Sverige

Niklas Orrenius: Känslan av utsatthet breder ut sig i Malmö

En av Malmös gymnasieskolor, Borgarskolan, december 2014. Klockan drar mot fyra och skolan börjar bli tom. På väg mot sitt skåp möter 19-årige Jonathan Vaknine ett gäng killar, fem sex stycken, som han inte känner igen. En av dem vänder sig mot Jona­than och frågar: Var är matsalen?

Det finns ärligt menade frågor. Så finns det frågor som ställs enbart för att starta en konversation. Den här killens fråga är av den senare sorten, tänker Jonathan. Han pekar mot matsalen – de står precis utanför den – och väntar på fortsättningen. Den kommer:

”Är du jude eller?”

Jonathans blod börjar pumpa. Killens ton är varken neutral eller nyfiken – den är konfrontativ. Jonathan lyckas få fram ett svar.

”Ja. Jag är jude.”

Han skyndar sig därifrån, störd, med en växande ilska inom sig. Han tittar ner mot bröstkorgen: syns den lilla Davidsstjärnan som han bär runt halsen? Nej, den är som vanligt instoppad innanför tröjan. Jonathan blir stående, undrar: Hur fan visste de att jag är jude?

Han borde inte, han vet det. Men Jonathan går tillbaka till gänget. ”Ursäkta, varför frågade du om jag är jude?” Killen som frågat tänder direkt: ”Jag frågar vad jag vill!”

Hans kompisar reser sig, tar ett steg fram. Då ser han: en i gänget är en bekant. En grabb som Jonathan hängde lite med i tolvårsåldern. Han minns att killen hade en sjuk fixering vid judar. ”Hitler var ändå bra”, kunde han säga till Jonathan. ”Vad tycker du om Hitler?”

Det är förstås han som sagt att jag är jude, tänker Jonathan. Han försöker markera: ”Lägg av med sånt här!” Då exploderar flera i gänget:

”Din jävla jude!”

”Fuck alla judar! Jag ska knulla dig och hela din familj! Du ska dö!”

”Stick din äckliga jude!”

Jonathan vill inte backa. Han står kvar och blir smädad för sin judiskhet i kanske fem minuter. Tre fyra i gänget är mest aktiva. De verbala attackerna går över i knuffar och till slut får han en nick från sin barndomsbekant. Den betyder: stick, annars... När Jonathan går hör han:

”Vilken jävla klassisk ful jude han är.”

Han är rasande när han låser upp sin cykel. Och rädd. Han cyklar till Malmö stadsbibliotek och ringer polisen.

Drygt två månader senare, i februari i år, kallas Jonathan till förhör. Han har bestämt sig: han ska inte säga namnet på sin bekant i gänget. Han är rädd för honom. Polisen insisterar: ett namn kan vara avgörande. Till slut berättar Jonathan.

Häromdagen kom brevet från polisen: utredningen läggs ned. Killen som Jonathan pekade ut förhördes aldrig. Det är ingen idé, menar polisen. Killen är stökig och känd sedan tidigare. Han kommer inte att peka ut sina kamrater, resonerar polisen.

Jonathan är förbannad. Under uppväxten i Malmö har han och hans syster drabbats av flera antisemitiska påhopp. Varken polis eller skola tar det på allvar, tycker han. ”Jag är rädd för att vara jude i min egen hemstad.”

Fler är rädda. Terrordådet i Köpen­hamn förra månaden mot en tolvårig flickas bat mitzva har ökat känslan av utsatthet. Natten till i onsdags trakasserades sörjande när de vakade över en nyligen avliden släkting i det judiska begravningskapellet i stadsdelen Rosengård (enligt judisk sed ska den döde inte lämnas ensam före begravningen).

Ett ungdomsgäng samlades under kvällen vid kapellet och ryckte i dörren. De försvann, men senare på natten, vid 01.30-tiden, började det åter bulta på kapellets dörr. När polisen anlände såg de två bilar som snabbt körde från platsen.

Fyra barn har den senaste månaden slutat på Malmös judiska förskola. Föräldrarna är oroliga: tänk om barnen attackeras?

På måndag kommer Barack Obamas särskilda sändebud för att övervaka och motverka antisemitism, Ira Forman, till Malmö för samtal. Det finns mycket att prata om.