersson-kvällen kom av sig lite. Det är inte varje dag det parkerar okända bilar i centrala Särna, särskilt inte en kväll i januari.
Några lampor i huset på andra sidan vägen tändes. En rätt storvuxen man började bära in kartonger. Till slut kom han med en lång skylt under armen. Någon hann se att det stod ”Live” på den.

”Musik, äntligen satsar någon på livemusik i Särna!”, tänkte en av dem som såg på.

Men så var det inte.

För det man just hade bevittnat var ingenting annat än Dragan Bratic ankomst till Särna.

När han kom bärande på den andra delen av skylten var det som om luften lite grann gick ur dem. På den stod det ”Striptease”.

Sedan den dagen har ingenting riktigt varit sig likt i Särna.

Särna ligger i Norra Dalarna. Det är ingen underdrift att påstå att det är en bygd som riskerar att dö sotdöden om ingenting drastiskt görs. På bara 20–30 år har antalet invånare i tätorten med omnejd sjunkit med två tredjedelar – från runt 3 000 personer till ungefär 900.

För den utomstående betraktaren är det enkel matematik: det här är ett samhälle som gått från blomstrande skogsindustri till nerdekad avfolkningsbygd på bara några årtionden.

Det är dock inte så att det saknas driftiga entreprenörer. Även under de senaste, rätt deppiga åren har flera av dem haft många goda och några halvgalna idéer om hur den negativa trenden ska brytas.

Dessa småföretagare har en fantastisk överlevnadsinstinkt, men faktum är att det ofta är uppförsbacke även för dem – och det av precis samma orsaker som gjort att orten avfolkats.

Det ena är att de som orkar driva på fortfarande är i minoritet.

Det andra är att Särna ligger tokigt till. Ja, vad än den engagerade och mest hårdföre marknads­föraren av Särna påstår så ligger Särna fel.

Särna är en genomfart, en plats man passerar på vägen till framför allt Idre. De förbipasserande stockholmarna (och för den delen även andra vägfarare) har oftast redan tankat och ätit i Mora. Möjligen kan man tänka sig att de stannar i Särna för att kissa.

Men självklart finns många andra, betydligt trevligare aspekter av Särna. En är att här finns det ett i det närmaste oändligt utbud av stora, billiga hus med tillhörande vacker omgivning.

Det är hus som borde kunna locka till sig många trångbodda, sönderstressade storstadsbor som längtar efter lugn, ro och lite fiske.

I denna idyll – eller ”Porten till fjällvärlden” som Särna kallas med sloganterminologi – saknas det förstås inte människor som under en längre tid burit på insikten att det börjar bli dags att ”sätta Särna på kartan”.

Det är nämligen så att förutom de billiga husen flyter den vackra Österdalälven fram här.

Den har begåvat Särna med en alldeles fantastiskt sandig beach (i princip mitt i byn), ett litet delta och två fina broar. Från broarna är vyn mot den nordvästra horisonten storslagen med sina blånande fjäll och den dramatiska konturen av den ännu oexploaterade fjälltoppen Städjan.

Här finns alltså en oändlig massa naturlig och mestadels vänlig vildmark samt fem sex vattenfall som alla är väl värda ett besök.

Och – icke att förglömma – i sinom tid kommer det också att finnas bredband till alla, tack vare några engagerade ortsbors initiativ.

Det finns med andra ord egentligen ingen anledning alls att inte flytta hit – bara man vet hur man ska försörja sig. Dragan Bratic hade alltså nästan alla rätt den där kvällen då han kom.

Han hade en idé om hur han skulle tjäna sitt leverne och han köpte ett stort, billigt och cent­ralt placerat ruckel som han åtminstone hjälpligt renoverade.

Förutom detta önskvärda beteende satte han definitivt Särna på kartan när han i slutet av januari 2011 drog i gång sin verksamhet.

Dessvärre var det en strippklubb.

Och det var ju inte riktigt så Särnaborna hade tänkt sig den geografiska utmärkelsen.

– Jag kan faktiskt inte fatta varför det blir sådant liv. Vad är det som är så jävla speciellt med en strippklubb? Det finns strippklubbar i hela världen! Varenda storstad har strippklubbar! Vad är problemet?

Dragan Bratic är nyss fyllda 40. Han är ganska storväxt och det är uppenbart att han en gång i tiden hade en bra fysik. Nu klappar han sig lite då och då på magen och beklagar sig över att han fått den typen av rondör som är svår att göra sig av med.

Får han säga det själv är han en jeans-, t-shirt- och träningsoverallskille. Han är också en sedan länge lyckligt gift tvåbarnspappa som tränar det lokala pojkfotbollslaget i Habo (i Västergötland) två kvällar i veckan.

Hittills i år har han kört de 51,4 milen mellan hemmet i Habo och jobbet i Särna 38 gånger.

Bara det är ett slags bragd. Eller världsrekord i envishet, kanske.

Dragan Bratic är också, precis tvärtemot stora delar av befolkningen på orten, stolt över att han satt Särna på kartan. Han ser sig själv som en varm ambassadör för orten som enligt honom ”har extra-allt – titta dig omkring för fan, det är skitvackert här” säger han till exempel när han kör oss fram och tillbaka genom byn i sin dieseldrivna Volvo.

Fick Dragan bestämma skulle kommunen satsa på att få staten att öppna ett casino här. Han tycker också att lokalbefolkningen skulle fokusera lite mer på ”gambling” kring både fisket och snöskoteriet.

– Jag fattar inte, här låter man det nedlagda ­Hotell Njupeskär förfalla i stället för att satsa. Men det är väl inte bara folks fel, det är ju också de där förbannade bankerna som inte vågar låna ut pengar till dem som vill något, ryter Dragan.

I kombination med strippklubben skulle en sådan lite mer genomtänkt satsning på ett extensivt nöjesliv kunna lyfta hela området, det är i alla fall Dragan Bratic övertygad om.

Men han är inte dum.

Han fattar att det aldrig kommer att hända.

Vad han dock inte förstår är varför han möter ett så kompakt motstånd från etablissemanget, var han än försöker etablera sig:

– Jag blir så orättvist behandlad, hur jag än gör är det alltid någon som försöker jävlas. Jag kan fatta att folk inte vill ha med kriminella att göra, men jag är inte kriminell. Jag är en småföretagare som betalat skatt i femton år. Jag röker inte, jag är nykterist och jag skulle aldrig drömma om att sälja alkohol. Ändå blir det alltid en massa tjafs med myndigheter …

”Strippen” (den kallas så i folkmun) i Särna är Dragan Bratic tredje strippklubb i Sverige.

Han har en i Karlshamn och en i Edsvära, mellan Vara och Falköping. Han har haft två till, en i Jönköping och en på Öland, men dem har han lagt ned.

Och ska man vara riktigt ärlig så försökte han redan i påskas, bara tre månader efter att han hade öppnat, sälja Strippen i Särna. Han lade ut den på Blocket. När det inte gick bestämde han sig för att fortsätta driva klubben ett tag till.

Innan han körde vidare tog han dock ned den delen av skylten som proklamerade att ”Här kan du festa som en riktig kung!”.

– Det kändes inte bra att ha den uppe längre. Det var så mycket hackande på Kungen bara för att han varit på strippklubb för 20 år sedan. Den osmakliga hetsjakten ville jag absolut inte vara en del av.

Det var förstås många som reagerade med bestörtning när Dragan Bratic hade spikat för skyltfönstren på det gamla kaféet med vitmålade plywoodskivor och satt upp sina inte särskilt diskreta skyltar.

Invigningskvällen var det mer eller mindre fullt, men efter det engagerade sig alla från lokala företagare till kommunpolitiker och privatpersoner direkt i hur de snabbast möjligt skulle bli av med honom.

Det stod dock snabbt klart att det inte fanns några legala möjligheter att stoppa honom.

Det är inte olagligt att driva strippklubb i Sverige och Dragan Bratic har de tillstånd han behöver för att driva kafé. Huruvida skyltarna strider mot Särnas officiella skyltpolicy är det fortfarande ingen som riktigt vet, men det lär vara under utredning.

I modern tidsanda startades dock en protestgrupp på Facebook, något som samlade lite drygt sjuttio namn.

– Men vet du, jag tror att det är de gamla som far mest illa av det och de har nog inte Facebook, säger Helena Adolfsson med ett snett litet leende.

Hon är ordförande i Särnas turistförening. Hon beskriver Dragan Bratics ankomst till Särna som ”en chock för de flesta, men nog var många nyfikna också, det var en hel del skotertrafik dit i vintras”.

Själva strippklubben är enligt Helena bara ett ”dilemma som inte gör så mycket väsen av sig”.

Hennes rätt avslappnade inställning kommer sig troligen av att hon bott i Florida i 28 år. Där finns det klubbar för i princip allt.

När hon återvände till sina rötter i Särna för fyra år sedan kände hon omedelbart att här fanns det en massa outnyttjad potential. Vid sidan om jobbet i kassan på Konsum kom hon snabbt att bli en av de mest engagerade Särnaborna.

– Ett av problemen här är att alla håller på lite med allt. Jag gör vad jag kan för att samordna de krafter som finns, säger Helena.

Hon är full av idéer. En av dem var att göra Särna till ett mecka för dem som spelar beachvolley på elitnivå, det finns ju en finfin sandstrand här.

Helena fick gehör för sin idé hos den lokala idrottsföreningen och hon skrattar med värme åt resultatet. Lägger hon handen på hjärtat är så är det nämligen lite typiskt:

– Massor av tid och pengar senare hade vi en jättefin beachvolleyplan. Men tyvärr är det ingen som spelar. Än …

Helena brukar träffa tjejerna som strippar och dansar på Dragans klubb när de handlar på Konsum.

– De flesta är verkligen jättegulliga. En av dem säger att hon tycker att Särna är paradiset. I början såg vi henne promenera runt sjön i högklackat. Nu har hon nästan alltid tennisskor på sig. Det måste väl ändå vara någon sorts utveckling? Jag försöker få henne att flytta hit, jag tror att hon skulle trivas väldigt bra här.

Och nu ligger den där, ”Strippen” – granne med kyrkan och ett fint renoverat, falurött hus, mitt emot biblioteket och bara en spottloska från den lokala pizzerian.

Den är ett landmärke, och sannolikt den mest centralt belägna byggnaden i hela Särna. Det sägs att personalen på biblioteket fortfarande ser till att det alltid sitter någon form av anslag på deras glasdörr för att de ska slippa se ”det tragikomiska eländet”.

Men ingen av de starka motståndarna till ”Strippen” vill ha sitt namn i tidningen. Inte för att de inte tycker något eller är rädda, men för att det känns ”fruktansvärt sorgligt och onödigt att ge den verksamheten en massa reklam”.

En av låntagarna på biblioteket uttrycker dock med kraft det man kan anta att många av motståndarna känner:

– Det finns bara ett enda sätt att förhålla sig till den verksamhet som bedrivs av Dragan Bratic. Det är total tystnad. Inte ett ord till ska sägas, än mindre skrivas om det. Strippklubben är en parantes i Särnas historia, den kommer självdö och ju förr, desto bättre.

Andra är lite mer tillbakalutade:

– Jaja, säga vad man vill: ”Strippen” syns och folk som är på genomresa stannar på parkeringen och fotograferar fasaden, så någon form av turistattraktion är den ju, konstaterar till exempel Göran ”Bosken” Eriksson, fritidsledare på Hålan.

Likt de flesta vi möter suckar han förstås över det absurda i att en by som varken har bankomat eller konkurrent till den enda livsmedelsaffären kan stoltsera med en stripteaseklubb.

Men totalt sett tror han ändå ilskan och frustrationen (eller är det skam?) lagt sig, i alla fall bland ”vanligt folk”.

För det första har det inte blivit alls så stökigt kring klubben som man befarade. I början gick några av de engagerade byborna och plockade ölburkar utanför på mornarna. Det händer fortfarande, men nedskräpningen beror lika ofta på pizzerian.

För det andra har folk börjat känna Dragan Bratic. Han beskrivs som en ”driftig charmör som tyvärr är i fel bransch”.

Men han är schyst. Den folköl han säljer på klubben för 60 kronor flaskan köper han på Konsum och det byggnadsmaterial han behövt kommer från den lokala brädgården. När vi käkar lunch tillsammans hejar de rastande hantverkarna på vägkrogen glatt på honom.

– Jag skulle aldrig säga hej först, avslöjar han för oss.

Alla vet ju att Dragan är strippchefen. Och är man strippchef i den här byn får man ta de chanser man har att vara diskret.

– Men hejar de så hejar jag förstås tillbaka, tillägger Dragan, uppenbarligen nöjd över att han trots all motvillighet fått ett slags position i vissa kretsar.

Annars tycks hans rörelse inte ha genererat någon större omsättningsökning i bygden. Frågar man om det muttras det en del om att det främst är taxibranschen i Mora, Falun och Sälen som haft glädje av Dragans strippklubb. Varken campingen eller de holländska ägarna till vandrarhemmet upp­lever att det blivit någon direkt rusning.

Alla har dock hört ryktet att den här hösten har Dragan satt sitt hopp till årets älgjakt.

Åt det fnissar Helena Adolfsson lite:

– Som om gubbarna skulle lämna sina pass för att gå dit ...

Vi träffar hennes sambo Kjell Spånberg när han som bäst förbereder sig för att ge sig ut i skogen. Han är inte lika avogt inställd till Dragans idé om det affärsmässiga i att ha öppet varje natt under älgjakten:

– Det är ju trots allt en hel del gubbar här de här veckorna, gubbar som inte brukar vara här. Och några fruar har de inte med sig. Det gör det lite lättare att glida förbi om man skulle vilja det. Öppettiderna är ju generösa, konstaterar han med den där glimten i ögat som nästan alla lite motvilligt får när strippklubben kommer på tal.

Enligt Kjell är det bara en person i hans jaktlag som besökt klubben. Den personen tyckte det var ”mysigt”. Men de snackar inte så mycket om den längre, nyhetens behag har lagt sig.

Många timmar senare, framåt ett på natten mot en helt vanlig torsdag under älgjakten i norra Dalarna, går vi till Strippen för att försöka ta reda på huruvida några älgjägare har hittat dit.

Den visar sig att just den här natten består Dragans marknad av fem killar i 25–30-års åldern. Tre av dem bär keps.

Dragan Bratic är av serbiskt ursprung. Han är uppvuxen i en liten by några mil söder om Sarajevo. Han var polis i sin hemby när kriget kom i början av 90-talet. Precis som de flesta andra förstod han inte riktigt vad som egentligen hände. Hans forna vänner (de med muslimsk bakgrund) blev plötsligt fiender och hans egen familj blev internflyktingar i Sarajevo.

Det var ett svårt liv. Ingen ordentlig plats att bo, ingenting att försörja sig på. Hans dåvarande flickvän flydde till släktingar i Sverige och Dragan kallades in i armén.

Han säger att han var en av alla de där unga killarna som sprang runt i skogen och sköt utan att egentligen veta varför. Han säger också att han fick se saker han helst skulle ha sluppit se. När en av hans muslimska vänner dödades och han förväntades delta i jublet över att ännu en muslim nedkämpats förstod han att han inte skulle stå ut, åtminstone inte med någon mental hälsa i behåll.

Den 22 augusti 1992 nåddes han av beskedet att hans mamma och faster dödats i en granat­attack. Han syster befanns sig redan i Serbien och han fick i uppdrag att åka till henne för att berätta vad som hänt.

Han åkte aldrig tillbaka till Sarajevo – i stället hamnade han tack vare en rad lyckliga omständigheter på en buss med slutdestination Helsingør.

Han hade inga visum till något av de länder de skulle passera. Han hade knappt några kläder. Och han visste att det var en enorm chanstagning, redan vid den ungerska gränsen skulle han kunna bli avslängd, hemskickad och fängslad, desertör som han var.

– Men vet du vad, om det finns en gud, vilket jag börjar tro att det gör, då såg han mig för den jag är. Du kan inte ana hur mycket jag svettades vid varenda gränskontroll, du kan inte fatta vilken tur jag hade med kontrollanterna som bara snabbt bläddrade igenom högarna med pass. Jag var den enda ombord på bussen som inte hade de papper som krävdes. Det var som att jag liksom halkade med, på köpet.

Bara någon vecka senare bodde Dragan Bratic, då 22 år gammal, på en överbefolkad flyktingförläggning i Hillerstorp, mellan Gnosjö och Värnamo i Småland.

Han hatade det.

Det kostar 180 kronor att gå in på ”Strippen” i Särna. Man ringer på en klocka och så öppnar Dragan en liten lucka varifrån han inspekterar besökarens tillstånd. Man får inte vara full eller otrevlig. Till höger om entrén ligger en liten upphöjd scen med en stång. Bakom scenen sitter det förstås en spegelvägg och runt om kring den några kraftigt nedsuttna lädersoffor och ett par fåtöljer. Väggarna är lilamålade.

Till vänster om ingången har Dragan byggt en bar. Det är där man kan köpa den berömda folkölen för 60 kronor flaskan. Det finns läsk också. Och en kortmaskin. Men vill man betala med kort tar Dragan ut en avgift på ett hundra kronor.

På andra sidan väggen finns det ytterligare en bardisk. Från den ser man rätt in i det som en gång i tiden var kaféets kök. På väggen hänger det en vykortshållare i stål.

På samma vägg visar Dragan porrfilm från en projektor i taket. I övrigt består inredningen av några slingor små julgransljus och en diskoboll som snurrar runt med kulört ljus.

– Det är väldigt speciellt här i Särna, det måste jag säga, avslöjar Dragan.

– Gästerna är otroligt snälla, det är sällan någon som spelar allan och aldrig någon som beter sig dåligt mot tjejerna. Jag har varit på ställen där jargongen är rå och otrevlig. Här frågar inte killarna tjejerna om de får knulla. I stället frågar de tjejerna om de har lust att hänga med och åka skoter någon dag, kanske grilla lite korv. Jag tycker det är lite gulligt, fortsätter Dragan.

Just den här kvällen jobbar det tre kvinnor på klubben. Vi kan kalla dem Jessica, Ida och Laura.

De är alla egenföretagare med F-skattsedel och ger ett stabilt intryck. Till viss del är de exhi­bitionister och hävdar med emfas att de gillar det de gör.

Om de säljer sex?

Frågan får dem att fnysa föraktfullt. De är strippor. Och de har sin yrkesstolthet.

Jessica är yngst med sina 24. Hon dansar med stången som en fullfjädrad akrobat.

När låten är slut har hon bara höga vita stövlar i konstläder och ett par minimala trosor på sig. De fem folköls­drickande killarna applåderar när hon kliver av den lilla scenen.

– Jag har ett fritt jobb. Jag jobbar när jag vill och är ledig när jag behöver. Och jag tänker på min pension, dum vore jag annars, säger Jessica när hon krängt på sig sin tajta klänning igen.

Just den här natten lyckas hon sälja in två privata danser à 6 minuter och 600 kronor till en av gästerna. Han får betala i förväg, sedan försvinner de in bakom en dörr som leder till ett rätt litet rum med orange väggar. I rummet finns det en liten scen, en cd-spelare och en fåtölj med armstöd. Reglerna är enkla. Aldrig röra kvinnorna.Händerna på armstöden. Sedan är det fritt fram att titta.

Utanför, i baren, håller Dragan koll på tiden. Förut kunde han övervaka det som hände i de tre privata båsen via kameror som han hade satt upp. Men dem såg polisen till att han fick montera ned.

– Sån sjuk dubbelmoral i det här landet, va! ­Polisen kom hit och sa at de var så oroliga för hur tjejerna har det. Jag var helt öppen med allt, visade runt, förklarade att här är det jag som bestämmer, det finns regler. Ingen rör mina tjejer. Och så visade jag dem kamerorna som gjorde det möjligt för mig att se till att allt gick rätt till i båsen, ja, de var en trygghet för både mig och tjejerna.

– Polisen bara nickade och tackade för sig. Två veckor senare hotade länsstyrelsen med vite om jag inte genast tog ned kamerorna. Då hade polisen anmält mig bara för att jag inte hade tillstånd för kamerorna. De bryr sig inte det minsta om tjejerna, de vill bara få bort mig här ifrån, jag vet det, fnyser Dragan.

Innan vi går ringer det på Strippens telefon.

Någon vill veta hur länge Dragan har öppet i natt. Dragan svarar:

– Är ni tillräckligt många har vi öppet till fem.

Jan Busk, kyrkoherde i Särna, trodde först det var ett skämt när han såg Dragans skyltar.

– Jag måste erkänna att jag inte tror på själva affärsidén. Befolkningsunderlaget är för litet. Men annars, vad ska jag säga? Kanske som kommunalrådet i min hemkommun Malung sa när han fick höra talas om den nya begivenheten i byn. ”En strippklubb? Är inte det lite väl mycket 80-tal …”

Jan Busk tillhör den del av befolkningen som tar Strippens existens med ro. Visst har han funderat över hur kvinnorna som arbetar där har det, men ryktet säger att det är självständiga kvinnor som vet vad de gör och han har absolut inte haft någon anledning att agera i sin egenskap av präst.

– I stort sett är det väl bara rätt trist att den ligger där. Det går inte att komma ifrån att numera förknippas Särna med Strippen.De flesta Särnabor försöker nog dra något skämt om det så fort de träffar nya människor, så att det liksom är avklarat. Den har i alla fall fört det goda med sig att vi fått till ett bra nummer till årets Särnarevy, säger han.

Men att klubben skulle fylla ett terapeutiskt behov, som stripporna påstår (ja, de säger att många som kommer är ensamma och lite förvirrade, blyga och rätt oerfarna – flera av dem behöver bara prata av sig) det vill inte Jan Busk gå med på:

– Det är sant att det finns en del ensamma människor här, det kan ni kolla med vårdcentralen. Men blir de av med den ensamheten för att de går till strippklubben och gör av med sina pengar? Nej, jag tror inte det. Däremot får vi väl inse att den kategori människor som går till klubben är svåra för oss i kyrkan att nå.

Kyrkoherde Busk ser dock positivt på fram­tiden. Trots att Särna blev av med högstadiet till förmån för skolan i Idre och trots att det går lite trögt att få med Älvdalens kommun på de satsningar som Särnaborna själva gärna skulle se (även det till förmån för turistmetropolen Idre) tycker han sig se att det börjar bli gott om plats på äldreboendena och trångt på förskolan.

Av Göran ”Bosken” Eriksson på fritidsgården får vi också veta att antalet elever i skolan växt med tio bara den här terminen: tre nya familjer, med rötter i olika delar av världen har nyligen flyttat hit.

Ska sanningen fram får vi också veta att Strippen hittills inte ens dragit med sig hälften så mycket elände som de inhyrda bärplockarna från när och fjärran gjorde.

Förra året när de kom och det var soprent på bär i skogen fick det den tragiska effekten att några av dem försökte försörja sig på andra sätt, bland annat genom att sälja sex.

Dick Blaauboer, holländare som driver vandrarhemmet Turistgården, hade fullt sjå med att få de tillskyndande sexköparna att förstå att hans väldigt fina vandrarhem inte på något sätt ville ha med den hanteringen att göra:

– Det var otäckt att se, rena människohandeln. Där kan vi verkligen prata om att utsatta männi­skor utnyttjades. Strippens existens märker vi inte av alls.

Dragan Bratic hamnade i strippbranschen efter att ha jobbat som kock och drivit flera olika restauranger i Västergötland. Enligt honom själv började det hela med att han arrangerade en strippkväll för kvinnor. En servitris på hans krog lovade att skaka fram tjugo kvinnor som var beredda att betala för att se några killar strippa.

Det slutade med att det kom ett par hundra personer. Etthundratjugo av dem beställde trerätters till showen. Det blev ekonomisk succé.

Han gjorde om det ett par gånger till och till slut tyckte någon att det var ”orättvist” – borde inte killarna på västgötaslätten också få lite show?

– Det var en skruvad erfarenhet. Jag hade vant mig vid en publik på mängder med hysteriska tjejer som tjafsade så mycket att det krävdes ett tiotal vakter varenda gång. När jag arrangerade min första strippkväll för killar kom det femtio killar som satt som små tända ljus på sina pinnstolar. De vågade knappt titta på tjejerna. Gud, vad komiskt det var, minns Dragan.

Efter det åkte han till Stockholm och gjorde studiebesök på strippklubben Privé och det fick honom att tänka att det där med strippklubb, det verkade ju inte så svårt.
Då hade han dock inte räknat med den svenska dubbelmoralen, som han själv uttrycker det.

Vart han än hittills slagit ner sina pålar upplever han att han motarbetats, dragits in i tvister med myndigheter och hyresvärdar.

Hur stor uthållighet han har i Särna vill han inte gå in på.

– Men en sak är säker: jag gör inte det här för att provocera. Jag gör det för att jag måste försöka försörja mig och min familj. Jag måste ha ett jobb! Stänger jag här kommer jag att öppna någon annanstans, jag kan väl inte bara sitta och rulla tummarna heller, säger han i sann entreprenörsanda.

På turistföreningens Helena Adolfssons hemliga önskelista står det förmodligen ganska högt upp att det vore fantastiskt om Dragan Bratic kunde stanna i Särna – bara han bytte bransch. Det är ju killar som Dragan som Särna behöver; idérika, viljestarka, envisa.

Själv har hon precis träffat en så kallad destinationsdesigner från Gävle som ska hjälpa orten att fila på sin familjevänliga profil. Det blev jubel när destinationsdesignern presenterade sina förslag härom sistens. Det finns så mycket bra i Särna, så mycket vackert att göra någonting av.

Det vet Helena. Själv tycker hon att Älvdalens kommun borde satsa på en asfalterad cykelväg från Särna till Idre. Intill den skulle det kunna gå en stig som det är okej att rida på. Sedan vore det bra om det utlovade planket runt sopstationen som ligger precis vid infarten till Särna, äntligen blev uppsatt. Det har varit på villovägar i ett år och ingen kan svara på varför.

Helena Adolfsson är dock medveten om att det kan ta sin lilla tid innan byråkratins kvarnar malt färdigt.

– Jag misstänker att jag hinner gå en kurs i hur man hanterar en röjsåg innan det händer. Och det behövs det också, för gudarna ska veta att det finns mycket sly här som måste bort.


(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

ambassad500
Foto:TT

 Kan bli permanent. Efter Sveriges erkännande av Palestina som stat. 562  33 tweets  527 rekommendationer  2 rekommendationer

 Utrikesministern om beslutet. Wallström: Kritiken har varit måttfull. 138  18 tweets  119 rekommendationer  1 rekommendationer

 DN:s Nathan Shachar: Beskedet ger hopp om att fler ska erkänna. 52  5 tweets  47 rekommendationer  0 rekommendationer

 Testa dina kunskaper. Vad vet du om Palestina? 69  3 tweets  66 rekommendationer  0 rekommendationer

 Därför fördömer FP regeringens beslut. Borgerliga partierna splittrade om Palestina. 110  7 tweets  103 rekommendationer  0 rekommendationer

ohlssonliten
Foto:TT

 Men det blir inte alltid lyckat. Unga gör det, äldre gör det, piloter och astronauter gör det.

selfie2-244
Foto:AFP
quizbordskick
Foto:Alamy

Har du koll på hyfs kring matbordet?  Gör Magdalena Ribbings quiz. 296  0 tweets  296 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
mahmoud500
Foto:Jonas Lindkvist

 ”Att gå med i Dai'ish är att hamna fel.” Lämnade IS för tio dagar sedan. 18  6 tweets  12 rekommendationer  0 rekommendationer

 UD och Säpo tystlåtna. Svensk IS-krigare dödad i Kobane. 226  2 tweets  224 rekommendationer  0 rekommendationer

 Ny massgrav i Irak. Togs från sin by, dödades och begravdes. 11  6 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

 Våldtas och säljs på marknad. Tusentals uppges vara fångar hos IS. 32  3 tweets  29 rekommendationer  0 rekommendationer

katten500
Skärmdump: Youtube

Klumpiga, söta och ibland korkade.  Kattens dag och internetdagen. 23  6 tweets  17 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: