Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Niklas Orrenius: Den ljusa bilden av Sverige är inte falsk

Krönika.

Niklas Orrenius är reporter på Dagens Nyheter.

Man ska aldrig recensera sina intervjuobjekt. Jag gör ett undantag nu. I fredagens digitala DN skrev jag om 27- årige Bashar Youssef från Syrien.

För tre år sedan var han en vanlig medelklasskille i Damaskus, med jobb på dataföretag. Så kom revolten mot al-Assad. Bashar demonstrerade. Vänner dödades. Bashar flydde till Libanon.

I Beirut driver han i dag ett dagis för syriska flyktingbarn. Om du som läser det här hade sett honom busa med sjuåriga Aya som sett sin pappa dödas, om du hört Ayas sällsynta skratt – då hade inte du heller kunnat förhålla dig neutral till Bashar.

När vi träffades tog Bashar dessutom varje chans att hylla mitt hemland och dess folk. Kompisar i Sverige berättar för Bashar om hyggliga svenska poliser, om ett humanistiskt folk som bryr sig om sin omvärld. ”Till och med killen i mataffären har hört om Syrien.” Bashar hade sin åsikt klar: ”Sverige är ett fantastiskt land.”

Den senaste veckan har jag tänkt på Bashar och hans ljusa Sverige-bild. Exempelvis när jag läste Göteborgs-Posten i tisdags. GP avslöjade att elever på en buss-förarutbildning tvingats lyssna på rasistiska monologer:

”Det är för mycket invandrare i Sverige. Förstår du? Jag kan inte gå en meter åt ett håll så ser jag en utlänning. Jag vänder på mig. Där är en till utlänning. Var är svenskarna någonstans, de är borta. Det blir panik”, sade läraren.

Inför klassen härmade läraren muslimska böneutrop och hånade muslimer. ”Det svåra var att välja bland alla sekvenser av långa monologer med rasistisk argumentation”, sa reportern Daniel Olsson om inspelningarna han fick ta del av.

”En av monologerna”, skrev GP, ”pågår under 24 minuter innan läraren verkar komma på sig själv och säger att de nu ska återgå till instuderingsfrågorna”.

Det är svåruthärdligt att tänka på de arbetslösa som tvingas sitta i det där klassrummet. Refki Ali, en av bussförareleverna, sa: ”Alla som satt där ville ha jobb och så får man lyssna på det här. Klart man ledsnar.”

Utbildningsföretaget Grönlunds har sålt kurser till Arbetsförmedlingen för en halv miljard kronor. I GP bagatelliserar en Grönlundschef rasismen. Läraren har ”uttryckt sig lite olämpligt” och ”ingen part mår bra av detta”, enligt chefen.

Det är lätt att bli svartsynt när man läser sånt. Samtidigt vet jag att Sverige även rymmer tjocka stråk av värme och medmänsklighet. Och just den här veckan hittar jag den svenska humanismen i mejlens inbox.

Jo, det är sant. Visst har jag genom åren fått en del näthat. Visst stinker inboxen av rå rasism ibland. Men just denna vecka, när jag skrivit om syriska flyktingar, så har det varit en fröjd att kolla mejlen.

En kvinna skriver om Järnabor som samlat in massor av kläder och pengar för att frakta en container till Syrien. En ung man mejlar: han vill åka till Libanon och hjälpa syrier där. En östgötakvinna har anmält sig som frivilligarbetare hos Röda korset. En snabbt växande Facebookgrupp samlar in skor och barnkläder till flyktingboenden. I Jämtland har en kvinna startat språkkafé för att lära ut vardagssvenska till nyanlända syrier. En 21-årig skånsk snickare skriver att DN:s artiklar om 150 000 döda i Syrienkriget ger honom styrka att argumentera mot rasister i byggbodarna.

Svenskar är inte bättre människor än andra. Det finns mycket att skämmas över: undfallenhet mot nazism, tvångssteriliseringar, förföljelse av romer. Ändå vore det fel att säga till Bashar: din ljusa bild av Sverige är falsk.

Att bry sig om utsatta människor ÄR en stark tradition i vårt land. Den här veckan har jag fått många bevis på att det solidariska tänkandet lever. Jag hoppas att det aldrig dör.