Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Måste finnas plats även för islamkritiker som Omar

Omar Makram i sin nya hemstad Norrköping.
Omar Makram i sin nya hemstad Norrköping. Foto: Niklas Orrenius

Omar Makram såg sig tvungen att spotta på Koranen för att bevisa att han verkligen är ateist, och att han därför förföljs i sitt hemland Egypten. I onsdags fick Omar till slut uppehållstillstånd, efter tre års kamp.

Omar Makram har prydlig rosa button-down-skjorta, knäppt hela vägen upp. Han möter mig intill Motala Ströms svartglänsande vatten, i Norrköpings historiska industrilandskap. När jag prisar hans nya, vackra hemstad så ler han.

”Norrköping är fint. Men lite för litet för mig.”

Leendet blir bredare.

”Jag är från Kairo.”

Omar Makram hade ett bra liv i Kairo, för sex år sedan. Han var en 25-årig man med pengar, vänner och ett chefsjobb på ett rederi. Han hade växt upp i en konservativ sunnimuslimsk familj. I tonåren började han grubbla över religionen och tvivla. Hans troende pappa uppmuntrade honom att läsa. Men när Omar studerade Koranen och andra muslimska skrifter så blev han äcklad. Gud framstod som en våldsam, småaktig och hämndlysten figur. Han fann kvinnohat och våldsuppmaningar i Koranen och i andra muslimska skrifter.

Gradvis insåg han: jag är nog inte muslim. Jag är ateist.

Och så, en vårdag 2011, satt han på ett kafé i Kairo med en kompis och delade med sig av sina religionskritiska tankar. Han märkte inte att sällskapet bakom honom, en grupp män med långa skägg, lyssnade med ogillande miner när Omar pratade om profeten Muhammed, högljutt och passionerat. Hur idiotiskt är det inte, sa Omar till sin kompis, att se upp till Muhammed och betrakta honom som ofelbar? En 600-talsprofet och maktspelare som gifte sig med en nioårig flicka – hur kunde han vara en bra förebild för moderna människor? Dessutom var han ju krigsherre, för att inte tala om…

Här någonstans fick det skäggiga gänget nog. De reste sig och sa åt honom att hålla käft och inte tala illa om Profeten. Det du säger är olagligt, sa de, och om myndigheterna inte straffar dig så kommer vi att göra det.

Omar och kompisen flydde från kaféet. Omar kände sig uppskakad. Fiket låg nära hans arbetsplats. Han gick ofta dit och han var rädd att stöta på gänget igen. När han gick till polisstationen för att anmäla hoten blev polismannen han fick träffa arg – på Omar. Vi har lagar mot blasfemi i det här landet, sa polisen, och du kan hamna i fängelse för att ha förolämpat religionen. Plötsligt var Omar en misstänkt brottsling, som i förhör pressades på sin syn på islam. Polismannen gjorde klart: Om Omar blev misshandlad av det skäggiga gänget, så vore det bara rätt och rimligt.

Jag visste faktiskt inte att det fanns så många muslimska extremister i Sverige.

När Omar till slut fick lämna stationen tänkte han: Jag kan inte bo kvar i Egypten längre.
På nätet läste han om världens mest sekulära land: Estland. Han lyckades få turistvisum, sa upp sig från jobbet och reste dit i juli 2011. Han träffade en estnisk flickvän och levde i Tallinn tre år. Sedan var besparingarna slut, och förhållandet också. Han funderade på att söka asyl men var rädd att få avslag – Estland är känt för sitt strama asylsystem.
Sommaren 2014 reste Omar till Sverige. ”Ni är kända för humanism och mänskliga rättigheter.”

Omar kände sig säker på att Sverige skulle bevilja hans asylansökan. Att Egypten straffar aktivistiskt lagda ateister är välkänt. Grundlagen garanterar religionsfrihet – men skyddar inte personer som inte alls tror på Gud.

Den som yttrar något som anses kränka islam, kristendom eller judendom riskerar fängelse i flera år. Det kan räcka med en Facebookstatus där man kritiserar profeten Muhammed för att hamna i fängelse. En rad egyptiska ateister sitter just nu inspärrade, och enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch har militärregimen de senaste åren har trappat upp förföljelsen av ateister i landet.

Efter ett års utredning avslog Migrationsverket Omars asylansökan. Migrationsdomstolen gick senare på samma linje. Omar hade inte, enligt de svenska myndigheterna, på ett övertygande sätt lyckats visa att han verkligen var ateist.

För den som träffat Omar framstår det här som märkligt. Vid mitt besök i Norrköping talar han oavbrutet om logiska luckor i islam, om hadithverser och suror, om hur islam i hans ögon genomsyras av inskränkthet och homofobi. Efter en dryg timmes antireligiöst snack börjar jag bli matt.

Inte Omar.

”Du vet, resan att lämna islam är ofta lång och svår. Därför blir friheten att kritisera islam en viktig del av min och andra ex-muslimers identitet”.

Men även om Migrationsverket hade trott att Omars omvändelse till ateismen var genuin, så fanns ett annat problem. Verket tvivlade nämligen på att Egyptens myndigheter verkligen kände till Omars ateistiska aktivism. Om Omar återvände till Egypten och höll en låg profil, resonerade Migrationsverket, så skulle nog myndigheterna lämna honom ifred.
När avslaget kom blev Omar förtvivlad. Hur kan jag bevisa att jag inte längre är muslim? funderade han. Om jag skulle…? Så bestämde han sig för att göra något som ingen troende muslim någonsin skulle göra.

Filmklippet där Omar spottar på ett exemplar av Koranen och river ut sidor ur den har, när detta skrivs, 48.192 visningar på Youtube. Omar mailade klippet till Migrationsverket, till det egyptiska inrikesministeriet samt till den egyptiska ambassaden i Stockholm.

Omar spelade in ytterligare en Youtubefilm. ”Varför jag lämnade islam: En ex-muslims kritik av islam” är ett sju minuter långt klipp där han redogör för sin andliga resa. Den blev ännu populärare än spottfilmen, och har visats 125.790 gånger.

Med hjälp av sin nya advokat, asylrättsspecialisten Viktor Banke, lyckades han få Migrationsverket att ta upp hans fall på nytt. Och så, i onsdags kväll, nåddes Omar av beskedet att Migrationsverket beslutat att bevilja honom flyktingstatus och ett treårigt uppehållstillstånd i Sverige.

Hade Omar spelat in filmen där han spottar på Koranen ifall de svenska myndigheterna hade trott honom från början? Nej, svarar han. Han vet att filmen är djupt sårande för många troende.

”Det här är ingen attack på muslimer”, poängterar han i Youtubeklippet. ”Min familj består av muslimer och jag har många muslimska vänner, och jag älskar dem.”

Samtidigt har den tre år långa rättsliga processen gett Omar en starkare identitet som islamkritiker. Hoten han får från svenska muslimska extremister gör honom än mer beslutsam att fortsätta med sin antireligiösa opinionsbildning. Han visar dödshot och detaljerade beskrivningar om hur han ska misshandlas, blandat med fantasifulla förolämpningar. Omar är ”son till tusen grisar”, en ”hundfitta” och ”grisknullare” som ska ”brinna i helvetets eldar”.

”Jag visste faktiskt inte att det fanns så många muslimska extremister i Sverige”, säger Omar.

Vi går in på Norrköpings Stadsmuseum, som har en utställning där nyanlända får komma till tals. Omar är en av rösterna, och har fått en egen hörna på museet. ”Min avdelning är utställningens mest kontroversiella”, säger han nöjt. Han betraktar mig nyfiket när jag går runt och läser på skyltarna och tittar på filmklippen om honom och andra ex-muslimer. På en vägg står det:

”Om du har varit berövad friheten under lång tid, så vill du bara skrika med dina lungors fulla kraft när du kommer till väst. Du vill andas in och njuta av din värdefulla nya frihet.”
Svenskar blir ibland nervösa när Omar pratar om hur mycket han ogillar islam. Han märkte det när han engagerade sig i en antirasistisk grupp i Flen. Några aktivister ville att han skulle tona ner sitt starka engagemang mot islam.

Du vet, resan att lämna islam är ofta lång och svår. Därför blir friheten att kritisera islam en viktig del av min och andra ex-muslimers identitet.

”Jag tror tyvärr att det hade varit lättare för dem om jag hade varit en konservativ muslim. Det jag sa passade inte in i deras bild av hur en flykting från Mellanöstern skulle vara, eller i deras idé om att muslimer som en svag grupp som ska skyddas.”

Hatet mot muslimer är ett samhällsproblem i västvärlden. Det senaste terrordådet i London är det senaste av många exempel på när muslimer attackeras enbart för att de är muslimer. Omar är medveten om detta. Efter terrorattacken vid Finsbury Park-moskén skrev han på Facebook:

”Attackera dåliga idéer, aldrig människor. Hata dåliga idéer, aldrig människor”.

Samtidigt upplever Omar att rädslan för att underblåsa hatet mot muslimer får svenskar att blunda för ett annat sorts förtryck – det som utförs i islams namn. Och det förtrycket finns inte bara i länder som Egypten, utan även i Sverige. Omar visar brev han fått från svenskar som inte vågar berätta för sin muslimska familj och för sina vänner att de inte längre tror på Gud.

”Jag har bott i Sverige i hela mitt liv”, skriver en ung kvinna, ”men det är så svårt att vara en ex-muslim här”. Kvinnan berättar att hennes familj förväntar sig att hon ska be, fasta under ramadan och gifta sig med en muslimsk man. ”Jag känner mig kvävd.”

På nätet får Omar den här typen av meddelanden hela tiden. ”Hej, jag är en ex-muslim som låtsas vara muslim…”. ”Hej Omar, jag lämnade islam för två veckor sedan, tog av mig slöjan och allt. Jag älskar friheten men mina vänner hatar mig nu.” ”Hey Omar, I’m an ex-muslim from Finland, good job”.

Omar svarar så gott han kan. ”Hur kom du över din skräck för helvetet?”, undrar en nybliven ex-muslim. ”Genom att inte tro att det existerar”, svarar Omar. På kort tid har han blivit en symbol, en frontfigur för en växande rörelse av människor som lämnat eller vill lämna islam.

Islam är sedan många år en självklar del av Sverige. Runt en halv miljon muslimer lever här, och vi har hundratals moskéer i vårt land. Islam och andra religioner skänker glädje, mening och tröst åt många svenskar.

Men precis som religionsfrihet är något grundläggande i en demokrati, så måste det i ett fritt samhälle också finnas ett självklart utrymme för aktivister som avskyr religion och vill varna andra för den. Det måste finnas plats för människor som Omar Makram, som söker skydd från det religiösa förtryck som råder i många länder i Mellanöstern.

Till slut insåg även Migrationsverket det.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.