Niklas Orrenius: Den rasistiska logiken är ett samhällsproblem

Jag cyklar med min tioåring till skolan, genom Malmö. En lärare står med lysgul väst och stelt leende och välkomnar barnen vid grinden, vinkar in dem.

Så brukar det inte vara. Men saker är inte längre som de brukade. En timme tidigare har polisen berättat att Anton Lundin Petterssons skolattack i Trollhättan var ett hatbrott med rasistiska motiv.

Jag kramar sonen hejdå och ser honom springa iväg. Någonstans i myllret på skolgården väntar hans kompis Mohamed.

Min son och Mohamed är lika. Glada, starka tioåringar med adidasjackor som charmar sin omgivning med breda leenden och aptit på livet. Lika långa. Lika slarviga. Lika pigga på att sova över hos varandra och vara uppe alldeles för sent.

Men det finns skillnader. Skillnader som inte ligger hos killarna, utan i hur omgivningen behandlar dem.

En kväll när de spelar fotboll kommer några större killar. De skriker rasistiska saker till Mohamed. ”Din jävla bruna banan” och andra ord som anspelar på hans hudfärg. Mohamed börjar gråta. En tid senare blir han kallad n-ordet av en jämnårig kille i skolan.

När jag cyklar vidare genom Malmö tänker jag på Leah, Mohameds mamma. Hon växte upp i Stockholm på 90-talet och blev jagad av nazister på grund av sin hudfärg. Nu lever hon i ett Malmö vars invånare för några år sedan delades upp i ljusa och mörka efter en rasistisk logik, när seriemördaren Peter Mangs gick lös.

Om jag tycker att det är jobbigt att prata med min son om Trollhättan – hur ska det då inte vara för Leah? När jag ringer henne suckar hon sorgset i luren.

”Det är så svårt”, säger hon. ”Jag kom ut hel, trots rasismen jag upplevde i min uppväxt. Jag tycker att Sverige är ett fantastiskt land. Den tilliten vill jag överföra på Mohamed, inställningen att de flesta är vettiga.”

Samtidigt känner Leah ett ansvar att förklara för Mohamed att han måste vara ”lite på sin vakt”. Att det faktiskt finns folk i Sverige som hatar honom trots att de inte känner honom, enbart på grund av hans ursprung.

”De som varit mörkhyade har attackerats. Han har mött de med ljus hy och de har inte blivit angripna”, säger kommissarie Thord Haraldsson. En annan polis säger om Anton Lundin Petterssons rasistiska motiv: ”Vi stöder oss på hur han selekterade sina offer”.

Selekterade. Ett ord med isande historiska konnotationer från Förintelsen. Vid ankomsten till Auschwitz fick fångarna först genomgå en så kallad selektion. De som ansågs arbetsföra valdes ut till slavarbetare. De andra sändes till gaskamrarna.

Den avgörande selektionen skedde tidigare, när Hitlers statsmaskineri pekade ut vilka grupper som var oönskade i samhället. Judar. Romer. Homosexuella.

Förintelsen står i dag som ett varnande exempel på vad som kan hända när rasismen och avhumaniseringen upphöjs till politik. Alla får lära sig det i skolan: Förintelsen är den yttersta konsekvensen av att värdera människor olika på grund av deras ursprung.

Att bekämpa och varna för rasism och hat mot minoriteter är i dag officiell politik i Sverige. Det är viktigt. I en tid då folkvalda i många EU-länder hetsar mot romer, muslimer och judar är antirasismen långtifrån självklar.

Men trots den svenska officiella linjen delas människor fortfarande upp och värderas olika utifrån ursprung, även här. Och allra tydligast blir det vid rasistiska våldsdåd.

Det finns en tendens att se rasistiska attacker som enstaka undantag. Han var full. Han var galen. Han mådde dåligt. Men vi måste orka se mönstret. Rasismen är ett stort samhällsproblem i Sverige i dag.

På diskussionsforumet Flashback applåderar flera kommentatorer Anton Lundin Petterssons mord. ”Alldeles för länge har utlänningar kunnat gå säkra i vårt land”, skriver signaturen Carcosa. ”Två döda blattar, en skadad ’flykting’ och en lärare som antagligen även denne är blatte. Inte illa”.

Några kommentatorer markerar mot avhumaniseringen. Andra hejar på, skriver om ”smutsfolk” och ”sanering av värdelösa människor”. ”Fascinerande att en så ung man/pojke gör det många av oss drömmer om. Detta är enbart starten på det som komma skall. HELL SEGER”, skriver en kommentator.

Vi som bevakar hat mot minoriteter får ofta höra att vi överdriver. Det finns ingen rasism i Sverige, kan jag få höra. De flesta svenskar är hyggliga.

Jag kan lite grand förstå det. Undersökningar visar att svenskarna i stort de senaste decennierna blivit mer positivt inställda till invandring och till minoriteter.

Samtidigt brinner flyktingförläggningar som om det var år 1990. Romer beskrivs som skadedjur som om det var år 1920. Kvinnor med slöjor misshandlas och bespottas. Den judiske rabbinen i Malmö trakasseras ständigt.

Det finns en tendens att se rasistiska attacker som enstaka undantag. Han var full. Han var galen. Han mådde dåligt. Men vi måste orka se mönstret. Rasismen är ett stort samhällsproblem i Sverige i dag.

Leah säger att ”Anton där borta i Trollhättan” tvingar henne att förklara den sjuka logiken bakom rasistiska mord för sin tioåring Mohamed. Och hon undrar hur länge svarta i Sverige egentligen ska behöva stå ut med att kallas n-ordet. Många förstår inte laddningen i det.

”Det gör fysiskt ont i mig när någon säger neger”, säger Leah. ”Det ordet hör samman med en tid när människor behandlades som boskap. Det förminskar en riktig människa till ett djur.”

Samtidigt är hon orolig för en annan tendens som hon ser: en ökad separatism och militans bland afrosvenskar. Leah är med i stängda nätforum där hånet mot vita människor flödar.

”Många har tröttnat och vänder sig helt enkelt från den vita världen. Det är liksom ’vi mot de vita’. För mig är det jättekonstigt. Jag förstår inte vart det ska leda. Vi ska ju leva tillsammans, alla vi här i Sverige”, säger Leah.

Vi lever i folkvandringens tid. Varje dag kommer över tusen människor som vill bli en del av Sverige. I en tid som skriker efter brobyggare så spränger Anton Lundin Petterssons rasistiska terrordåd ännu djupare klyftor i vårt land.

I luren hör jag hur Leah skräms av utvecklingen att grupper delar upp sig utifrån rasismens logik. Hon våndas över balansgången hon måste gå när hon talar med Mohamed: Att samtidigt säga ”du ska lita på människor och på Sverige” och ”en del hatar dig för att du är svart”.

Leahs balansgång är hela samhällets balansgång.