Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Niklas Orrenius: Elever kastade sten på Aishas barn för nöjes skull

Aisha började småspringa, där i Tome­lillas villakvarter. Hon vände sig om mot sina plågoandar.

– Jag är precis som era mammor! ropade hon.

Året innan hade hon och barnen lyckats fly Mogadishu.

Beväpnade milismän hade brutit sig in i familjens hus och våldtagit Aishas systrar. Flyktingsmugglaren tog huset, som Aisha ärvt av sin pappa, som betalning.

I Sverige anvisades familjen en lägenhet i Tomelilla. Aisha försökte känna sig hemma i den lilla skånska orten. Hon läste svenska och jobbade som diskare i storköket på Välagårdens äldreboende.

Fast varje gång hon närmade sig högstadieskolan intill dotterns dagis drog magen ihop sig. Några elever brukade skrika åt henne. Fula ord. ”Neger” kände hon igen. Och så hånfulla saker om hennes slöja, något med ”gardin”. Det lät som ”ta av dig din gardin!”.

Aishas rädsla blev tonåringarnas nöje. De blev djärvare, började kasta saker. Snöbollar på vintern, kastanjer och vattenballonger på våren. En eftermiddag träffade en sten Aisha i huvudet. När hennes sexåriga dotter fick en sten i ryggen gick Aisha till en skolsköterska. Då hade trakasserierna pågått i över ett halvår.

Skolans rektor, som haft stora problem med rasism bland eleverna, polisanmälde.

Det är tre år sedan jag lyssnade på Aishas berättelse. Hon undrade: varför hade polisen inte ens pratat med henne?

Det visade sig att polisen nästan omedelbart efter anmälan kryssat i rutan: ”Spaningsuppslag saknas”.

Rektorn var upprörd över beslutet:

–  Jag serverade polisen allt på ett fat. Jag berättade vilka som troligen gjort det här.

När jag intervjuade polismannen som lagt ned ärendet försökte han knappt dölja sitt ointresse.

Mamman tror att hon känner igen ett par av eleverna. Har ni låtit henne titta i skolkataloger?

– Nej.

Varför inte?

– Man tror att de är yngre än femton år och då går det ändå inte att få dem fällda.

Fanns det inte en uppgift om att någon av förövarna hade fyllt femton?

– Jo, jag ser här att en av dem visst skulle kunna vara det. Men, nej, någon fotokonfrontation har vi inte gjort.

Har ni lämnat över ärendet till socialtjänsten?

Har inte skolan gjort det? Polisen ska väl inte ha ansvar för allt.

Varför pratade ni aldrig med mamman, brottsoffret?

– Vi har begränsade utredningsresurser.

Ska inte hatbrott vara prioriterat?

– Snart är allt prioriterat.

Den våldsamma rasismen i Tomelilla fortsätter. Sent i onsdags kväll attackerade ett gäng kraftigt berusade män tre somaliska flyktingar i deras hem, krossade fönstren med stenar.

– De skrek rasistiska tillmälen, som jag inte tänker återge. Budskapet var att de skulle ta sig in och misshandla dem, säger stationschef på Tomelillapolisen till Ystads Allehanda.

Lyckligtvis tycks polisen ta onsdagens attack på större allvar än när Aisha förföljdes. Dessutom fick rättsväsendet denna gång hjälp av några modiga grannar, Tomelilla­bor som försökte stoppa attacken (och då själva fick sina rutor krossade). Grannarna följde efter rasistgänget och ringde polisen, som lyckades gripa tre unga män. I torsdags anhölls männen.

Abdi Mohamed Ibrahim berättar för Ystads Allehanda att det är tredje gången han attackerats i Tomelilla:

– Vi är rädda här. Vi flydde ju hit för att få fred.

Aisha flyttade från Tomelilla. Hon kände sig tryggare i Malmö. Malmö, där SD-politikern och nämndemannen Eva-Marie Olsson i går tog timeout efter avslöjandet att hon skrivit att ”den växande negroida populationen i Malmö” kanske borde flytta till Afrika och att det är svårt att förhindra att muslimer ”ynglar av sig”.

Den som säger att Sverige inte har problem med rasism måste bo under en sten.

Niklas Orrenius är reporter på Dagens Nyheter.
Fotnot: ”Aisha” heter egentligen något annat.

DN:s nyhetskrönikörer

Fredag: Björn af Kleen, Lena Sundström Lördag: Emanuel Karlsten, Niklas Orrenius Söndag: Dilsa Demirbag-Sten, Åsa Beckman